Till följd av den senaste tidens koranbränningar har religiösa företrädare från alla håll hävdat att folk bör respektera människors religiösa tro, och som följd bör det anses som hets mot folkgrupp att skända religiösa symboler.
Inom ramen för lagen om hets mot folkgrupp betyder ”hets” att visa missaktning. Respekt å andra sidan betyder att visa aktning. Att avstå från missaktning är inte samma sak som att visa aktning. Respekt kan inte avkrävas.
Genuin respekt är något som ges. Respekt som framtvingas av rädsla hör inte hemma i ett öppet samhälle.
Respekt kan skilja mellan sak och person. Man kan ha aktning för en person utan att ha aktning för hens idéer (och vice versa). Exempelvis har jag ingen aktning för koranen eftersom jag inte tror på islam, men jag har aktning för muslimska personer vars tolkning av islam är till exempel ”Gud är kärlek” och lever därefter. De som dock tolkar islam som en plikt att bedriva jihad mot alla trolösa har jag ingen aktning för vare sig som idéuppfattning eller som person.
Yttrandefriheten kräver inte att vi respekterar varandra. Den är just till för att kunna vädra kritik mot idéer som man inte har aktning för, till och med missaktning för. Om vi bara fick uttala oss om det vi har aktning för skulle idédebatten avstanna och yttrandefriheten vara föga värd.
Det öppna samhället bör främja att vi respekterar personer, men kan inte kräva att vi respekterar idéer. Människor har rättigheter, men idéer har inga rättigheter. Vi står inför ett beslut om skändning av religiösa skrifter skall betraktas som otillåten personskändning (t.ex. hets mot folkgrupp) eller tillåten idékritik. Det kan självklart tolkas på båda sätt beroende på skändarens avsikt, men då vi inte kan läsa människors avsikter bör vi utgå ifrån att symbolskändning är idékritik (om inte annat framgår). Vi kan inte ha ett öppet samhälle där alla symboler är okränkbara, och det finns inget skäl till att religiösa symboler ska ha en skyddsvärd särställning i ett sekulärt land som Sverige. Idéer av alla slag ska kunna stötas och blötas på samma villkor.
Jag vet inte om lagen om hets mot folkgrupp är en bra lag. Många länder saknar sådan lagstiftning då man i stället förlitar sig på starka individuella rättigheter som förbud mot förtal eller förolämpning. En folkgrupp kan definieras på oändligt många sätt. Etnicitet, hudfärg, könsidentitet, sexuell läggning, nationellt ursprung, religiös tro, med mera. Bör det vara hets mot folkgrupp att skända symbolerna för alla grupperingar? Eller bara vissa grupper? Och vem definierar gruppen? Och vilka handlingar innebär att skända? Var går gränsen för vad som är tillåten konst och satir? Förutom komplexa skiljedragningslinjer kan detta innebära en avsevärd och otydlig begränsning av yttrandefriheten.
Vi kan inte välja att skydda vissa idéer eller trosuppfattningar från kritik bara för att dess företrädare känner sig extra kränkta. Ska vi skilja på en koranbränning och en bibelbränning? Om en rent subjektiv uppfattning om kränkning fick ligga till grund för vad som är otillåtet skulle nästan alla uttalanden kunna vara föremål för brott. Juridiken måste gälla alla lika och därför måste det finnas en gemensam förståelse för var gränsen går. Att dra förbudsgränsen endast vid skändning av religiösa texter skulle inte tillfredsställa dem som vill se blasfemilagar, och det öppnar dörren till ett sluttande plan för ytterligare urholkning av yttrandefriheten.
Den nuvarande debatten om yttrandefrihet kontra religionsfrihet hade inte uppstått om det inte handlade om att skända just koranen. Skändning av symboler som tillhör andra folkgrupper leder inte till våld utan uppfattas av de flesta som motbjudande uttryck som måste tålas. Att ändra lagen om yttrandefrihet på grund av våldshandlingar som reaktion till symbolhandlingar skulle befästa att våld fungerar. Rädsla bör inte ligga till grund för beslut i en fungerande demokrati.
Sverige är ett öppet samhälle där vi har både religionsfrihet och yttrandefrihet. Det betyder att man får tro vad man vill, men även att man får säga vad man vill. Låt vårt samhälle förbli öppet.
David Rönnegard, ordförande Humanisterna
