Sture Linnér – “Jag tror aldrig att man har rätt att ta livet av en människa”
Varför slocknade din tro?
Därför att jag i över 60 år hade varit gift med en ganska märklig person. Jag försöker se henne utan att romantisera eller idealisera, men ju längre tiden går desto tydligare framstår hon för mig som en sällsynt personlighet.
Hon pinades till döds i Alzheimers sjukdom. År efter år red demonerna henne på ett sätt som gjorde att hon ville riva ut ögonen och skrek i ångest. Död och elände drabbar ju människor över hela jorden, så hon var förstås på inget sätt unik i det avseendet. Men ändå – jag såg det på nära håll, upplevde det bokstavligen dag och natt i nästan fyra år.
Jag kunde inte tänka mig att det skulle finnas en på samma gång god och allsmäktig gud, som tillät henne att plågas på det sättet.
För att förklara vad jag menar med att hon var en märklig personlighet kan jag berätta två saker, om du har tålamod.
Vi bodde en tid i New York där jag arbetade på FN:s högkvarter. Då tog hon tjänst som volontär på Bellevue Hospital, som är känt i hela Amerika som det enda sjukhus som aldrig vägrar någon människa vård. Även de mest rännstensförfallna, drogade och kriminaliserade finner sin tillflykt där. Det har lett till att sjukhuset grundat en psykiatriavdelning som drar till sig landets främsta psykiatriska expertis.
Överläkaren som själv var psykiatriker ringde mig en dag och sa att vi snarast var tvungna att ha ett samtal om allvarliga ting. Han berättade att min hustru börjat helt anspråkslöst som frivillig med främsta uppgift att ägna sig åt ensamma patienter utan anhöriga. Hon hjälpte dem med vardagssysslor som att betala räkningar, men läste också för dem, pratade med dem och höll så att säga deras livslåga brinnande.
På sjukhuset hade man märkt hennes kapacitet och man tog över henne till den psykiatriska avdelningen, som också var den mest våldsamma. Man behövde en karismatisk personlighet som kunde väcka andra känslor än mordlystnad och hämndbegär hos dessa psykopater. Överläkaren berättade att hon i själva verket riskerade livet genom sitt engagemang varje dag. Ingen annan fick röra sig där utan två tungt beväpnade vakter, men min fru insisterade på att gå själv. Hon skapade en personlig förtroenderelation med patienterna.
Mitt andra exempel är från vår tid i Kairo. Där fanns ett fruktansvärt slumområde där vilda barn härjade fritt och knivhögg folk för att få pengar, ett tillhåll för människor som levde av våld. Där fanns också en motsvarighet till Moder Teresa i Calcutta, som kontaktade mig en dag. Hon berättade att hon inte ens själv vågade gå ut utan eskort. ”Men din hustru gör det, och hon riskerar bokstavligen livet varje dag”, sa modern till mig. ”Ingen har någonsin kastat skit efter henne, vare sig bokstavligt eller verbalt. Din fru är ett helgon, jag vill bara att du ska veta det.”
Så dog min fru alltså för fyra år sedan under hemska omständigheter. Då måste jag ställa mig den säkert mycket naiva frågan: Varför ska hon plågas ihjäl, hon som i hela sitt liv inte har gjort annat än att ge av sig själv?
Det är det klassiska teodicéproblemet.
Ja. Jag har många teologer i min vänskapskrets. Undan för undan har de försökt ge lösningar på problemet, och jag lyssnar men blir inte klokare av deras förklaringar. Detta har gjort att jag förlorat barndomens gudstro, även om jag som agnostiker inte helt utesluter att det finns en gud.
När träffade du din hustru?
Det var i Grekland 1943, under min tjänstgöring för Röda Korset. De allierade och axelmakterna hade båda intresse av att Grekland inte helt skulle gå under i hungersnöd. Motståndsrörelsen i Grekland hade växt sig allt starkare, och man slogs i ren desperation mot tyskarna. England hade all anledning att minnas att Grekland tidigare varit de enda som stått vid deras sida ända till slutet. Man slöt därför en överenskommelse att svenska och schweiziska delegater från Röda Korset skulle ta över Greklands civilförvaltning. Framför allt från Kanada fick vi enorma mängder livsmedel, kläder och mediciner.
