LADDAR

Skriv för att söka

Vad jag tror på – En fritänkare har ordet

Dela artikeln

Manuskriptet till radioföredrag av Ingemar Hedenius (1948). Med smärre tillägg och redigeringar ingår texten i Hedenius bok Tro och vetande (1949). Texten är tidigare publicerad i HEF–EKO nr. 26 (1983), medlemstidning för Human–Etiska Förbundet.


Vad jag tror på

Många människor anser att det är mindervärdigt att alldeles sakna religiösa intressen. Denna åsikt är vanlig bland sådana kristna som vill utbreda sitt evangelium och därför önskar, att folk åtminstone skall ha intresse för frågan om själens frälsning. Men även många andra tycker detsamma. Långt värre än den övertygade gudsförnekelsen är den rena likgiltigheten för allt religiöst, så säger man. Jag kan inte dela denna ovilja mot de religiöst ointresserade. Skälet är att några av de bästa människor jag känner just hör till denna kategori. Min bekantskap med dem har övertygat mig om, att personer, som aldrig ber och aldrig går i kyrkan, ja sällan eller aldrig frågar sig om det finns en Gud eller ens undrar vad som skall ske med dem själva efter döden, mycket väl kan ha inte bara djup intelligens och känslighet för andliga värden, utan också godhet och tolerans, mod och gott lynne – kort sagt, de bästa egenskaper man kan tänka sig. En del av de människor jag tänker på nu, förefaller dessutom att vara ganska lyckliga för sin egen del. Det finns ingenting medelmåttigt eller annars föraktligt hos någon av dem. Och i stället för religiöst likgiltiga vill jag kalla dem religiöst oskyldiga.

Som bekant finns det också föraktliga varelser som inte bekymrar sig om någon religion. Så t.ex. tycks en del av vår tids omänskligaste politiker och maktmänniskor vara fullkomligt ointresserade av fromhet. Men när vi betraktar deras avskräckande exempel, bör vi inte glömma, att det har funnits människor av samma onda typ, som har varit desto religiösare. Historien berättar inte bara om Jesus och den helige Franciskus utan också om inkvisitorerna, Calvin och Cromwell – en lång rad av mycket hemska existenser, som alla haft den djupaste fromhet. Den religiöst oskyldiges sak påverkas inte av den bestialiska människans högst varierande begåvning för religion. Inte heller faller det någon skugga över de religiöst oskyldigas godhet, därför att många fromma människor också har varit goda. Klokheten bjuder sålunda att bortse från en människas förhållande till religionen, när man bedömer hennes moral. Men ändå känner jag mig särskilt dragen till religiöst oskyldiga personer; jag beundrar och avundas dem. Mitt högst privata skäl för detta är, att de har något som jag saknar: nämligen just religiös oskuld.

Ingemar Hedenius

Själv använder jag en ganska stor del av mitt liv till att spekulera över religiösa frågor. Jag vågar inte påstå att denna sysselsättning gör mig vare sig klokare än någon av de religiöst oskyldiga; jag tror att det förhåller sig tvärtom. Likväl har jag kommit till vissa resultat, som har gett mig ett slags glädje, den glädje som beror på känslan av klarhet.

Inget av dessa resultat är originellt eller ens på minsta sätt märkvärdigt. Men jag skall redogöra för några av dem. Min utgångspunkt är en maxim som jag har sett vara kärnan i den intellektuella moral jag omfattar. Och det är maximen att inte tro på något som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant.

Denna maxim förefaller många av oss självklart riktig, åtminstone i teorin. Men som så ofta har framhållits, skulle det inte bara alldeles omvandla det vanliga sättet att resonera om religion, utan också i grund revolutionera jordklotets sociala och politiska liv och därmed hela vår kultur, om den maximen allmänt följdes i praktiken. Det framgår redan av en fördomsfri iakttagelse av den offentliga debatten i moraliska och politiska frågor. I en ofantlig utsträckning stöder sig våra kämpande moralister och politiska talare, just när de är som ivrigast, på påståenden om den mänskliga naturen och samhällets beskaffenhet, som ingen vetenskaplig psykologi eller samhällsforskning kan ge några som helst skäl för. Mycket av det som människorna slåss om är i själva verket hjärnspöken, och en oanad frid skulle troligen sänka sig över vårt klot, om den vetenskapliga andans skepticism fick insteg i sinnena.

