Det är inte lätt att vara HBTQI-ungdom.
Redan från ung ålder matas du med kultur och media där personer som du är undantaget och ses som den udda individen. Ibland kanske på ett humoristiskt sätt, ibland på ett förlöjligande. Och när någonting äntligen visas där sådana som du behandlas på ett bra liksom jämbördigt vis, så anses det inte vara barnvänligt, “awoke” eller så kritiseras det för att trycka upp sexualiteter i ansiktet på tittaren. Trots att du själv utsatts för det hela livet. När offentliga personer hånar och skämtar om såna som dig på ett sätt som sårar, så tas inte dina känslor på allvar. Det är inte lätt att vara HBTQI-ungdom.
‘Det är fel på dig. Du måste botas. Du är förvirrad.’ Detta har du kanske hört. Du ska inte behöva höra det, men du har hört det ändå. Andra människor som själva inte är HBTQI-personer har åsikter om vad du borde eller får göra. Trots att det är ditt val. Du ser andra människor på gatan hålla handen, kyssas, kramas eller ha på sig de kläder du skulle vilja ha på dig. Men du kan eller vågar inte göra detsamma för du är rädd för våld och påhopp. Det är inte lätt att vara HBTQI-ungdom.
Det är inte bara våld som du har hängande över dig. Vissa anser att transvården ”äntligen nyktrat till”, som en person olyckligt uttryckte det i föregående nummer. Det är inte bara din upplevelse av dig själv som ifrågasätts, utan din rätt till din egen kropp. Vilket inte endast är förnedrande, det är skrämmande. Ditt liv och ditt välmående hänger i händerna på människor som tycker det vore bättre om du var mer som dem. Känslan är utan att överdriva, kafkiansk. Det går inte att föreställa sig känslan av att staten och människor, som inte alls vet hur det känns, bestämmer över ens kropp. De kan aldrig förstå, vad du förstår. När Jordan Peterson svarade gällande sin kritiserade tweet om Eliot Page utgick han ifrån att transexualitet är någonting negativt. Varför? Varför skulle det var någonting negativt? Om vi skulle ha haft ett samhälle som var helt accepterande och du fick rätt vård i god tid, vad skulle vara negativt med att vara transsexuell? Ingenting. Men ändå får du höra det, fastän du inte borde. Det är inte lätt att vara HBTQI-ungdom.
Du kan kan därtill behandlas som om du vore motbjudande. I en intervju där några manliga programledare pratade med en skådespelare om fallet Kevin Spacey (som förgripit sig på minderåriga), nämnde de knappt pedofilin, utan vad de uppmärksammade var att Spacey var gay. Pedofilin var alltså inte nyheten, utan att han var gay och ve och fasa inte hade varit öppen med det. För det måste man ju vara, som HBTQI-ungdom, så att dessa män kan känna sig trygga och hålla dig på behörigt avstånd. Det är inte lätt att vara HBTQI-ungdom.
Du måste också ha svar på tal. Är du det ena eller är du det andra? Vad är du? Vilket inte alltid är lätt att veta, det kan ibland ta tid att komma fram till. Människor anser sig inte sällan heller ha rätten att inskränka din integritet. Om du hade frågat en person hur dennes underliv ser ut hade denne säkert känt sig förnärmad. Men när denne frågar dig samma sak, förväntas du svara. Och du förväntas acceptera att behandlas så. Det är inte lätt att vara HBTQI-ungdom.
Du har kanske fått höra att du inte är äkta. Om du är homosexuell är du inte en riktig man eller en riktig kvinna. Är du bisexuell är du inte en riktig HBTQI-person. Är du transkvinna eller transman är du inte äkta man eller kvinna. Är du icke-binär så är din känsloupplevelse inte äkta utan du “vill bara få uppmärksamhet eller vara annorlunda”, trots att det här är viktiga känslor för dig och du kanske ibland till och med önskat att du inte känt så för att det är så jobbigt. Det är inte lätt att vara HBTQI-ungdom.
Men till dig som läser detta och som identifierar dig som HBTQI-ungdom vill jag bara att du ska veta en enda sak: du är ok precis som du är, och ge aldrig upp hoppet.
Vera-Linn Lanängen