Vid ett tillfälle träffade jag en kvinna från det grekiska Röda Korset ute på fältet. Då sa det klick och så kom vi samman, till min stora lycka. Vi fick ett långt liv tillsammans. Varje år lyckligare än det förra, vill jag säga, med en nästan poetisk överdrift.
Kom du ofta i kontakt med representanter för Nazityskland under din tid i Grekland?
Ja, det fanns tyska generaler placerade lite varstans i Greklands olika provinser. Jag hade daglig kontakt med flera av dem.
Nazismen brukar beskrivas som en antireligiös ideologi. Stämmer det med din uppfattning?
Nej, de hade ju sin tro. De var i någon mening religiösa.
Över huvud taget vänder jag mig emot att man demoniserar de tyska nazisterna. För mig är den stora gåtan hur en vanlig hygglig genomsnittstysk, som med glädje visar bilder av hustru och barn hemma i trädgården, en man som lyssnar på Bach och läser fin tysk litteratur samtidigt med öppna ögon kan tillåta att människor torteras och dödas.
Jag tror absolut inte att Hitler var ateist. Jag ser honom snarare som behärskad av idén att han var ett slags Guds utvalde på denna jord, någon som fullbordade ett ädelt syfte då han rensade bort judar och homosexuella. Nazismens religiösa idéer var grumliga.
1942 levde jag en tid i München, där jag skrev på min avhandling om språket i en gammal grekisk text. Jag bodde inkvarterad i ett katolskt hem där överhuvudet var en kvinna, som var mycket aktiv i motståndsrörelsen mot Hitler och gjorde häpnadsväckande modiga saker. Hon hjälpte bland annat judar med fara för sitt eget liv. Men när tyskarna vann en brakseger i Ryssland, då jublade hon. Då slog det tyska igenom.
Detta tycker jag är oerhört väsentligt när man talar om nazism, kommunism, fascism och andra totalitära ideologier – insikten att vanliga, enkla, sympatiska människor under vissa omständigheter kan förvandlas till bödlar. Det är något som jag ofta grubblat över, även senare i livet. Man hör vänner till en brottsförövare berätta i medierna om hur snäll och hygglig han var: ”Inte kan väl han…”
Just detta är det hemska inom oss, och det stora. Vi har alla dunkla drifter som kan fresta oss till vad som helst, men som också kan behärskas. Hela vårt liv går ut på att hålla undan dessa mörka sidor av det egna jaget. Att vi lyckas med det så som vi trots allt gör, det är otroligt stort.
Du arbetade länge med Dag Hammarskjöld, som var mycket intresserad av filosofiska och existentiella frågor. Kan du berätta vad hans sökande handlade om?
Han var ju ett intellekt och en personlighet av mycket större slag än jag. Mina egna funderingar är krafs i marginalen jämfört med hans, men vi talade ofta om sådana saker. Hans känsla för naturen spelade i hög grad in i hans sökande.
Jag vill inte använda begreppet panteism om Dag Hammarskjölds tro eftersom han själv aldrig gjorde det, men hans intensiva uppgående i framför allt den norrländska fjällvärlden var något som betydde oerhört mycket för honom som kraftkälla och inspiration. Jag jämför honom gärna med en alpinist. Vid den tiden då Chrusjtjov angrep honom som hårdast segade han sig uppför fjället med vitnande knogar. Och han läste dagligen de medeltida mystikerna.
Dag ägde gudstro, men om han var bunden till den kristna religionen är tveksamt. Han ägde en oerhörd inlevelse i andra religioner. Det låg i hans natur. Han var en gränsöverskridare i alla bemärkelser.
Dag brukade ibland bjuda mig på middag hemma hos sig i New York. Det kunde vara mycket roliga och uppsluppna tillställningar tillsammans med Danny Kay, Greta Garbo eller Barbara Hepworth.
