LADDAR

Skriv för att söka

Tags:

Ordföranden har ordet: Om vikten av gemensamma upplevelser

Dela artikeln

Det är många år sedan nu. Jag var på en konferens i Honolulu och under en morgonpromenad på Waikiki Beach fick jag uppleva en fantastisk soluppgång. Ensam. Det var bland det vackraste jag har sett och det fick mig att må bedrövligt. Hur kom det sig? Hur kunde avsaknaden av sällskap förvandla denna strålande syn till någonting som gjorde mig nedstämd?

På våra resor genom livet lär vi oss förhoppningsvis alltmer om oss själva och vilka vi är. Insikter kommer ofta plötsligt, alltmedan vi njuter och kämpar oss igenom höjdpunkter och motgångar. Vissa händelser tvingar oss att ifrågasätta och svara för vilka vi är. Förståelsen utvecklas inte i ett vakuum. Vi lär känna oss själva till stor del genom att jämföra oss med andra: hur vi är lika, hur vi skiljer oss åt. Min sorgliga soluppgång fick mig att förstå mitt djupa behov av att dela den sortens upplevelser – men det har nyligen gått upp för mig att vi inte alla delar detta behov. Vissa människor tycks helt till freds med att vara för sig själva, medan andra behöver sällskap för att förhöja en upplevelse, eller alls uppskatta den. Handlar detta enbart om skillnader i karaktärsdrag, eller är det ena sinnelaget bättre än det andra? Vid första anblicken verkar en oförmåga att vara till freds med sina egna upplevelser som ett existentiellt handikapp.

Ny forskning inom psykologin visar på att erfarenheter man delar med andra har en tendens att förstärkas – både positivt och negativt. Smaken av en bit choklad, vare sig den är bitter eller söt, intensifieras när den delas med någon annan. Men forskningen på området har varit begränsad och tar inte i beaktande olika sorters erfarenheter samt individuella variationer i upplevelsens förstärkning. Kan sådana variationer vara så pass kraftiga att man kan se dem som patologiska? Är det något fel på mig?

Att människan i grund och botten är ett socialt djur har knappast undgått någon. Med våra antropologiska glasögon på kan vi observera hur vi människor kan sitta timme efter timme framför tv:n, helt förhäxade av att se andra människor interagera. Detta fenomen stammar från vår längtan efter samspel och tillhörighet. Det är ju ingen tillfällighet att utfrysning ur sociala sammanhang har liknats vid en dödsdom. Men det är egentligen inte längtan efter inkludering som jag syftar på här, utan snarare upplevelser så som de uppfattas i sällskap jämfört med hur de uppfattas i ensamhet. Är mina erfarenheter inte goda nog i sig?

Jag har tidigare skrivit (”En ateist inför döden”, ”Festen fortsätter utan mig”) att livets mening, som jag ser det, ligger i de upplevelser vi delar med andra. Våra nära och kära är inte bara dem vi riktar vår tillgivenhet mot, utan också våra medvandrare i livet. Ett helt liv är, i alla fall delvis, någonting man lever genom andra. Jag har vidhållit att detta är vad vi har kvar om vi förkastar idén om en högre makt som ger våra liv mening. Men kanske överbetonar jag min egen inställning om det finns stora variationer i hur vi människor värderar gemensamma upplevelser.

Ett brett spektrum av erfarenheter faller inom ramen för det som människor upplever ger livet mening. En rask promenad genom en förtrollad skog, en väns leende, stolthet på examensdagen. Naturligtvis måste inte alla erfarenheter delas – även om det i många fall ligger i sakens natur. Oavsett vilka erfarenheter vi värderar så intensifieras upplevelsen om den delas, om än med varierande styrka. Alltså bör en delad upplevelse göra den mer betydande, mer meningsfull.

 

Ändå handlar detta att dela upplevelser med andra inte bara om ett slags förstärkning. Många av våra mest värdefulla ögonblick är speciella just därför att de är gemensamma erfarenheter. När du förlovar dig, när du renoverar en gammal båt med din son, när du larvar dig med din bästa kompis – allt detta får sin innebörd i gemenskapen. Det visar på att en erfarenhets betydelse är beroende av vem man delar den med: att renovera en båt med en kollega är bara ett jobb, att larva sig med en främling är bara pinsamt. Vem vi delar en upplevelse med kan vara avgörande för dess innebörd.

Vad är det då som är så bra med att dela våra upplevelser med andra? Förutom det att många av de viktigaste milstolparna i våra liv delas med andra, och att gemenskapen förhöjer upplevelsen, så kan de även fortsätta att delas över tid. Det upplevda återupplevs när vi tillsammans ser tillbaka och gemensamt berättar anekdoter. En sådan som jag, som har ett minne som ett såll, behöver hjälp av sina vänner för att minnas. När vi delar en upplevelse och ser tillbaka på den bekräftar vi för varandra att den faktiskt hände. Om jag upplevt någonting, och ingen annan var där och såg det – har det då hänt? Upplevelsens karaktär, dess sötma eller bitterhet, bekräftas och förstärks av den andres perspektiv.

Om våra liv har mening så bor den hos oss själva, men inte som isolerade öar av självbelåtenhet.

Därmed blir upplevelsen större än bara en händelse i stunden. Bitter choklad må kanske bli bittrare när den delas, att åka fast tillsammans med en vän må vara besvärligt för stunden – men det bestående minnet blir ändå någonting gott. Som sådan behöver en gemensam erfarenhet inte bara vara ett begränsat ögonblick i tiden, utan kan också ses i en vidare bemärkelse. I gemenskap med de få utvalda (eller den utvalda) som följer oss genom livet finns känslan av att någon annan än du ensam är vittne till din existens. Genom att dela våra erfarenheter finns där någon utanför oss själva som är medveten om resans helhet.

I kraft av just tidsdimensionen av våra minnen är också våra gemensamma erfarenheter det enda som egentligen kan göra oss odödliga. Eftersom en gemensam erfarenhet inte tillhör oss ensamma, kan den leva vidare när vi är borta. Genom att leva vidare i minnet hos dem vi lämnar kanske vi inte får ett nytt liv, men i alla fall ett slags förlängning av det vi hade.

Så är det något fel på mig? Eller på dig, för den delen? Att vara beroende av andra för att förstärka vår upplevelse av livet gör oss onekligen sårbara. Våra upplevelser och våra sinnesstämningar är inte helt våra egna. Vi är beroende av gemenskapen.

Det finns sätt att mildra denna sårbarhet. Meditation, till exempel, kan tillåta oss att finna tillfredsställelse hos oss själva, för oss själva. Att finna lugn i ensamheten kan skydda oss från vår utsatthet gentemot livets oförutsedda händelser. Men tröst i ensamheten kan inte ensamt utgöra grunden till ett meningsfullt liv.

Om våra liv har mening så bor den hos oss själva, men inte som isolerade öar av självbelåtenhet. Våra mest minnesvärda ögonblick, både de fantastiska och de fruktansvärda, är upplevelser vi delar med andra. Behovet av att uppleva i gemenskap gör oss sårbara, men det kan också vara meningen med livet.

David Rönnegard


Dela artikeln
Taggar

Lämna kommentar

Your email address will not be published. Required fields are marked *