Det finns inga rosa national-flaggor i världen. Varför? Kanske för att rosa sällan förknippas med styrka. Nationer har byggts kring färger som signalerar kamp, överlevnad och framgång. Det som kodats feminint – omsorg, snällhet, villkorslös kärlek – har tolkats som svaghet. När maktens språk formuleras är det sällan i rosa.
Men symboler förändras. Som konstnär, aktivist, feminist, färgterapeut, beteendevetare och tidigare politiker, så är det linjerna mellan vad som är och vad som kan bli, som är mitt fokus. Det är där som egna, andras, och en gemenskaps gränser, ifrågasätts och förändras. I en tid där religion, nationalism och patriarkala strukturer åter mobiliserar blir konsten och aktivismen ett utrymme för demontering. Jag skriver här som FEMEN.
FEMEN började i Ukraina 2008 när unga kvinnor uppfann sextremism: En fysisk shockterapi mot samhällets hyckleri. Med teatraliska aktioner, topless med politiska slogans skrivna över brösten, i ansiktet på makthavarna, medvetet provocerande det absurda i patriarkal-kapitalistisk exploatering av ukrainska kvinnokroppar i fattigdom, prostitution, korruption och Putin samt Kirill som förstärkte sin diktatur och rysk-ortodoxa kyrkan, och försökte ta över Ukraina, så var FEMENs aktivism från början riktad mot tre huvudfiender: Sexindustri, diktatur och teokrati.
Under den arabiska vårens revolution anslöt sig exmuslimska kvinnor till FEMENs sextremism, eftersom kvinnors kroppar inte bara utsätts för patriarkal politik, utan ÄR politik. I samtida islam och sharia med köns-diskriminerande kroppskontroll är det extra tydligt. I Egypten publicerade 2011 bloggaren Aliaa Elmahdy ett foto på sig själv avklädd, som ett naket vrål mot våld och hyckleri.
De som kämpade för förändring men samtidigt fördömde henne som skamlig, blundade för hur det misogyna våldet fortsatte efter maktskiftet. Samma mönster upprepar sig nu i Iran i schismen mellan den underifrånkommande feministiska Kvinna-Liv-Frihet- rörelsen, och den uppifrån- kommande patriarkala Pahlavismen.
Vi kan utmana symboler genom att byta ut deras betydelse, i reform, eller byta ut dem helt, i paradigmskifte. Kvinnors kroppsuppror, som spritt sig internationellt, kräver en revolution som innefattar kvinnors rättigheter och autonomi, utan mäns objektifierande sexualisering och hot. Aliaa tvingades fly, fick asyl i Sverige, och tillsammans var vi systrar i FEMEN-aktioner och rättegångar.
Jag, Farideh Arman, och iranska Women’s Revolution kom ut som FEMEN i Sverige när Amina Sboui greps i Tunisien för att ha skrivit på sin torso att hennes kropp är hennes och inte någon annans heder. FEMEN skapade rubriker globalt ända tills hon och våra tillfångatagna aktivister släpptes fria. Maryam Namazie var med oss då, och är med oss fortfarande.
Maryam Namazie, iransk människorättsaktivist samt FEMEN-aktivist som draperat sig offentligt i den iranska regimens flagga med det islamistiska emblemet utklippt framför sitt sköte. Hon är drivande i flertalet internationella sekulära organisationer. Här porträtterad med sitt kroppstryck som Femen Goddess, av Jenny Wenhammar år 2019. Hon har genomfört aktioner där både Ali Khamenei och Reza Pahlavi avvisas som framtidsalternativ: Varken krona eller turban.
Framförallt iranier har förstått konceptet att våra kroppar är politik, och att vi därför kan använda våra kroppar som politiska verktyg för förändring.
Färgers symbolik och språk är en abstrakt konst som finns med en omedveten självklarhet i vår vardag, men mer medvetet så talar bildspråk och figurativ symbolik till oss och kan skapa debatt, vilket format vår mänskliga kulturhistoria och politisk-ideologiska utveckling. Ett kontroversiellt exempel idag är hijaben, och debatten om frivillighet för kvinnor att täcka sitt hår med slöja eller inte.
