LADDAR

Skriv för att söka

Tags:

Ordföranden har ordet: Det humanistiska könet

Dela artikeln

Låt oss ta en vandring på tunn is.

Könet, att vara eller icke vara?

Kanske är detta den fråga som idag upprör mest, då var sida anser sin ståndpunkt som självklar. För att skapa en sorts klarhet, kanske främst för mig själv, vill jag göra en ansats till en sekulärhumanistisk hållning.

Min utgångspunkt är att försöka hålla mig till både det som är sant och det som är bra för oss människor. Det som är sant utgörs av verklighetens beskaffenhet, och det som är bra utgörs av hur människor vill bli behandlade. Jag vill reflektera över om det finns biologiskt kön, och om könsidentitet är bra för oss.

Ifrågasättande av könets biologiska existens handlar främst om två argument. Dels att kön endast är en social konstruktion utifrån samhällets normer. Dels att den mänskliga biologin inte är binär då det finns ett könsmässigt spektrum, och därför är uppdelningen i ”man” och ”kvinna” missvisande.

Att kön uteslutande skulle vara en social konstruktion kan inte stämma eftersom kön är kopplat till vår fortplantning som inte är en social konstruktion. Psykologiska attribut som ”manlig” och ”kvinnlig” kan vara socialt konstruerade, eller i alla fall socialt påverkade, men detta ändrar inte i grunden hur vår art får avkommor. Viss biologi måste finnas på plats för att det ska bli barn.

Det stämmer dock att människans könsbiologi inte helt kan kategoriseras som ”man” eller ”kvinna”. Biologiskt finns det en andel personer, mellan 0,018% upp till 1,7% (beroende på hur man räknar), som klassas som ”intersex”. Inom begreppet ryms personer som har andra könskromosomer än XX och XY, och personer som inte har de fysiska könsattribut (fenotyp) som förknippas med XX och XY. Således är kön biologiskt icke-binärt, strikt taget, men de allra flesta är inte intersex. För merparten är de biologiska klassificeringarna av ”man” och ”kvinna” inte missvisande, även om det finns nyanser.

Jag är inte biolog, och vill helst inte trampa i det jag inte bemästrar, men det är här jag landar vad gäller könsbiologi. Distinkta kön finns som del av den biologiska verkligheten eftersom det krävs för människans förökning, och benämningarna ”man” eller ”kvinna” är inte biologiskt missvisade för majoriteten.

Människan är emellertid en tänkande varelse och frågan om könsidentitet behöver inte följa vår kropp. Ur ett sekulärhumanistiskt perspektiv är din biologi oväsentlig (förutom att vara människa). Det som är väsentligt är hur du betraktar dig själv och hur du vill bli behandlad. Det är därför självklart att du får identifiera dig hur du vill och andra borde helst behandla dig som du vill, på det stora hela. Frågan kvarstår dock om könsidentitet är bra för oss?

Är köndistinktionen så skadlig att vi vill bli av med den? I vissa fall är det så. Vi vill ha ett jämställt samhälle utan könsdiskriminering i vare sig arbetsliv eller politik, och i dessa fall borde vi oftast helt bortse från kön. I andra sammanhang uppfyller kön dock funktioner som vi kanske inte vill vara utan.

Din personliga identitet består av en mängd identitetsmarkörer, där din könsidentitet troligtvis är en sådan markör. För vissa personer är könsidentitet oväsentligt då de saknar eller avstår från könsidentitet. Men lejonparten av människor idag använder kön som en identitetsmarkör. Det betyder att det finns många som värdesätter kön som del av sin identitet. Dessutom, utan könsidentitet som del av vårt språk tappar vi substantiv som ”mamma”, ”pappa”, ”mormor”, ”farfar” o.s.v. Begreppen ”förälder” och ”gammelförälder” beskriver inte lika mycket om familjeförhållanden.

Ett slags frihetsideal vore att få bli behandlad helt utifrån vår egen personliga identitet. Vi bör exempelvis använda varandras önskade pronomen, och kön bör inte påverka civila rättigheter. Hur vi behandlar varandra kan på många sätt frikopplas från vårt biologiska kön. Men det kan nog inte frikopplas helt. Vi lever med de kroppar vi har.

För att vi ska bli rätt och rättvist behandlade är könsbiologi och könsidentitet ibland relevant, och ibland irrelevant. Frågan är när det är relevant?

Är kön något som samhället behöver veta? Bör vårt kön vara privat tills vi väjer att göra det offentligt? Idag registreras vårt biologiska kön av förlossningsläkaren (enligt hens uppfattning), och det är detta kön som i regel anges i vårt pass. För de flesta orsakar detta inget problem då könsbiologi och könsidentitet överensstämmer. Men, det är en hel del individer som upplever att en diskrepans mellan det registrerade könet och sin könsidentitet är problematisk. I dessa fall är det i Sverige möjligt att byta juridiskt kön.

Vissa vill dock inte identifiera sig alls med kön. Det är därför fullt rimligt att introducera ett tredje juridiskt kön. Detta ger lika rättigheter utan att det går ut över någon annan. Att göra sig av med det juridiska könet helt och hållet vore emellertid en orättvisa mot alla dem som idag vill behålla det.

Könsidentitet är relevant, eller irrelevant, beroende på vem du är, och ingen bör påtvingas en personlig identitetsmarkör. Din könsbiologi är dock på det stora hela medfödd, vilket är mycket relevant för din medicinska vård. Din könsbiologi påverkar vilka sjukdomar du kan få och vilka undersökningar du blir kallad till. Staten måste inte veta din könsbiologi, men det borde åtminstone din vårdutförare få veta.

Respekt för människors personliga identitet, vare sig det handlar om kön eller någon annan markör, är inte det samma som att förespråka identitetspolitik. Givetvis ska grupper få gehör för orättvisor, men inte på grund av sin identitet, utan i egenskap av att vara människa. Målet är inte ett samhälle där olika identitetsgrupperingar konkurrerar om olika särintressen mot varandra. Målet är ett samhälle där just ens identitet inte ska utgöra någon grund för diskriminering. Målet är ett rättvist samhälle med lika villkor för alla som individer.

Den sekulärhumanistiska hållningen är i slutändan ganska enkel. Vi vill skapa en värld som främjar människors livsviljor utan att livsviljor kolliderar. Det kräver att vi har stor respekt för personlig identitet samtidigt som vi har med oss en biologisk förankring när det är medicinskt relevant.

Tack för att du följde med på denna vandring. Jag hoppas att isen höll.

David Rönnegard
Ordförande förbundet Humanisterna


Dela artikeln
Taggar