Vi i Sverige har nog betraktat oss som ett sekulärt land långt innan vi formellt blev det. Här i ligger problemet, nämligen att vi tar sekularismen för givet. Efter den kyrkliga skilsmässan vid millennieskiftet så uppfattas den sekulära humanismens opinionsbildning som att vi försöker slå in öppna dörrar. Finns det något mer att göra, har vi inte redan vunnit? Tyvärr förhåller det sig inte så. Bakom den formella skilsmässan döljer sig eftersläpande äktenskapsband som på många sätt bevarar ett religiöst inflytande i politiken.
Sverige beskrivs ofta som västvärldens mest sekulariserade land, detta då 73% av svenskar (Gallup, 2017) inte tror på någon religion. Det är bara tjugo år sedan Sverige formellt blev sekulärt när staten skildes från Svenska kyrkan. Denna reform satt långt inne trots att de flesta svenskar lämnat en tro på en högre makt redan för ett sekel sedan. Ända sedan det blev lagligt att lämna Svenska kyrkan (1952) har dess medlemsantal ständigt gått ner, men det är ändå drygt hälften av landet som är kvar som medlemmar. Detta trots att enligt kyrkans egen rapportering så tror bara 15% av medlemmarna på Jesus.
Mot denna bakgrund skulle man kunna föreställa sig en tilltagande anslutning till icke-religiösa livsåskådningar i Sverige. Exempelvis har Humanisterna i Norge tjugo gånger fler medlemmar än i Sverige, trots att Norge har hälften av Sveriges befolkning, och trots att Norge inte är ett sekulärt land. Detta beror till stor del på de jämställda förutsättningar som olika livsåskådningsorganisationer har i Norge. Exempelvis kan alla livsåskådningsorganisationer hämta in sina medlemsavgifter via skattsedeln och få statliga bidrag, medan i det sekulära Sverige utesluts icke-religiösa livsåskådningar från dessa stöd.
Dessutom kan behovet av organiserad humanism upplevas som större i Norge som fortfarande har en statsreligion, och där fler är religiöst troende. Att svenska staten till slut skilde sig från Svenska kyrkan kan ses som en konsekvens av den religiöst klentrogna svenska befolkningen, då få såg anledning att bevara äktenskapet. Men att det tog ända fram till millennieskiftet för Sverige att fullborda skilsmässan kan också ses som en konsekvens av denna klentrogenhet. Det är väldigt länge sedan kyrkan eller annan religiös verksamhet har spelat någon större roll i de flesta svenskars liv, och just därför har sekularisering inte känts så angeläget. Man har helt enkelt inte gått och grunnat på det.
På pappret är Sverige en sekulär stat då vi inte har någon formell statsreligion. Men om regeringen inte är livsåskådningsneutral, hur sekulära är vi egentligen? Borde vi inte grunna på det?
Varför ger staten bara stöd till religiösa livsåskådningsorganisationer men inte till de som är icke-religiösa? Varför måste Sveriges statschef tillhöra evangelisk-luthersk tro, istället för att själv få bestämma sin egen livsåskådning? Varför går majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter till en kyrklig ceremoni vid riksdagens öppnande när regeringen borde vara livsåskådningsneutral? Varför finansierar staten religiösa friskolor när alla har rätt till samma utbildning? Varför har vi kristen gudstjänst i Sveriges Radio men inte avsatt tid för andra livsåskådningar? Varför är en präst från Svenska kyrkan ledamot i Coronakommissionen istället för en epidemiolog?
Alla dessa frågor pekar på att Sveriges sekulära resa inte har nått sin destination. I många andra delar av värden har resan inte ens påbörjats. I drygt femtio länder begränsas livsåskådningsfriheten markant (PEW, 2017), och i tretton länder kan ateism bestraffas med döden enligt lagen (Independent, 2016). På denna globala arena jobbar Humanisterna i Sverige tillsammans med Humanists International för att dessa länder ska få förbättrad religionsfrihet.
Som bekant inbegriper religionsfriheten även friheten att inte tro på religion, och religionsfriheten förankras bäst när staten är sekulär och inte tar parti i livsåskådningsfrågor. Låt oss inte glömma att sekularismen inte är ett försök att kväva religion i samhället, utan är i sig en garant för religionsfriheten. Det är först när staten är livsåskådningsneutral som alla livsåskådningar, religiösa och icke-religiösa, kan få lika frihet att verka. Vid USA:s grundande befäste man separationen mellan stat och religion i grundlagen, inte för att grundarna saknade religiös tro, utan för att möjliggöra att alla religioner och livsåskådningar ska kunna verka fritt.
Trots att Humanisterna i Sverige är en liten organisation så finns det goda skäl att tro att en majoritet av landet i mångt och mycket delar vår livsåskådning. Naturligtvis innebär inte en avsaknad av religiös tro att man per automatik delar humanistiska värderingar, men det ligger väldigt nära till hands. Om man saknar religiös tro är det ett kort steg till att tycka att vi skapar meningen med våra liv själva, att religion inte ska ha inflytande i politiken, och att de mänskliga rättigheterna ska vara överordnade religiösa dogmer, vilket Humanisterna står för.
Paradoxen är att en övervägande majoritet av medborgarna besitter sekulära värderingar i ett land som formellt är sekulärt, men det är de religiösa livsåskådningarna som har en särställning vad gäller statligt stöd och politiskt inflytande. Man kan inte i egentlig mening betrakta sig som ett sekulärt land när man diskriminerar mot sekulära livsåskådningar. Ta inte den sekulära resan för givet. Vi är inte i hamn än.
David Rönnegard, ordförande för Humanisterna
