Det finns starka skäl att rikta kritik mot att regeringen inte samtidigt passar på att föreslå att stödet nu görs livsåskådningsneutralt. I till exempel Norge, Tyskland, Belgien och Island behandlas livsåskådningssamfunden lika. Varför inte i Sverige?
När den lagrådsremiss som föregick propositionen presenterades den 17 maj uttalade kulturminister Jeanette Gustafsdotter att förslaget inte syftar till att åstadkomma ett livsåskådningsneutralt stöd. På en fråga från en reporter sa hon att förbundet Humanisterna, som företräder den sekulära humanismen i Sverige, ”inte kommer att omfattas”. ”Det här lagförslaget omfattar religiösa samfund, religiösa organisationer”, framhöll hon.
Det är olyckligt eftersom det kan anses stå i strid med själva syftet med regeringens förslag, och möjligen även Europadomstolens praxis. Syftet med det statliga stödet är enligt förslaget att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet. Enligt förslaget ska stödet bidra till att ge alla människor samma grundläggande möjligheter att utöva sin religion i Sverige.
Nyckelordet här är begreppet ”trossamfund”, och vilka gemenskaper som kan definieras som sådana. Den statliga utredning, Statens stöd till trossamfund i ett mångreligiöst Sverige (SOU 2018:18), som ligger till grund för förslagen, resonerade om detta. Den ansåg att begreppet ska definieras så att det omfattar gemenskaper som bedriver en verksamhet som åtnjuter skydd enligt bestämmelsen om religionsfrihet i artikel 9.1 i Europakonventionen.
Enligt konventionen är var och en är fri att ”utöva sin religion eller övertygelse”, och det är tydligt att det också kan innefatta sekulära övertygelser. Det viktiga enligt Europadomstolens praxis är inte innehållet i trosuppfattningen, utan att den uppnår en nivå av ”slagkraft, allvar, sammanhållning och betydelse”. Även sekulära övertygelser som uppfyller dessa kriterier är enligt Europakonventionen skyddsvärda.
Eftersom stödet till trossamfund är motiverat av att det främjar en rättighet måste alla uttryck som tillkommer denna rättighet behandlas lika. Sekulära livsåskådningssällskap, som är likvärdiga med trossamfund, och som uppfyller de formella förutsättningarna (såsom medlemsantal) och demokrativillkoret, bör följaktligen kunna få stöd.
Regeringen har valt att definiera trossamfund som ”en gemenskap som utövar en religiös verksamhet”. Med religiös verksamhet avses i förslaget ”verksamhet där gudstjänst, bön, meditation eller andra ritualer ingår”.
Till ”andra ritualer” räknas ”regelbundna passageriter, såsom vigsel- och begravningsriter”, det vill säga just sådana ritualer som sekulära livsåskådningssällskap utövar i samma omfattning som flera stödberättigade trossamfund. Efterfrågan på sekulära ceremonier ökar dessutom, vilket inte borde förvåna i ett land där majoriteten av invånarna har en sekulär livsåskådning.
Den statliga utredningen ansåg sig förhindrad att uttryckligen öppna upp för ett livsåskådningsneutralt stöd eftersom den inte fått i uppdrag att utreda detta, men den konstaterade:
Ur ett likabehandlingsperspektiv och mot bakgrund av att det i dag finns sekulära livsåskådningssällskap som utövar ritualer såsom vigslar och begravningar i samma omfattning som flera stödberättigade trossamfund kan det finnas skäl att också låta sådana sekulära sällskap bli stödberättigade. Utredningen […] anser att det kan finnas skäl för regeringen att tillsätta en utredning för att se över om livsåskådningssällskap, vars verksamhet bör anses vara skyddsvärd enligt artikel 9.1 i Europakonventionen, också ska kunna få stöd.
Regeringen har dock vägrat att se över detta trots att det nu gått mer än fyra år sedan utredningen överlämnandes.
Med stöd i Europarätten finns det starka skäl för att förbundet Humanisterna skulle kunna accepteras som ett trossamfund och därmed bli berättigat till statsbidrag. Förbundet beslöt också på sin kongress tidigare i år att göra en framställan härom för att klarhet i om dess sekulära övertygelse och verksamhet av svenska myndigheter anses skyddsvärd i enlighet med Europakonventionen.
Vad som klart framgår av Europadomstolens praxis är att en stat inte ska värdera en trosuppfattning i sig. Det kan konstateras att alla livsåskådningar förstås har grundläggande metafysiska trosföreställningar. Det gäller också den sekulära humanismen. Den tror på en naturalistisk verklighet, liksom på värdet av mänskliga rättigheter såsom religions- och övertygelsefrihet. Bejakandet av skönheten i konsten och naturen, och uppfattningen att det existerar objektiva sanningar, är typiska för den sekulära humanismen. Däremot tror den inte på några gudaväsen.
Är det ett rimligt skäl för staten att diskriminera den? Nej, naturligtvis inte. Likvärdighetsprincipen måste gälla. Det sticker i ögonen när regeringen vill skärpa trossamfundens efterlevnad av grundläggande demokratiska värden, såsom icke-diskriminering, samtidigt som den vill att staten vid tilldelningen av stöd ska fortsätta att diskriminera sekulära livsåskådningssamfund.
Det rimligaste är förstås att göra stödet livsåskådningsneutralt. Definitionen av ett trossamfund skulle enkelt kunna utvidgas till ”en gemenskap som utövar en religiös eller sekulär livsåskådningsverksamhet”.
Ett samfund som Humanisterna betjänar medborgare i funktionell mening på motsvarande sätt som till exempel ett kristet, muslimskt eller buddhistiskt samfund. Humanisterna har sedan länge förrättat inte bara vigselceremonier och begravningar utan också barnvälkomnanden och sommarläger för ungdomar där etik och existentiella frågor diskuteras (en motsvarighet till kristna konfirmationsläger).
Humanisterna uppfyller alla praktiska krav vad gäller organisation, medlemsantal etcetera, för att vara berättigat till stöd, och framför allt har det en verksamhet som inte strider mot det demokrativillkor som regeringen föreslår.
Det borde vara självklart att staten inte ska diskriminera sekulära livsåskådningar, enbart för att de inte omfattar övernaturliga inslag.
Vi tycker att det är bra att regeringen inför demokrativillkor och krav på icke-diskriminering. Men staten måste agera livsåskådningsneutralt i denna fråga, och inte själva negativt särbehandla sekulära livsåskådningar. Om så är fallet bör det prövas rättsligt av Europadomstolen, då diskriminering kan föreligga.
Daniel Lindvall, f d huvudsekreterare i utredningen Statens stöd till trossamfund i ett mångreligiöst Sverige
Christer Sturmark, författare, bokförläggare, ordförande Humanisterna 2005–2018
Bengt Westerberg, f d partiledare (Fp) och socialminister 1991–1994
