Sverige är ett företagsetiskt föredöme, inte för att företagen gör så mycket, utan för att de gör så lite.
Företagsetik handlar om hur företag bör behandla sina intressenter, såsom anställda, kunder, leverantörer, fordringsägare, invånarna i lokalsamhället, politiker, myndigheter, aktieägare och inte minst närmiljön. Då svensk lagstiftning redan reglerar mycket av detta, betraktas företagsetik ofta som något utöver vad lagen kräver, eftersom god etik annars bara skulle innebära att följa lagen. Att företag i Sverige inte behöver ta egna ansvarsinitiativ i någon större utsträckning, utan kan förlita sig på lagen, är föredömligt.
Företagsetik kallas vanligen CSR (corporate social responsibility), och de flesta debattörer verkar vara överens om att mer frivillig CSR alltid är önskvärt. Men idealet borde egentligen vara motsatsen. Föreskrifter om hur företag ska behandla sina intressenter borde inte vara frivilliga, utan tvingande.
Att svenska företag oftast inte behöver ta egna ansvarsinitiativ har till stor del att göra med den utförliga svenska lagstiftningen. Vi har detaljerad arbetsrätt, starkt konsumentskydd och bred miljölagstiftning. Dessa regler kan ibland vara en belastning för näringsidkare, men principen att näringsverksamhet främst ska regleras i lag och bindande avtal är helt rätt.
Ingen betvivlar att företag bör värna om sina intressenter, men ska lagen bara vara en nedre anständighetsgräns? Ska frågor om anställning och uppsägning, arbetarskydd, produktsäkerhet och miljöfarliga utsläpp främst bestämmas av företagen själva? Om dessa frågor är viktiga, är de då inte tillräckligt viktiga för att regleras?
För de mer upplysta företagen är vissa företagsetiska aspekter självreglerande. Att värna om sin personal leder ofta till lägre personalomsättning, att tillverka säkra produkter innebär färre klagomål och nöjdare kunder, och att hålla nere utsläppen kan bidra till både ett bättre rykte och färre konflikter i lokalsamhället. Men att god etik kan vara lönsam är inte samma sak som att den alltid är det eller att de flesta inser det. Att skapa en trygg arbetsmiljö, producera säkra produkter och minska föroreningarna medför kostnader som inte alltid går att räkna hem i form av ökat ekonomiskt överskott.
Den moderna CSR-rörelsen växte fram i USA på 1970-talet som en motvikt till en tilltagande regleringstrend. I USA finns en utbred skepsis till big government som inte har någon motsvarighet i Sverige. Staten ska enligt det amerikanska synsättet helst inte blanda sig i vare sig privatekonomi eller företagande, utan låta både fysiska och juridiska personer agera så fritt som möjligt med sina tillgångar och idéer. Som en följd av denna anda finns det, bland både individer och företag, en större vilja till att bedriva välgörenhet än på vår sida av Atlanten: »Då vi beskattas och regleras mindre, finns det större möjlighet för oss att ta ansvar.» Det är i detta utrymme som vi finner CSR-förespråkarna, samtidigt som det är långt ifrån alla som kliver in i utrymmet. Frivillighet är inte ett självändamål, och därför är det olyckligt om argumenteringen för frivilliga CSR-åtgärder uppfattas som försök att motverka statlig reglering.
Diskussionen om företagens ansvarstagande utgår oftast från näringsidkarnas perspektiv och deras vilja att tillmötesgå sina intressenter. Jag vill vända på perspektivet och hävda att ansvarsdebatten främst ska betraktas från intressenternas perspektiv. I en välfungerande demokrati är lagen ett uttryck för folkets vilja, och detta bör även omfatta villkoren för näringsverksamhet.
Företag bidrar till samhället som producenter av varor och tjänster, som arbetsgivare och som skattebetalare. Det är främst dessa bidrag som utgör deras existensberättigande.
Men företag drivs oftast utifrån aktieägarnas och företagsledningarnas vinstintresse, vilket kan stå i motsatsförhållande till övriga intressenters önskemål. Exempelvis kan det vara lockande att producera billiga men osäkra produkter. Detta kan leda till att kunder så småningom tar avstånd, men då först efter att skador har skett längs vägen. För att vi medborgare ska kunna försäkra oss om att utfallet av näringsverksamhet inte är skadligt, utan tvärtom socialt gynnsamt, bör intressenternas rättigheter och möjligheter regleras genom lagar och bindande avtal.
Företag är inte politiska organ, och deras intressen är inte i sig uttryck för medborgarnas intressen. Social välfärd är inte motivet för att skapa och driva företag. Deras ledningar väljs inte av folket, och deras verksamheter är förankrade i krav på lönsamhet. Vårt politiska system består av de organ som vi har gett mandat att organisera och reglera hur vi vill leva tillsammans i samhället. Detta blir särskilt märkbart bland problemområden som kräver omfattande koordinering. Exempelvis löses inte klimatfrågan genom att ett fåtal aktörer frivilligt drar ner på sina utsläpp av växthusgaser, utan det krävs reglering från politiskt håll som avser samtliga företag som är verksamma inom ett visst fält.
Att svenska företag inte betraktar CSR som en stor fråga kan man se i deras CSR-rapporter, som i mångt och mycket handlar om compliance, det vill säga följsamhet mot lagen. Ribban är lagd på en nivå där det anses tillräckligt att följa lagen för att ta sitt samhällsansvar. Sverige är ett av de få länder som även har en CSR-ambassadör, men det är talande att denna post sorterar under utrikesdepartementet. CSR anses vara en utlandsfråga, det vill säga något som svenska företag bör tänka på när de agerar i länder med otillräcklig lagstiftning eller bristfälliga juridiska system.
Att vi i Sverige har en fungerande demokrati har lett till en lagstiftning som i hög grad säkrar intressenternas rättigheter. Sverige är ingen utopi, visst finns problem här med, men i sin helhet har folket via sina folkvalda valt att ställa höga krav. Dock finns det undantag. Exempelvis har flera av de svenska storbankerna på senare tid hjälpt kunder att aktivt skatteplanera via skalbolag i skatteparadis, vilket troligtvis är lagligt men klingar fel med allmänhetens uppfattning om etiskt beteende. Lösningen är alltså inte att förlita sig på bankernas moraliska kompass, utan dessa affärer visar att reglerna bör utvidgas och skärpas. Det finns utrymme för frivillig CSR i Sverige när reglerna inte stämmer med allmänhetens uppfattning eller då ett agerande utöver lagen gynnar företagen själva. Men det som kvarstår är att CSR inte borde behövas. Den bristfälliga arbetsmiljön och utsläppsproblemen hos tillverkningsindustrin i mindre utvecklade länder handlar inte ytterst om att företagen där gör för lite CSR, även om detta är sant. Grundproblemet är att deras demokratier och juridiska system inte fungerar som de borde. Idealet är att medborgare i dessa länder till slut får fungerande politiska system. Den dagen kan CSR komma att vara ett minne blott.
David Rönnegard
