Det senaste numret av Humanisten ska nu börja dimpa ner i era brevlådor, om ni har papperstidning. Annars kan ni läsa artiklarna här, de kommer att läggas ut under sommaren.
Nu är det synd om de döda
som ej får sitta i vårens tid
och värma sig i solen
Så inleds en vacker dikt av Verner von Heidenstam. Och så är det ju. Det är juni när det här numret når era händer och aldrig är Sverige vackrare än så.
Det här numret ska handla om Döden. Vi tänkte att sommarsol, doften av grillolja och smaken av en kall öl eller ett glas svalkande fläderblomssaft precis är den inramning som det här ämnet behöver.
Men innan vi leder er genom Dödens portar vill vi ge er en alldeles särskilt varm rekommendation för regnigare sommardagar då ni kan åse en hel serie av små miniprogram från UR Play om Humanisterna och våra hjärtefrågor. (De sändes också på Kunskapskanalen den 23 juni.)
https://urplay.se/program/222645-ur-samtiden-ur-humanistisk-vinkel-humanism-som-livsaskadning
Döden är slutet. Punkten som avslutar en mening. Tystnaden som uppstår när musiken slutar. Mörkret när ljuset slocknat, eller kanske vilan efter ett liv av plåga – alla får tyvärr inte liv fyllda av ljus. Därför fokuserar humanister oftare på livet än på döden.
Men även livets slut är en del av livet. För de som har att förvänta sig ett ovärdigt slut fyllt av plågor är rätten att själva få bestämma över detta slut en stor och viktig fråga. En stor del av denna tidning handlar därför om frivillig dödshjälp, om hur denna skulle kunna utformas och vilka faror man bör vara vaksam mot. Det är en svår fråga som behöver utredas ordentligt.
Ett liv varar i genomsnitt tre miljarder hjärtslag. Varje hjärta räknar ner mot det oundvikliga slutet. När det är slut är det slut. Det finns ingen respit, inget sista schackparti att spela. Ingen kommer för att rädda oss. Vi måste därför försöka leva våra liv så bra som möjligt och underlätta för andra att få chansen att göra detsamma. Ingen kommer att rädda oss, belöna oss eller straffa oss efter döden. Världen är vårt ansvar.
Väl mött!
Janna Aanstoot & Patrik Lindenfors
