Ledare: Ett år till valet
Men i grund och botten har det politiska samtalet om dessa frågor hamnat på ett villospår och havererat. Muslimer förväxlas med islam, kollektiv förväxlas med individer och religion betraktas som en medfödd egenskap i stället för ett personligt val.
Det politiska samtalets aktörer måste våga sätta sig i förarsätet igen och ta kontroll över de faktiska frågeställningarna.
Hur ser då analysen ut, ur ett humanistiskt perspektiv? Sverigedemokraterna gör allt för att sprida illusionen att ”muslimer” är ett hot mot det svenska samhället. De vill gärna spela rollen som den svenska kulturens vaktstyrka gentemot ovälkomna utifrån kommande normer.
Men ”muslimer” är inte problemet. Det går över huvud taget inte att tala om muslimer som en enhetlig grupp. Muslimer kan vara indier, indoneser, afrikaner, araber eller konverterade ursvenskar. De behöver inte ha något mer gemensamt än att de definierar sitt religiösa ställningstagande och sina trossatser som ”muslimska”. Vilka dessa trossatser sedan verkligen är varierar.
Sverige¬demokraternas enögda syn bygger också på missuppfattningen att religion är en genetisk egenskap – som hudfärg eller kön – när det i själva verket handlar om ett personligt val, något som kan tolkas olika från individ till individ, något som kan diskuteras och potentiellt förändras.
Finns då inget problem att tala om? Jo, det gör det. När religionens dogmer och religiösa skrifters rättes...