Och minst lika mycket gäller ju detta paradoxala förhållande om den religiösa propaganda som omger oss. Nästan all denna religiösa agitation skulle förlora sin marknad, ja förefalla ytterligt meningslös, om det inte bara i teorin utan också i praktiken vore vår maxim att aldrig tro på sådana påståenden, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sanna. Gud vill att du gör så och så, Gud ger dig nåd, men endast om du älskar Jesus, Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen – alla dessa påståenden och en ofantlig mängd andra av liknande slag skulle bara väcka ett förstrött kuriositetsintresse. Ty såvitt jag har kunnat finna, förhåller det sig verkligen så, att det inte finns några förnuftiga skäl för antagandet att det finns en gud, eller att någon människa får liv efter sin död.

På grund av att konsekvenserna dock är omöjliga att överskåda vågar jag inte utan vidare göra gällande, att den intellektuella moralens maxim bör vinna allmän efterföljd. Men jag tror att alla de bildade människor, som har förmånen att inte syssla med moralisk upprustning eller politik, skulle vinna på att försöka göra allvar av denna maxim. I själva verket är ju detta en fråga om att ta på allvar en moral, som vi redan har i teorin.

Man kan också säga, att här gäller det ett rättesnöre, varpå vår existens som konsekventa kulturvarelser hänger. Det finns hos oss ett överflöd av tanklös hållning och itutad andlig kampberedskap och en stor brist på intellektuellt mod och andlig uppriktighet. Det har riktigt påpekats att vi skulle behöva mindre av kyskhet och mera av verklig ömhet; och det kan tilläggas att vi också borde sträva efter att inte tro så mycket och i stället tänka mera. Enligt min mening borde stora mängder av tro sopas bort.

Men naturligtvis uppstår frågan vad som då blir kvar. Ett par år före kriget var jag i London med en vän, just en av de religiöst oskyldiga. Vi var också i Towern och försökte uppbringa ett slags historiskt intresse för all den bråte av gamla vapen, kungakronor och schabrak som samlats där. Höjdpunkten av förevisningen var när vaktmästaren visade oss på en anskrämlig möbel från Henrik VIll:s eller drottning Elisabeths tid. Det befanns vara en sträckbänk, så konstruerad att samtidigt som armar och ben vreds ur led och så småningom krossades, trängde ett vasst spjut in rakt mellan benen på offret. Min vän, den oskyldige såg på mig och sade: “Vilka svin människorna ändå är”. Och det är blott alltför sant; en påminnelse om Kristi kors, historiens mest välbekanta pinoredskap, hade inte kunnat vara mera vältalig än förevisningen av denna möbel. Ja, det är väl överflödigt att känna den blodstank eller höra det jämmer av de pinade som går som en röd tråd genom mänsklighetens historia, ja överflödigt att tänka på Hitler, Stalin, Franco och deras verkligen svinaktiga underhuggare

En pessimistisk livsåskådning är ändå ofrånkomlig. Det räcker nämligen med att tänka på alla de så att säga normala tragedierna, allt detta meningslösa elände, som är för trist och för trivialt för att upptecknas i historien eller ens komma i tidningen. Ett enda barn som har blivit meningslöst misshandlat till döds, en enda medmänniska som ohjälpligt har gått under i lidande, det kunde räcka. Den gamla insikten att livet är felaktigt konstruerat, om det ses ur människans synpunkt, står sig onekligen. Inga trevliga ferieminnen, inga glada upplevelser av kvinnor, vin och sång kan ändra detta.

Så långt finns det ingen meningsskiljaktighet mellan mig och de religiöst oskyldiga, i den mån de håller fast vid att inte göra några undanflykter vid betraktandet av livet. Men samtidigt är det just här som våra vägar skiljer sig. Dessa avundsvärt oskyldiga tycks trots allt finna sig i denna tillvaro, som vi har kommit in i, tycks nöja sig med att i handling försöka göra det bästa av den. Men jag känner ett begär efter en bättre värld, en helt annan verklighet.

