Frågor för Kulturdepartementet: Något är ruttet i kungadömet Sverige
Vad Europa gjorde igår, gör Norden idag och Sverige imorgon. Jag syftar specifikt på den finansiering som flyter in från utlandet till uppbyggnaden av diverse kyrkor, moskeér och viss utbildning. Frågan om finansieringen av trossamfund är en fråga som kommit högt upp på agendan när kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) och migrationsminister Anders Ygeman (S) framfört förslag om skärpta krav för finansiering av dessa. Förslaget är helt okontroversiellt. De två huvudsakliga kraven i förslaget är att det ska finnas ett krav på demokratiska värderingar och att statens pengar inte får finansiera religiös extremism. Frågan är varför detta inte finns etablerat och reglerat i svensk lagstiftning redan?
Blickar man ut över Europa inser man att Sverige är ett av de länder som berör frågan kring trossamfund sist. Österrike berörde frågan redan 2015, Danmark 2021 och sist men inte minst Sverige 2022. När vissa moskeér och kyrkor visar på en problematisk relation till demokrati och mänskliga rättigheter skapar det oroligheter. Hur har Sverige och andra Europeiska länder lyckats stoppa huvudet i sanden och inte ens anat att det vuxit fram en utveckling av extremism i vissa av dessa trossamfunden? Grunden till vår naivitet ligger i den västerländska illusionen som anser och bedyrar att religion inte har någonting med politik att göra. Tvärtom ser vi tydligt att religionerna och dess dogmer överlappar politiska frågor då de berör olika levnadssätt och i vissa fall påverkar lagen.
Religion är fundamentalt politisk till sin natur eftersom ämnet berör allt. Allt från hygien, hur man ska tvätta sig, föra sig, till vad man får och ska äta. Hur man ska förbereda maten ända till att påverka hur man ska vara med andra människor, och hur man ska hantera relationer generellt. Hela vägen ända fram till hur man ska bete sig med andra människor, andra kulturer och förhålla sig till andra religioner som särskiljer sig från ens egen. Det är bara i västvärlden vi har fått för oss att det inte finns en politisk vilja inblandad i religiösa aktiviteter och åsikter. Därför välkomnar jag denna granskning av viss religiös aktivitet och de krav som ställs på religion att anpassa sig efter den tid vi lever i. Modernisering av religion sker nästan aldrig inifrån hjärtat av religionen i sig. Reformerna sker utifrån. Det sker när samhället och individer ställer krav på dess innehåll. Religion är en kraft som måste tämjas och jämkas av tiden de verkar i.
Kravet på att trossamfund måste ha demokratiska värden och att pengar inte får gå till extremistisk verksamhet är en rimlig reglering för möjligheten att anskaffa ekonomiska medel. I en tid då Islamistiska tendenser har vuxit i utanförskapsområden i Sverige och i delar av Europa är detta rätt tid att analysera och granska hur statens ekonomiska medel används. Speciellt när wahhabism sprids i vissa moskeér i Europa genom utländsk finansiering från länder som t.ex. Saudiarabien. Man bör hålla ett vakande öga på dessa moskeér som väljer att ha extremistiska talare och som väljer att associera sig med islamistiska element. Detsamma bör även appliceras i samband med vissa kristna trossamfund som hållit på med tvivelaktig verksamhet som i flera fall kan klassas som hatbrott, hets mot folkgrupp eller diskriminering.
Religion till sin natur är sådan att den söker att göra inflytande på vad den än berör. Vare sig det gäller kulturella element, konst, tv, radio eller t.o.m politik. Religion söker att ta plats och att öka sin närvaro i våra liv oberoende av vad vi vill. Det är ett fenomen som alltid försöker nå ut till så många som möjligt. Många av de abrahamiska religionerna är imperialistiska till sin natur. Det innebär i sig att religionen tror sig inneha mandaten till att utvidga sin räckvidd. Att Sveriges politiker nu belyser problematiken kring trosamfund visar på situationens seriositet. Det finns något ruttet i kungadömet Sverige och det är vår oförmåga att hantera och granska den extremism som frodas i vår naivitet och i vår okunskap. Det är bättre att vara sen på bollen än inte alls. På med hårdhandskarna. Det har blivit dags att påbörja arbetet mot extremism inom våra kyrkor, våra moskeér och inom friskolorna så fort som möjligt.
Oliver Filipov Madjar
