LADDAR

Skriv för att söka

Tags:

Rapport från World Humanist Congress 2023

Dela artikeln

Jag har bara gott att säga om världskongressen som helhet. Jag fick delta i alla de aktiviteter som jag önskade, och administrationen – inklusive hotellförmedlingen –fungerade fint. Det hela gav ett mycket professionellt intryck. Ett annat intryck var att humanister är goda och glada människor som det är lätt att komma i kontakt med. Flera deltagare stötte jag på mer än en gång och fick varje gång ett stimulerande samtal om vad som just då stod på programmet.

EHP-seminariet (European Humanist Professionals) dagen före konferensen gav många insikter av värde för min medverkan i Humanistisk medmänniska. Bäst gillade jag Jeremy Rodell, England, som var berömvärt konkret i presentationen och skicklig på att få oss i auditoriet med i diskussionen om hur man borde uppträda resp icke uppträda i känsliga diskussioner med människor med en annan världsbild än vår. Jag fick höra en variant av hans presentation senare under kongressen. Men även Winnie Belpaeme, Belgien, hade mycket matnyttigt att säga om samtal med bl a straffångar och ungdomar i kris. Svårare hade jag för Martine Konings, Nederländerna. Jag trodde mind-mappingepoken var slut sedan länge, och jag tycker att sådant, liksom de bilder och konstiga citat Martine spred bland oss, snarast är en omväg till förtroendefulla samtal.

Sandy Toksvig höll som väntat ett fullständigt briljant öppningstal; personligt, roligt och fullt av starka och rörande enskildheter, bl a om kvinnors rättigheter. Även Thorbjørn Jaglands avslöjande beskrivningar av det politiska spelet bakom de stora rättighetsdokumenten var minnesvärda.
Den egentliga kongressen var späckad till bristningsgränsen med viktiga frågeställningar inom ramen för huvudtemat, demokratin. Sofia Näsströms, Uppsala, inledande föreläsning om hoten mot demokratin gjorde ett starkt intryck på mig och tydligen många andra. Det blev många referenser till henne under kongressens gång.

Seminariet om klimatfrågorna handlade förstås mycket om södra halvklotet och särskilt om Filippinerna. En slutsats man kan dra är att det inte bara är humanister som talar för lite om klimatet.
Seminariet om samarbetsmöjligheter i Europa kom att handla mycket om ungdomar efter ett animerat inlägg av några medlemmar av humanisternas ungdomsförbund i Norge. Det blev både roligt och konstruktivt. Det är trist att Norge tycks vara ensamma om en fungerande humanistisk ungdoms-organisation.

På kvällen efter första dagen var vi inbjudna till Köpenhamns rådhus för en officiell mottagning. Några humanister hade deltagit i en rundvandring i rådhuset med tonvikt på Köpenhamns historia. Vi hälsades välkomna av en ledamot i stadens styrelse, vars namn jag inte uppfattade och inte senare har lyckats hitta, varpå vi minglade kring rådhuspandekager och vin. Detta ska ses som en stor hedersbevisning. Den senaste hjälten som fick äta rådhuspandekager var Jonas Vingegaard från Glyngøre, vinnare två år i rad av Tour de France.

Nick Fish från USA stod för en mycket stark presentation av demokratins utmaningar i republikanernas och evangelisternas USA. En av kongressens höjdpunkter, tyckte jag. Han fick senare meddela att nästa humanistiska världskongress är förlagd till USA.

Och så Ukraïna, förstås. Oleksandra Romantsova är direktör för nobelprisbelönade Centre for Civil Liberties i Ukraïna och presenterade en mycket elegant exposé över Ukraïnas historia och dess anspråk på självständighet. Journalisten Remus Cernea, rumänsk reporter för Newsweek, bidrog sedan med en ord- och bildkavalkad från sin reportageresa i krigets Ukraina.

Demokratins tillbakagång i Filippinerna, Polen och Sverige gav också många starka intryck. Den unge Markos framfart i Filippinerna kännetecknas av utförsäljning av landets resurser till multinationella företag med allvarliga följder för miljön. Polens, eller snarare partiet Lag och rättvisas, nedmontering av det oberoende rättssystemet, den fria pressen och yttrandefriheten är väl känd för oss svenskar. Men många kongressdeltagare blev nog förvånade över att Sverige figurerar i detta sammanhang med ett inflytelserikt parti som hyllar Viktor Orban och angriper våra statliga institutioner och den fria pressen. David Rönnegard gav en mycket levande bild av tillståndet i vårt land.

Detta var som sagt några få personliga intryck från världskongressen. Antalet ämnen och presentationer som jag inte kan redovisa var långt större.
Gunnar Hjert


Dela artikeln
Taggar