LADDAR

Skriv för att söka

Tags:

Ordföranden har ordet: Sekulär humanism – ethos, pathos, logos

Dela artikeln

Varför ska man vara sekulär humanist? Svaret på den frågan kan förmedlas på många olika sätt, och många framstående humanister har gjort det på sitt sätt.

Retorik, konsten att övertala, härleds ofta till Aristoteles som benade upp konsten på tre ben, ethos, pathos, och logos. Ethos handlar om att förmedla talarens karaktär på så vis att publiken upplever förtroende. Pathos handlar om att anspela på åhörarnas känslor för att övertyga. Logos handlar om att talarens argument ska vara logiskt uppbyggd med en röd tråd.

En utmärkt retoriker sägs bemästra alla tre ben, och jag vill här i korthet lyfta hur tre kända humanister exemplifierar dessa tre ben.

Ethos: Tage Danielsson (1928-1985)

Tage var känd som författare, regissör, skådespelare, och komiker. Han är även en av få svenska mediapersonligheter som öppet talat sig varm om sin livsåskådning, nämligen den sekulära humanismen. Eller nja, han kallade det för ateistisk humanism, men jag kan inte se annat än att det betyder samma sak.

Det är via Tages känsla för komik som han kunde förmedla en förtroendeingivande karaktär, med en ton som var alvarlig fast ändå med glimten i ögat. Här är några exempel:

  • ”Om Gud hade funnits så hade han väl inte varit så dum att han skapat hedningar.
  • Människan har skapat Gud till sin avbild, längre räckte inte hennes fantasi.
  • Utan tvivel är man inte klok.
  • Den som sover syndar icke. Men detta är lika sant: Den som syndar sover icke. Hur gör man?
  • Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den.”

Pathos: Christopher Hitchens (1949-2011)

Christopher var framgångsrik som journalist och författare där hans skrifter täckte ämnen från världspolitik, samhällskritik, och litteraturkritik. Men Christopher blev med tiden kanske mest känd för sin hårda religionskritik samtidigt som han var en lika kraftfull fanbärare för den sekulära humanismen.

Jag konfirmerades i Svenska kyrkan och klev ut så fort jag blev myndig. Det var inte förrän senare jag kom i kontakt med Christophers skrifter som jag förstod att jag inte var ensam i hur jag tänkte.

Här vill jag visa på några exempel där Christopher väcker känslor. Dessa kommer från hans Tv-debatt (2010) mot Tony Blair, före detta premiärminister i Storbritannien, på ämnet ”Is religion a force for good?”.

  • “To terrify children with the image of hell and eternal punishment, not just of themselves, but of their parents and those they love. Perhaps worst of all, to consider women an inferior creation, is that good for the world, and can you name me a religion that has not done that?
  • Religion forces nice people to do unkind things and also makes intelligent people say stupid things. Handed a small baby for the first time, is it your first reaction to think, ”Beautiful, almost perfect, now please hand me the sharp stone for its genitalia that I may do the work of the Lord”?
  • Have you looked lately at the [Catholic church’s] teaching in Africa and the consequences of a church that says, ”AIDS may be wicked but not as wicked as condoms.”
  • The injunction not to do to another what would be repulsive if done to yourself is found in the Analects of Confucius ,…, but actually it’s found in the heart of every person in this room.
  • I know many people [in Northern Ireland] who have suffered dreadfully from membership in it [the atheist community], not excluding being pulled out of a car by a man in a balaclava and being asked, ”Are you Catholic or Protestant?” He said, ”I’m Jewish atheist, actually.” ”Well are you a Protestant Jewish atheist or a Catholic Jewish atheist?” You laugh, but it’s not so funny when the party of God has a gun in your ear at the same time.”

Logos: Ingemar Hedenius (1908-1982)

Ingemar står oss Humanister varmt om hjärtat då hans verk Tro och Vetande (1949) iscensatte den största kulturdebatten i Sverige beträffande kristendomens sanningsanspråk. Det var ett stort kliv framåt mot den sekularism vi i idag åtnjuter, och varför Humanisternas årliga Hedeniuspris har namngetts efter Ingemar.

I Tro och Vetande framför Ingemar tre postulat som religioner behöver tillfredsställa om de ska anses utrycka sanningar (vilket han anser att kristendomen misslyckas med). Först, det religionspsykologiska postulatet, som säger att en religion måste utrycka försanthållanden som är verifierbara eller åtminstone falsifierbara. Sen, det språkteoretiska postulatet, som säger att betydelsen av religiösa uppfattningar måste även gå att förmedla till den som inte är religiöst troende. Och till sist, det logiska postulatet, som säger att två sanningar inte kan motsäga varandra.

För att här exemplifiera retorikens logos, tänker jag här hålla mig till Ingemars formuleringar kring det logiska postulatet och hur kristendomen innehåller den interna motsägelsen kallad ”Teodicéproblemet” (problemet med ondskan i världen).

  • ”Riktigheten i det logiska postulatet följer redan av en reflexion över vad vi menar med ordet ”motsägelse”. En utsaga, a, motsäger en annan utsaga, b – det betyder nämligen just, att a (uttryckligen eller underförstått) utsäger, att b inte är sann och att b (uttryckligen eller underförstått) utsäger att a inte är sann ,…, en tanke eller åskådning, som innehåller en motsägelse, är alltid falsk. (s.50).
  • [Det måste] vara det viktigaste för oss att undersöka huruvida det finns någon motsägelse mellan den kristna tron och förnuftet. Det intressanta i denna frågeställning ligger däri, att om detta är fallet, så kan det inte vara någon befogad självbesinning av förnuftet att acceptera de religiösa sanningarna. (s.52).
  • Enligt den kristna religionen är Gud allsmäktig ,…, ingenting sker i universum utan att vara velat eller medgivet av Gud. (s.64).
  • Vidare är Gud fullkomligt god, ja, oändligt kärleksfull. (s.65).
  • Om varje moraliskt prisvärd eller klandervärd händelse måste blott gälla, att den inte skulle ha ägt rum, om Gud hade velat att den inte skulle göra det. (s.66).
  • En människa som gjorde något som alls liknar vad Gud enligt kristendomen gör med mänskligheten, vore ett monstrum av ondska. (s.71).
  • [Om] Gud är allsmäktig, så följer att han inte är allgod, och om Gud är allgod, så följer att han inte är allsmäktig ,…, denna religion strider mot vad som är evig sanning. (s.72).”

Motsägelsen att Gud inte kan vara både allsmäktig och allgod, om det finns ondska i världen, bemöts ofta från religiöst håll med förklaringen att Gud givit människan handlingsfrihet, och det är människan som är ond. Men, då Gud skapat människan, och via sin allsmäktighet kunnat skapat människan som han vill, säger Ingemar:

  • ”Denna gud, som vi nu har fått, befinns ha åstadkommit en ur salighetssynpunkt fullkomligt förvänd mänsklighet. Sedan det väl har skett, har han måst uppfinna en frälsningsplan för detta missfoster av sin egen skaparkraft. (s.73).

Tage, Christopher, och Ingemar visar på sina egna sätt hur den sekulära humanismen kan förmedlas via ethos, pathos, och logos. Retoriken må vara en konst, men den är inte en lek. Bra argumentation övertygar. Och det är lättare när man har rätt.


Dela artikeln
Taggar