Varför ska man vara sekulär humanist? Svaret på den frågan kan förmedlas på många olika sätt, och många framstående humanister har gjort det på sitt sätt.
Retorik, konsten att övertala, härleds ofta till Aristoteles som benade upp konsten på tre ben, ethos, pathos, och logos. Ethos handlar om att förmedla talarens karaktär på så vis att publiken upplever förtroende. Pathos handlar om att anspela på åhörarnas känslor för att övertyga. Logos handlar om att talarens argument ska vara logiskt uppbyggd med en röd tråd.
En utmärkt retoriker sägs bemästra alla tre ben, och jag vill här i korthet lyfta hur tre kända humanister exemplifierar dessa tre ben.
Ethos: Tage Danielsson (1928-1985)
Tage var känd som författare, regissör, skådespelare, och komiker. Han är även en av få svenska mediapersonligheter som öppet talat sig varm om sin livsåskådning, nämligen den sekulära humanismen. Eller nja, han kallade det för ateistisk humanism, men jag kan inte se annat än att det betyder samma sak.
Det är via Tages känsla för komik som han kunde förmedla en förtroendeingivande karaktär, med en ton som var alvarlig fast ändå med glimten i ögat. Här är några exempel:
Pathos: Christopher Hitchens (1949-2011)
Christopher var framgångsrik som journalist och författare där hans skrifter täckte ämnen från världspolitik, samhällskritik, och litteraturkritik. Men Christopher blev med tiden kanske mest känd för sin hårda religionskritik samtidigt som han var en lika kraftfull fanbärare för den sekulära humanismen.
Jag konfirmerades i Svenska kyrkan och klev ut så fort jag blev myndig. Det var inte förrän senare jag kom i kontakt med Christophers skrifter som jag förstod att jag inte var ensam i hur jag tänkte.
Här vill jag visa på några exempel där Christopher väcker känslor. Dessa kommer från hans Tv-debatt (2010) mot Tony Blair, före detta premiärminister i Storbritannien, på ämnet ”Is religion a force for good?”.
Logos: Ingemar Hedenius (1908-1982)
Ingemar står oss Humanister varmt om hjärtat då hans verk Tro och Vetande (1949) iscensatte den största kulturdebatten i Sverige beträffande kristendomens sanningsanspråk. Det var ett stort kliv framåt mot den sekularism vi i idag åtnjuter, och varför Humanisternas årliga Hedeniuspris har namngetts efter Ingemar.
I Tro och Vetande framför Ingemar tre postulat som religioner behöver tillfredsställa om de ska anses utrycka sanningar (vilket han anser att kristendomen misslyckas med). Först, det religionspsykologiska postulatet, som säger att en religion måste utrycka försanthållanden som är verifierbara eller åtminstone falsifierbara. Sen, det språkteoretiska postulatet, som säger att betydelsen av religiösa uppfattningar måste även gå att förmedla till den som inte är religiöst troende. Och till sist, det logiska postulatet, som säger att två sanningar inte kan motsäga varandra.
För att här exemplifiera retorikens logos, tänker jag här hålla mig till Ingemars formuleringar kring det logiska postulatet och hur kristendomen innehåller den interna motsägelsen kallad ”Teodicéproblemet” (problemet med ondskan i världen).
Motsägelsen att Gud inte kan vara både allsmäktig och allgod, om det finns ondska i världen, bemöts ofta från religiöst håll med förklaringen att Gud givit människan handlingsfrihet, och det är människan som är ond. Men, då Gud skapat människan, och via sin allsmäktighet kunnat skapat människan som han vill, säger Ingemar:
Tage, Christopher, och Ingemar visar på sina egna sätt hur den sekulära humanismen kan förmedlas via ethos, pathos, och logos. Retoriken må vara en konst, men den är inte en lek. Bra argumentation övertygar. Och det är lättare när man har rätt.