Omedelbart efter terrorattacken i New York den 11 september 2001 talade president George W Bush om evil-doers. Det var som hämtat ur ett seriemagasin, men samtidigt sant: terroristerna var sådana som begick ondskefulla handlingar.
Då fanns redan ett begrepp för dem som tvärtom hade godheten på sin sida. Jag syftar här inte på prästerskapet eller militären, som snart skulle flygas till Irak och Afghanistan, och inte heller på dem som ville hitta på ursäkter åt jihadisterna. Det handlar snarare om en strömning i samhället, som sällan kräver större ansträngning, men däremot en uppblåst självbild. Kanske kan man beskriva den som en moraliserande selfiekultur.
Sedermera har de personerna blivit fler och tagit allt större plats i debatten, också i Sverige: the dogooders.
På engelska låter det förstås som en sarkasm. Något riktigt bra svenskt ord finns inte, men det handlar om dem som kör godheten i botten i sin ibland naiva övertygelse om att de gör något bra. Det är en godhet med religiösa drag, oavsett om den omfamnar våtmarker eller migranter, och som sådan bär den de nyfrälstas kännetecken. Den riskerar alltid att framstå som elitistisk.
Eftersom det dessutom existerar en stor mängd falsk godhet stänker det dåliga ryktet även på dem som faktiskt är genuint goda och pålitliga.
På ett fik vid Nytorget på Södermalm i Stockholm, ett slags godhetens mediala epicenter, ser jag en ung man i hipsterkeps och t-tröja med texten Dogooder. Budskapet är sannolikt att hans godhet är så stor att han kan tillåta sig att driva med den. Om någon skulle ifrågasätta hans månatliga inbetalningar till Läkare utan gränser svarar han förmodligen att han är medveten om både deras och sina egna begränsningar, men att han, och de, i alla fall försöker. Mannen på fiket har genomskådat alla cyniker – såvida han inte bara vill provocera dem som bär sitt engagemang som ett emblem på bröstet.
Ja, varför skulle man över huvud taget ta på sig en tröja med exempelvis texten Antirasist om man inte vore rädd att omgivningen skulle kunna tro motsatsen? Om man är mot rasism märks det på ens beteende. Antirasism är inte godhet utan någonting väldigt självklart.
Det talas mycket om politisk polarisering och förgiftat debattklimat. Här spelar identifierandet av goda och onda krafter in eftersom uppdelningen är starkt subjektiv och förenklar eller förfalskar verkliga och inbillade åsiktsmotståndares argument. Politiken har absorberat religionens föreställningar om himmel och helvete, och när politiken inte lyckas hantera samhällsproblemen kommer välgörenhetsindustrin tillbaka med sina insamlingar och vädjanden till det dåliga samvete som tycks bo granne med godheten.
Stadsmissionen har tagit över en tidigare kyrka vid ett annat torg på Södermalm, Mariatorget, och när verksamheten öppnade i vintras gjordes tv-inslag om hur fattiga barnfamiljer samlades i matkön. Jag passerar platsen nästan dagligen och ser inga barn utan bara samma vinddrivna existenser, som annars brukar hänga utanför rehabiliteringskliniken några kvarter bort. Men det är som om godheten, här i form av journalistiken och Stadsmissionen, kräver en viss sorts armod för att må bra.
Man kan påminna sig hur rörelser till vänster på 1800-talet ville skapa alternativ till välgörenheten. Ett någorlunda rättvist samhälle kunde inte bygga på allmosor. Är det verkliga orättvisor – riktig fattigdom – som gör att bössorna nu skramlar högre än på länge? Eller har godheten blivit ett avlatsbrev för den välmenande medelklassens materiella synder?
Naturligtvis är det positivt att vilja göra något gott. Vi tycker om goda människor, den sortens godhet borde vara ännu mera spridd. Vi tänker på den i termer av vänlighet, omtänksamhet och hjälpsamhet.
Det är den tillrättavisande godheten som blir svåruthärdlig eftersom den framstår som grund och påklistrad. Den uppfattas som en uppsättning normerade åsikter, som bara kan ifrågasättas av den som är ondskefull. Den är obligatorisk vid stipendieansökningar och middagsinbjudningar. Behovet att uttala självklarheter och bli bekräftad är enormt liksom viljan att undvika komplikationer. Välgörenhet bygger på att ingenting förändras och på att offren stannar kvar i sina offerroller.
Svensk politik har i växande grad definierat sig som en existentiell kamp mot dem som är onda, d v s de som inte är goda. Den moraliserande tonen riskerar på så vis att tömma politiken på politiskt innehåll; problem förnekas och förslag till lösningar undviks till förmån för ytliga positioneringar och stämplingar.
Den falska godheten ger godheten ett dåligt namn. Den vill bara synas och bullra lite, och vid närmare besiktning behöver konsekvenserna inte alls bli goda.
Lars Åberg
Journalist och författare
