Jag har i mina två tidigare artiklar i Humanisten argumenterat för att det inte räcker med demokrati. Demokratin måste vara vital.
Vad kännetecknar en vital demokrati? Det första kriteriet är, enligt min mening, integritet (jag återkommer med förslag på fler kriterier i kommande artiklar). Vad innebär integritet i detta sammanhang?
Jo, politiker får inte göra vad de vill i en demokrati. De skall – definitionsmässigt – göra det folket vill, det vill säga agera i enlighet med det mandat de fått av väljarna.
Hur får politiker sina mandat? Jo, genom att vara tydliga – innan de väljs – avseende vad de vill göra efter valet om de blir valda.
Eftersom de inte kan lova allt före valet, ända ner i minsta detalj, för en hel mandatperiod, så är minimikravet att politikerna efter valet åtminstone agerar i enligt med den anda som de gav uttryck för i valrörelsen. Andan kan framgå av uttalanden, attityder, beteenden, valmanifest, partiprogram och ideologisk etikett. Sin dom, avseende hur väl de lyckas, får de förstås nästa gång väljarna röstar.
Redan här blir den demokratiska integriteten svår. Det är länge sedan partier fick egen majoritet och kunde göra exakt det de lovat i valrörelsen. Därför måste partierna alltid kompromissa med varandra, genom att leta efter allianser och förhandla, så att de tillsammans når över femtio procent av rösterna. Kompromisser är därför något både nödvändigt och väldigt fint i en demokrati.
Det luriga är att kompromisser ofta leder till att väljarna känner sig lurade av den politiker och det parti de röstat på. Vissa medier hakar kanske på och skapar berättelser om svek och kohandel. Det är förstås orättvist mot politikerna, som i detta fall ju gjort vad de skall.
Detta missförstånd kan lösas genom att väljarna lär sig mer om hur en demokratisk parlamentarism fungerar. Vi måste alla förstå ”den demokratiska matematiken”: att politikerna måste leta upp minst femtio procent av rösterna för att nå nödvändiga beslut.
Men, den demokratiska integriteten hotas däremot på riktigt om politikerna har dubbla lojaliteter, något de i så fall nästan alltid försöker dölja, för dubbla lojaliteter är som regel inte acceptabla. Det finns många mer eller mindre vanligt förekommande varianter:
En form är kamaraderi. Politiker blir förstås ofta vänner med varandra, inte sällan ända sedan tiden i ungdomsförbunden. Det är nästan oundvikligt att de då börjar samarbeta. Någonstans går den sortens kamratskap ut över integriteten i relationen till väljarna. Det kan hända när politiker A går till val på en viss åsikt men övertalas av politiker B att svika sitt löfte med hänvisning till deras ömsesidiga vänskap. Nästa gång är det dags för en gentjänst… A och B bildar, för att gynna sig själva och varandra, en allians där de nominerar varandra till attraktiva uppdrag. Samtidigt samarbetar de för att hindra den kanske mer kompetenta C från att bli vald… Det gynnar förstås inte väljarna.
En annan, kanske inte lika vanlig men sannolikt allvarligare form av dubbla lojaliteter är nepotism. Den fungerar på samma sätt som kamaraderiet, men med den skillnaden att ”blod är tjockare än vatten”. Släktingar är för evigt bundna till varandra. När, exempelvis, både föräldrar och deras barn är politiskt aktiva i samma parti är risken stor att inflytelserika föräldrar hjälper de egna barnen i den politiska karriären, bland annat genom att hindra andra och kanske större talanger från att lyckas. Det gynnar inte vare sig partiet eller väljarna. Men som sagt, blod är tjockare… Detta problem är enormt i vissa länder där klaner, likt ”ointagliga borgar”, (mer eller mindre) ersätter partierna.
En tredje form av bristande integritet är privata ekonomiska intressen. En politiker agerar i dessa fall kanske inte utifrån sina väljares bästa utan för att gynna sin egen exempelvis aktieportfölj, så att den egna bostaden skall öka i värde eller så att de nya regelverken gynnar politikern personligen…
En fjärde form är dubbla politiska lojaliteter. Politiker kan vara engagerade i exempelvis intresseorganisationer vars agenda delvis divergerar från det egna partiets och därmed väljarnas. För att hålla sig kvar i både politiken och i intresseorganisationen blir det nödvändigt att schackra med både åsikter och handlingar, ett schackrande som det dessutom blir nödvändigt att försöka dölja.
En femte form av bristande integritet är att ge flera oförenliga vallöften med syftet att attrahera fler väljare och därmed få många röster. Ett enkelt exempel är att lova bort samma pengar två gånger till två olika väljargrupper. Minst en av väljargrupperna kommer förstås att bli besviken efter valet när detta avslöjas, men ”den dagen, den sorgen…”.
Hur skall demokratin hantera bristande politisk integritet? Jo, genom att demokratin är så transparent att den kan granskas av media. Washington Post uttrycker detta med den eleganta devisen: ”Democracy dies in darkness”. Det har sällan uttryckts bättre. En vital demokrati kräver medier som orkar avslöja demokratiska integritetsproblem för väljarna, trots politiker som försöker dölja dem.
En vital demokrati kräver också journalister som är tillräckligt kompetenta för att inte blanda ihop oacceptabla integritetsproblem med de nödvändiga kompromisserna.
Sådana medier och journalister kräver i sin tur att vi vill finansiera dem. Att prenumerera på en bra dagstidning och stödja Public Service är en av de bästa affärerna vi kan göra som medborgare i en vital demokrati.
Anders Källström
Projektledare för Humanisternas Vital demokrati