Sedan inträffade den ödesdigra flygolyckan 1963, då Hammarskjöld omkom.
Dag och jag hade en överläggning om huruvida den här flygresan verkligen borde äga rum. Vi befann oss på ett kontor i Kongos huvudstad Leopoldville. Jag ifrågasatte i högsta grad resan, därför att jag så många gånger tidigare förhandlat med Tshombe, guvernören i Katanga. Efter varje förhandling hade jag fått intrycket att det var meningslöst att diskutera med honom. Han saknade all moral. Han kunde hålla med, verka sympatisk och positivt inställd och skriva på vilka avtal som helst, men vad som gällde för honom var pengar och makt. Allt annat var likgiltigt.
Hur som helst bestämde Dag klockan fyra på natten, trots att vi var oense, att han i kraft av sitt ämbete skulle försöka igen. Han menade att hans trumfkort var hans post som generalsekreterare i Förenta Nationerna.
Dagen efter satte vi oss på planet för att fara. Dag satt med benen i kors och vippade med ena foten, vilket jag visste var ett tecken på att han var spänd. Jag frågade honom: ”Varför denna oro? Vi var ju överens om att vi skulle ge oss av. Är det något nytt som har tillkommit under den korta tid du sovit?” Han svarade: ”Jag undrar om vi verkligen gör klokt i att båda lämna ett land där den centrala regeringen är så bräcklig att den kan falla precis när som helst”.
Man får betänka att detta var långt innan vi hade de kommunikationsmöjligheter som finns idag. Det kunde ta sex timmar för ett telegram att nå fram från Leopoldville till Katangas huvudstad. Så jag bestämde mig för att stanna, och Dag förklarade att han var tacksam för det. Han följde med mig ut på trappan till planet, och vi stod kvar där och samtalade en ganska lång stund.
Sedan gick han tillbaka in i planet med stora kliv. Han flög rakt in i den afrikanska natten, in i döden.
När fick du meddelandet om kraschen?
Det tog ungefär sex timmar innan telegrammet nådde fram via den kanadensiska avdelning jag hade på mitt högkvarter.
Minns du det ögonblicket?
Man brukar ju säga att marken gungar under fötterna. Just så kände jag. Det var så otroligt att jag bara inte kunde fatta det. Det var som om hela tillvaron slogs i spillror. Denne man, som hade så oändligt mycket att ge. Han som hade resonerat så ingående med mig om framtiden, för sig själv, för Förenta Nationerna och för mig. Att han nu var borta, det var obegripligt. Än idag har jag svårt att förstå det.
Hur ser du på dagens världspolitiska utveckling och den religiösa fundamentalismens framväxt?
Till stor del tror jag att den beror på okunnighet. När Bush talade om ett korståg mot terrorismen i öst, så måste det bero på att varken han eller någon i hans omgivning förstod vilken enorm sprängkraft som för österlänningar ligger i det ordet. De tänker omedelbart på västerlandets plundring och förföljelse i österlandet en gång i tiden.
Jag tror att västvärldens okunnighet om vad islam står för är nästan lika stor som muslimernas om väst. Det är en ömsesidig svartmålning laddad med klichéer, där jag också tycker att vår undervisning misslyckats. Det är oerhört viktigt att förmedla en respekt och vördnad för oliktänkande i alla former.
Var går gränsen för denna respekt? Hur hanterar man religionsfriheten, då den kommer i konflikt med mänskliga rättigheter?
För mig måste alltid de mänskliga rättigheterna ha högsta prioritet. Människans värde får aldrig naggas i kanten av några som helst uppfattningar.
Vilka anser du är de största missuppfattningarna om islam idag?
Innerst inne tror jag att många är rädda för en muslimsk invasion. Islam utgör ett dunkelt, odefinierat hot som man vill hålla på avstånd.
Det är någon grumlig, slemmig massa som flyter omkring i vår tankevärld. Klichébilder av sexuella orgier och av deras syn på kvinnan gör oss rädda för islam. Naturligtvis finns det mycket att reagera mot, det är ingen tvekan om det, men lösningen ligger inte i väpnade angrepp. Återigen handlar det om upplysning. Både vi och de måste få chans att lära oss att inte se varandra som fiender, när vi kritiserar sådant vi anser vara fel hos varandra.
