Någonstans på vägen blev det ute att vara god.
I 2000-talets samhälle kan man vara godhetsknarkare. Man kan alltså tappa greppet om verkligheten och bli beroende av att vi ska vara snälla mot varandra. Man kan få hallucinationer om att det skulle vara vettigt att behandla andra människor väl. I USA har begreppet woke som innebär att man är ”vaken för rasistiska fördomar och diskriminering” blivit ett skällsord och i svenskan har PK; ”politisk korrekthet” blivit något att rynka näsan åt. Låt oss vara tydliga: Politisk korrekthet innebär alltså att uttrycka sig på ett korrekt och respektfullt sätt mot andra människor oavsett om vi håller med dem eller inte. Politisk korrekthet innebär att man anser att alla människor behöver lyssnas på oavsett om de är i minoritet, för att demokratisk parlamentarism innebär att vi ska representera alla människor. Alla människor ska känna sig representerade. Hur är det ens möjligt att det blev något negativt?
Det är alltså i vårt samhälle idag helt okay att tycka att någon diskriminerar för lite. Att det är lite fånigt att tycka att kvinnor, funktionshindrade, svarta, invandrare, muslimer, judar också ska få finnas till, få säga sina åsikter och tillåtas synas, höras, få jobb och leva i vårt samhälle, på samma villkor som vi andra. Att man är överdrivet korrekt när man vägrar ställa sig bakom hat och hot mot medmänniskor som inte delar ens egen karaktäristika.
Det är märkliga tider när gott inte är gott nog utan för gott.
Det handlar inte om att förstå transcommunityn. Man kan fortfarande tänka att män är män och kvinnor kvinnor. De som föds eller väljer att avvika mot det är likväl människor. De förtjänar kärlek och respekt som alla andra. Det handlar inte om att invandrare inte behöver lära sig svenska. Det handlar om att förstå svårigheter andra människor går igenom och stötta dem i det. Det handlar om att ta folk i handen och hjälpa till. Det handlar inte om att kvotera in kvinnor utan kompetens utan om att se att kompetens kan ta olika form och att vi alla har något att bidra med. Det handlar inte om att acceptera religion som ett logiskt tankesätt utan att se att människor gör olika val i livet och att de ändå är människor som förtjänar vänlighet och omtanke. Man behöver inte tycka att dragqueens är stor konst, men acceptera rätten till de uttryckssätt folk väljer att uttrycka sig genom. Man behöver inte heller tycka att homosexuellt sex känns spännande, att abort är en bra lösning när man blivit gravid, eller att en fet kropp är en vacker kropp. Men man måste acceptera att andra människor har andra möjligheter, andra lösningar och andra val och att deras liv är lika värdefulla trots att deras val, deras liv, inte är dina val och ditt liv.
I godhetsknarkhatarnas värld ser man godhetsknarkaren som en drogberoende som ligger i sin soffa, postar sin godhet på social media och är nöjd: en lat och obrydd karaktär som inte gör något på riktigt. Men sanningen är ju att människor som inte handlar i samklang med sin övertygelse finns i alla läger. Det är inte heller möjligt att i alla lägen handla i enlighet med sin livssyn. Att ha en utopisk bild av hur man vill ha världen och ständigt sträva ditåt gör ju inte den utopiska bilden falsk.
Det gör det inte heller bättre att vara “ond” bara för att det är mest realistiskt. Jag anser att vi som mänskliga varelser alltid bör sträva efter att bli en bättre version av oss själva och lämna den här världen som en bättre plats än vi fann den.
I min ateistiska värld utan religiösa pålagringar av skam och äckel om vad som är fint och fult, vad som är ”naturligt” och ”gudagivet” eller inte anser jag att det räcker med den gyllene regeln, att i lycka och lidande, i glädje och sorg bör vi se på alla varelser som vi ser på oss själva och vi bör avstå från att tillfoga andra skada.
Men det är visst ute.
Janna Aanstoot