I Iran där tvånget för kvinnor att bära slöja är en symbol för den islamiska regimens makt, började Masih Alinejad år 2014, med proteströrelsen ”My Stealthy Freedom”, en kampanj för ”White Wednesdays”, då kvinnor i Iran i protest mot slöjtvånget bar vita slöjor på onsdagar, och bilder på dem delades vida via sociala media. Vitt valdes som en symbol för
fred och frihet. Vitt i betydelsen civil olydnad i icke-våld, som kontrast till våldet från Basij-milisen och moralpolisens kvinnliga agenter klädda i svart, i heltäckande chador.
I december 2017 ställde sig Vida Movahed upp på ett elskåp längs Revolutionsgatan, Enghelab, i Tehran, med sin vita slöja fäst på en pinne, vilket blev startskottet till ”The Girls of Revolution Street” med fler som följde hennes exempel, så till den grad att myndigheterna såg sig tvungna att fästa attrapper på elskåpen för att stoppa att de blev protesternas piedestaler. Den vita hijaben och det fria håret i vinden blev Irans nya flagga, för frihet.
Farideh Arman, politisk flykting och människorättsaktivist samt FEMEN-aktivist från Iran i Sverige, drev till sin död Kvinnorättsförbundet Malmö, och porträtterades med sitt kroppstryck som Femen Goddess av Jenny Wenhammar år 2018, med stöd till ”The Girls of Revolution Street” som Farideh ärade med att instifta en ”No Compulsory Hijab Day” den 27 december – det datum då Vida Movahed gjorde sin hijabprotest. Farideh sa att ”revolutionen i Iran kommer att komma med kvinnor utan hijab”.
Hösten 2022 avslutades livet för kurdiska Jina / Masha Amini av den iranska statens moralpolis, då hon besökte huvudstaden och som ung kvinna av etnisk minoritet misshandlades till döds för att hon inte bar hijaben på ”korrekt” sätt. Reaktionerna blev mycket starka. Därmed föddes den feministiska rörelsen ”Kvinna, Liv, Frihet” —på kurdiska ”Jin, Jiyan, Azadî”, på persiska/farsi ”Zan, Zendegi, Azadî” och månader av mord på människor som ville ha frihet i Iran följde, och har format Irans framtid. För varje våg av protester och massmord i Iran stiger beslutsamheten, och särskilt de ungas mod i vägran att bli en förlorad generation.
Den islamiska mullah-diktatur som terroriserar iranier sedan 1979, har dödat flera tiotusentals motståndare och oskyldiga än vad som går att beräkna, då de officiella siffrorna inte är sanna. Nu senast i #IranMassacre.
Att förflytta gränser med hjälp av styrka och våld är en väg, och mord kan vara den mest effektiva vägen, också för att stoppa förändring, då döden har en slutgiltighet. I den pågående massakern på iranier så är viljan till förändring tveklös. En idé vars tid är kommen är som bekant svår att stoppa, och jag menar att feminism är framtidens nationsfria idé, vars motståndare inte har något land att anfalla. Därav trollarméer och femicid. Konturerna av våra kroppar är våra landsgränser, med ständigt hotad autonomi och fred. Utan rätten till våra egna gränser är ingen revolution verklig.
Vid första anblicken ser man symbolen för den islamiska republiken, symbolen för Allah; men vid andra anblicken ser man en kvinna – världens ursprung – med benen öppna, redo att föda en ny och fri nation. I årtionden hade mullorna på sin flagga det de fruktar mest: vulvan som symboliserar deras slut. Om Gud existerar, då är hon kvinna och hon har blivit misshandlad av män i årtusenden. Genom kvinnans smärta, genom hennes blod, hennes styrka och makt, kommer ett Iran att födas – ett som kommer att älskas av sitt folk. Kvinnan skapar liv.
Ett liv i frihet. https://www.instagram.com/reel/DTmr97qiu_Z/
Jenny Wenhammar
FEMEN
