Den sekulär humanismens etiska och politiska förhållningsätt är ganska enkel. Etiken, rätt och fel, kommer inte från ovan utan från oss själva, och i grunden bör vi behandla andra så som vi själva vill bli behandlade (den gyllene regeln). Då den sekulära humanismen värnar om individens självbestämmande (autonomi) mynnar detta ut i demokrati på politisk nivå där grunden är att alla bör få vara så fria som möjligt så länge de inte skadar någon annan.
Båda dessa förhållningsätt verkar på ytan solklara. Men tar vi en närmare titt är det inte alltid självklart. Är hur jag vill bli behandlad verkligen väsentligt för hur jag behandlar andra? Och om vår frihet i samhället begränsas av att inte vålla andra skada, vad är då skada och vem bör bestämma det?
Låt oss börja med etiken. Hur man själv vill bli behandlad kan passa väldigt fel för någon annan. Vi är alla olika. Ta exempelvis masochister som njuter av psykisk eller fysisk smärta. Det skulle bli många oönskade tilltag om en masochist utgick från sina egna begär. Lyckligtvis vet masochisterna att deras läggning inte är norm och därför behöver ingen oroa sig om välmenande masochister som vill följa den gyllene regeln till punkt och pricka.
Om vi bortser från avvikande egenheter, är det då etiskt att utgå ifrån sina egna önskemål i vår interaktion med andra människor? Svaret är nja. Den gyllene regeln är en fantastisk tumregel, särskilt när vi möter främlingar. Vad man själv skulle vilja är ett rimligt antagande i brist på annan information. Vi känner dem inte och har därför inget att gå på. Men om vi med etiken vill göra gott för andra borde vi försöka behandla andra så som de vill bli behandlade. Vi känner våra vänner, familj, släktingar, och partner, och denna kunskap är väsentlig för hur vi behandlar dem. Vissa är morgontrötta, vissa behöver mat för att inte tappa humöret, vissa äter inte viss mat, vissa gillar inte skräckfilmer, vissa tål inte höjda röster. Vi är olika.
Tanken att vi inte ska skada andra för att vi själva inte vill bli skadade innebär på politisk nivå att vi bör stifta lagar mot skadliga handlingar. Men vem bör bedöma vad som är en skada? Vi är olika. Vid första anblick kan det verka rimligt att skada endast kan avgöras av den som känner sig skadad. Det kanske kan fungera på individnivå, till exempel vore det olämpligt om jag ifrågasätter brudparets religion mitt i vigseln. Men på en social nivå kan det inte bara vara den som upplever skada som kan avgöra. På social nivå måste det finnas en gemensam förståelse om vad som utgör skada i juridisk bemärkelse, dels för att veta vad som är otillåtet, dels för att vissa skador måste vägas mot andra friheter.
Lagar bör inte vara mer omfattande än nödvändigt. Om nästan alla handlingar betraktas som skadliga mot någon på något sätt, då blir individens frihet ytterst inskränkt. En del skador väljer vi att acceptera på grund av högre ideal. Exempelvis kan ifrågasättande av religiösa skrifter djupt kränka de som har gudstro, men vi väljer i vårt samhälle att värdesätta yttrandefriheten högre. Jag har rätt att ifrågasätta religion om än andra tycker det är kränkande.
Sen kommer vi till det här med frihet ”så länge det inte skadar någon annan”. Rimligtvis borde det inte vara brottsligt att skada sig själv. Det är exempelvis inte olagligt att försöka begå självmord, utan vi erbjuder i stället hjälp. Det vore märkligt om vi delade ut fängelsestraff till dem som försöker ta livet av sig. Men så ser narkotikalagstiftningen ut i vårt land. Sverige är nästan det enda land i världen där det är brottsligt att vara påverkad av narkotika. I andra länder är endast innehav och försäljning förbjudet, men i Sverige är det olagligt att ha det i blodet. I stället för bra vård erbjuds straff.
Det råder delade meningar om Sveriges ytterst stränga narkotikapolitik fungerar för att minska narkotikaförsäljning, kriminalitet, och missbruk. Regeringen vägrar dock att tillsätta en utredning för att ta reda på konsekvenserna av denna lagstiftning. Kanske funkar den, kanske inte. Det vore bra att veta.
Etiskt bör vårt mål vara att behandla andra så som de vill bli behandlade, och politiskt bör vi stifta lagar som straffar handlingar som skadar andra. Att lagföra missbrukare för något som skadar dem själva är att gå för långt. Den sekulära humanismen värnar om individens självbestämmande, och det om något, måste innefatta våra egna kroppar. Självskadligt beteende bör vårdas, inte straffas.
David Rönnegard
Ordförande Humanisterna
