Författaren David Lagercrantz talade den 27 september 2022 vid den sekulära högtidsstunden i samband med riksmötets öppnande. Humanisterna stod som arrangör och välkommande riksdagsledamöter och riksdagens gäster till Konstakademien.
En ljudinspelning av talet finns att lyssna på längst ner.
En partiledare, med en ovanlig resning, berättade för några veckor sedan att hon skulle avgå. Hon var besviken på valresultatet. Men hon sa också efter att ha överlevt ett planerat attentat och år av hatfull retorik:
”Det var en lättnad att jag inte kom till skada.”
En lättnad att jag inte kom till skada.
Orden stannade i mig. Inte bara för att jag aldrig hört något liknande från en svensk politiker. Jag tänkte på den där lättnaden. Vi känner ju den alla i viss mån, eller hur? Vi kan ha varit nära att bliv påkörda, eller falla utför ett stup, en balkong. Men vi kom undan. Vi klarade det, och även om hjärtat rusar och rädslan sitter kvar, genomborras vi av lättnad. Kanske ser vi livet med lite skarpare, klarare färgare. Kanske firar vi stillsamt på kvällen. Det gick bra. Vi lever.
Jag tänker att det finns många variationer av en sådan lättnad.
En särskilt kraftig sort sticker till i människor i Ukraina som överlever en rysk attack.
En annan variant fyller kvinnor i Iran som bränner sina slöjor och klipper sitt hår utan att gripas av moralpolisen.
Det finns en annan lättnad för ryssar som kritiserar regimen och protesterar mot kriget och ändå inte hör någon knacka på deras dörr.
En annan lättnad genomborrar hbtq-personer i Ungern eller Kenya när de vågar stå upp för vilka de är utan att bli trakasserad eller förföljda.
Det finns en lättnad en ung svart man i USA känner när han stoppas av polisen och ändå inte blir skjuten, trots att han gjort en hastig rörelse mot fickan.
Lättnaden var utan tvivel stor för kongressledamöterna i Washington när de förstod att de skulle överleva attacken mot demokratin den 6 januari 2021.
Det finns en lättnad som många av er folkvalda – särskilt kvinnor och personer med annan hudfärg än vit – känner när ni inser att hoten på sociala medier och i mailboxen den här gången bara var ord, tomma skrämselviftningar.
Lättnaden att överleva, att inte skadas, är en omtumlande kraft, och den kan lätt förväxlas med glädje. Eller rättare sagt; det är en sorts glädje förstås, en känsla av nåd. För den som har kroniskt ont eller för den som plågats i ett fängelse för sina åsikters skull, är frånvaron av smärtan eller rädsla ofta den enda lycka som står till buds.
Det vackra är att den lättnaden kan lära oss mycket. Den kan få oss förstå hur illa det var medan vi fortfarande var skräckslagna. Lättnaden ger oss tillbaka livet lite grand.
Det sorgliga är att vi ändå kan vänja oss vid den.
Vår förmåga att anpassa oss är förunderlig – och farlig. Vi vänjer oss just nu vid att det är krig i Europa, och att populistiska, auktoritära krafter marscherar igen och vinner val.
Vi märker knappt hur det orimliga normaliseras. Demokratin i världen är på nedgång. Sjuttio procent av världens befolkning styrs i dag av diktaturer. Bara drygt tretton procent – tretton – av alla människorna på jorden lever i demokratier. Vi är tillbaka på samma nivåer som innan Kalla kriget tog slut, och ingenting har skett hastigt, eller plötsligt.
Det har smugit sig på medan vi vant oss – vid lögner, desinformationskampanjer, demoniseringar av minoriteter, vid en nedmontering av oberoende media, begränsningar av valfriheten och en ständigt ökad ström av hat och hot, som får till följd att en partiledare som avgår, känner lättnad att hon inte kom till skada.
En lättnad att hon inte kom till skada.
Samma partiledare – vars namn är Annie Lööf och som jag gör en liten bugning för här – sa i en intervju för ett par år sedan att hon ofta tänkte på hur historien ska se på oss. Det viktiga är inte bara att bli populär och vinna väljare utan hur vi betraktas i ett längre perspektiv. Eftervärlden kommer att vilja veta: Vad gjorde vi? Var stod vi? Svek vi våra ideal för att följa riktningen vinden blåste i?
För någonstans vet vi alla att det ser illa ut. Det blir aldrig 1939 igen, men vi känner ändå en skakning därifrån, en känsla av vilken lättnad det var att kriget aldrig kom till Sverige, och att fascismen och inte heller kommunismen på allvar fick fäste här.
Jessica Bab och David Lagercrantz. Foto: Henrik Thomé
Jag har aldrig varit religiös, jag har aldrig trott på Gud. Men jag har alltid älskat ceremonier, högtider, tidpunkter då vi tar vara på en känsla av andakt – att vi faktiskt lever och kan förundras över det. Här är vi. Och vi är tillsammans och vi alla något gott.
Jag kan inte säga precis att jag tror på bönen, men jag tycker om det hoppfulla, lite besvärjande i ritualen. Därför tänkte jag sluta just så. Med att hoppas.
Låt oss hoppas att vi är en nära vändpunkten nu när Putin tycks alltmer desperat och folk flyr landet, nu när Högsta domstolen i USA förfallit till religiöst extremism, och kvinnor protesterar, nu när regimen i Iran kanske vacklar och vi kan hoppas på en ny arabisk vår med bättre utgången än den förra.
Det är möjligtvis 1939 lite grand, men det behöver inte bli 1940
Låt oss hoppas att vi kan minska polariseringen, hatet, och våldet.
Låt oss kämpa för att håller våra huvuden högt när mörka krafter vill att vi ska huka.
Låt oss slåss för vår rätt att uttrycka oss fritt. Och för att priset för att ta en offentlig ståndpunkt och stå upp för något viktigt inte är att vi efteråt känner en lättnad att vi inte kom till skada.
En lättnad att vi inte kom till skada.
Vi är bättre så. Livet är vackert, livet är skört. Vi är bättre än så.
Tack.
David Lagercrantz