Det viktiga är att undervisningen inte sker med något slags kolonialistisk arrogans: den allvetande västerlänningen ska inte förkunna sanningen för de efterblivna araberna. Man måste mötas i ett jämbördigt samspel.
Du arbetade för FN i Kambodja under Röda khmerernas regim. Hur är det möjligt att en politisk ledning som var välutbildad vid franska universitet kunde begå dessa brott mot mänskligheten?
Jag tror att Pol Pot och några av hans studentkamrater i Paris väcktes till något slags natursvärmeri i Rousseaus anda. Man menade att bonden och jorden var kärnan i samhället och att moderna tekniska påfund var till fördärv. Man studerade också vissa närmast nihilistiska ryska författare. Dessa idéer rördes sedan ihop till en mycket giftig soppa, som gjorde att man ansåg sig kunna utrota all intellektuell elit i Kambodja – man dödade ”alla med glasögon”.
Jag kom till landet 1979, strax efter Pol Pots fall.
Vårt problem i FN var att vi själva lagligen tillsatt denna regim. De andra var ju rebeller. Jag for inte ner som representant för generalsekreteraren, utan fick fara på svenskt pass. Om jag skulle råka i en krissituation hade jag alltså inte kunnat påkalla någon hjälp från FN. Det var ett enormt problem att förhandla både med Pol Pot-regimen och med den ”verkliga” regim som tagit makten med vapen. Resultatet av Pol Pots massakrer var till exempel att bara en enda bil fanns kvar – en symbol för västerländskt förfall. Sjukhus, skolor och banker var krossade, brända och sprängda.
Jag var tvungen att fara via Moskva och Vietnamn eftersom alternativet Bangkok sågs som ett syndens näste. När jag kom fram var det till en flygplats utan tull, utan livstecken, där jag fick vänta fyra timmar i tropisk hetta tills en man förvånad kom fram och undrade vad jag gjorde där. Han greps av medlidande och lät mig följa med in till staden, där jag kom i kontakt med de maktägande.
När du kom till Kambodja, insåg du då vad som hade skett i landet?
Ingen människa kan fatta vidden av eländet om man inte upplevt följderna av det. Också i det så kommunikationstäta samhälle vi lever i idag – det går inte att begripa vad som händer om man inte själv är där. Om man inte andas atmosfären, känner lukten så att säga.
Om jag berättar för dig att jag har sett femåriga barn som fått knäskålarna krossade, armbågarna krossade och ögonen utrivna på grund av att deras föräldrar tänkte annorlunda än regimen, så säger du: ”Så hemskt, så förfärligt!” Men du fattar inte hur djävulskt det verkligen är. Barn torteras. Det var verklighet i Kambodja.
Hur kan en människa förmås att begå dessa grymheter i tron att syftet är gott?
Jag har faktiskt inget svar på den frågan.
Har du själv ställts inför det moraliska dilemmat att behöva använda våld för att förhindra våld?
Jag har varit mycket nära. Under min tid med Röda Korset i Grekland hade jag tillsammans med en grupp svenskar och schweizare i uppdrag att leverera så mycket mat, mediciner och kläder som möjligt till den grekiska befolkningen, som höll på att gå under. Vid ett tillfälle fick jag information om att den provins jag var ansvarig för hade drabbats av en katastrof. En liten bergsby var svårt utsatt. Jag åkte dit tillsammans med min grekiske chaufför, som var en formellt sett obildad människa, men som bland annat lärt sig ryska på egen hand för att kunna läsa Dostojevskij. Han var en personlighet av stora mått, vilket kommer att framgå senare i berättelsen.
När vi kom fram till denna by låg ortens bibliotek nedbränt. Det var i sig något av en katastrof, beroende på det oskattbara litterära värde som finns bevarat i många av de glesa biblioteken i grekiska byar, men det var trots alls inte det värsta.
På torget vid en ravin hade en tysk officer radat upp ortens befolkning. Det var gamlingar och spädbarn i famnen på sina mödrar, som stod vid kanten av denna ravin. Framför dem dansade officeren i en sorts orgiastiskt rus, om framkallat av sprit eller droger vet jag inte. Han befann sig så att säga i en annan värld. Han bar vita handskar, och då och då gav han order till sin uppställda trupp att ge eld mot människorna vid ravinens kant, så att de störtade ner i avgrunden.
Vi kom fram medan detta pågick. Jag som studerat etik och uppfostrats på ett sätt som borde ha gett helt andra resultat, jag såg då bara en röd dimma. Min enda tanke var att göra slut på officeren. Jag drog den pistol jag alltid bar med mig, på trots mot Röda Korsets reglementen.
Just när jag skulle skjuta mannen, tog chauffören mina armar i ett järngrepp och viskade i mitt öra: ”Herr Linnér, sänk er inte till bödelns nivå!”
Avrättningen fortsatte alltså?
Nej, i stället greps jag av en ingivelse. Jag tog till ett slags rytande kommandoton och sa: ”Lägg ner vapnen ögonblickligen! Annars kommer en näraliggande grekisk rebellpatrull att ta hand om er på ett sätt som inte blir roligt.”
Dessa stackars soldater var naturligtvis inte särskilt roade av att skjuta kvinnor med spädbarn i famnen. De lydde helt enkelt order. De sänkte vapnen, och kaptenen nyktrade till och lade också han ner sin revolver. Sedan frågade jag min chaufför: ”Vad gör vi nu?” Det fanns ju ingen grekisk patrull, som jag fabulerat om. Chauffören föreslog att vi skulle börja vandra – förr eller senare skulle vi kanske stöta på rebeller. Vi gick och gick, och till slut dök det gudskelov upp en rebellpatrull.
Jag överlämnade soldaterna mot löfte att rebellerna inte skulle döda någon av dem. Jag uppmanade dem i stället att rapportera detta till Aten, så att officeren skulle få sitt straff på andra vägar. Han blev senare åtalad och dömd till hängning i Nürnbergrättegången. Han fick sitt straff. Det hade jag inga betänkligheter att rapportera om.
Hade det kanske varit moraliskt rätt av dig att skjuta officeren, om det inte hade funnits något annat sätt att stoppa mördandet?
Jag tror inte det. Jag tror aldrig att man har rätt att ta livet av en människa. Dessutom får man tänka på konsekvenserna. Röda Korset skulle ha blivit förvisat ur landet, och jag själv hade blivit skurken i dramat.
Om jag så stod öga mot öga med Hitler under hans värsta tid, så skulle jag idag inte ha skjutit. Trots att det då inte skulle gälla femton liv, utan kanske femton miljoner.
En sak vill jag säga, innan vi slutar. Människor frågar mig hur jag kan se så ljust på tillvaron som jag gör. Jag anser att alla konflikter kan lösas, vilket chockerar många som hör mig säga det. Det finns inga politiska problem idag som inte går att lösa på fredligt sätt. Min tro är orubblig på den punkten. Mitt i allt elände, mitt bland alla dessa djupt ondskefulla människor som jag träffat i mitt liv, har jag mött så mycket förnämligt mänskligt beteende.
Inte minst ungdomar här hemma ger ofta prov på egenskaper som gör mig förtröstansfull. Jag möter dem när jag är ute i skolor, och jag tänker att vår framtid inte kan gå alldeles fel. Min tro på människan är stark, trots insikten om de mörka sidor som ligger latent i oss.
Jag hoppas att människor idag vet om att alla kan göra en insats. Man behöver inte ha en mikrofon framför sig för att förändra världen. En vänlig blick, ett handslag och ett uppmuntrande ord kan ges av var och en, när som helst, till så många.
Om vi också kan leva oss in i hur de skitigaste och sårigaste människorna har det, då finns det gott hopp.
Intervju med Sture Linnér
Utdrag ur boken Personligt: samtal med fritänkare (Fri Tanke 2008).
Intervjuare: Christer Sturmark