Hur ofta har jag inte sagt mig, att detta begär är en dårskap! Ty jag måste ju helt instämma med de religiöst oskyldiga i att jag aldrig kan ändra naturens ordning eller ens påverka historiens gång, som till stor del bestäms av bestialiska människors ingripanden. I grund och botten är det också en ren orimlighet, detta som jag innerst vill: riva ett hål i verkligheten omkring mig och få kontakt med en värld av ljus och harmoni.

Och dock är denna befrielselängtan inte alldeles hopplös. Den får en sorts tillfredsställelse i inre upplevelser, som förefaller mig ha en stor likhet med andakt. Denna andakt kan förekomma i en mångfald olika sammanhang, men de som har att göra med erfarenheter av ett särskilt slag av skönhet, går kanske lättast att beskriva. Det finns något som jag skulle vilja kalla en ren musik, ett rent måleri, en ren lyrik – kort sagt en ren konst, som alldeles oberoende av om den skildrar något, eller inte skildrar något, innehåller en stor tvetydighet. Vari denna tvetydighet egentligen består, kan jag inte definiera, och det inte bara därför att den rena konsten är så oändligt uttrycksfull utan att ändå tyckas uttrycka någonting alls. Det enda vi kan säga är, att den i själva sin hemlighetsfulla tvetydighet ger en egendomlig förnimmelse av salighet, en känsla som på en gång innehåller ängslan och befrielse.

Infanta Margarita Teresa

Jag skulle önska att jag hade en lyssnare (läsare) som kommer ihåg sextetten i Mozarts Don Juan och har sett porträtten av infantinnan Margarita Teresa av Velazquez, som känner till Gunnar Ekelöfs tankelyrik och som är i stånd att se, att alla dessa vitt skilda saker gömmer en gemensam hemlighet – han skulle förstå vad jag menar.

Bland den väldiga mängd av exempel, som skulle vara möjliga här, väljer jag några rader av just Ekelöf:

Som när en väldig ångare passerar 
långt ute, under horisonten, där den ligger 
så aftonblank – och vi vet inte om den 
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som står och brusar till dess allt har blivit
som förut. – Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

Den som har skrivit detta kan inte höra till de religiöst oskyldiga. Ändå är det inte användningen av det urgamla religiösa motivet med de längtande skuggorna på stranden, som är det väsentliga här, utan tonen – den rena konstens värld, i kärleken, i vänskapen, i betraktandet av naturen, och man skulle kunna tala länge om detta. Men fastän dessa fromma tillstånd är religionens början, är de inte dess sista mål. Andaktsövningarna kan rent av framstå som undanflykter från det som är det väsentliga i religionen, nämligen själens frälsning. Och det vill säga försoningen. Inte en försoning med hjärnspöket om en dömande gud utan en försoning med mig själv och mitt öde, med denna oövervinneliga värld som jag dock lever i.

Att denna tillvaro inte har vare sig mål eller mening, att den på det hela taget regeras av naturkrafter som inte frågar efter mänsklig lycka och kultur, att vi människor sålunda är överlämnade åt oss själva och ändå är så inkompetenta att reda upp våra affärer, det är detta som den som har förlorat sin religiösa oskuld och ändå inte vill överge den intellektuella moralens maxim, till sist måste försona sig med. Och denna försoning får inte vara en slavisk underkastelse, ty den som underkastar sig måste alltid känna fruktan. Vi måste bevara vår frihet och vårt mod och ändå acceptera, acceptera utan att förhandla med det ofrånkomliga, däri ligger svårigheten.

Även här kan vi gå till Ekelöf, till nästa sida i hans Färjesång:

Den som inte hoppas
skal inte förtvivla.
Den skall inte tvivla
som ingenting tror.
Men den som söker mål
och den som söker mening
ger draken dess etter
och riddaren hans svärd

Ja, just drakens etter och riddarens svärd, symbolen för den konflikt, monstruös och sagolik på samma gång, som blir följden om jag spjärnar mot livets udd.

Ingemar Hedenius, porträtt av Alvar Jansson

Lösningen av det religiösa grundproblemet är sålunda ingenting annat än det som Nietzsche kallar amor fati, kärlek till ödet – den fria anslutningen till livet, trots allt.

Denna sanning är lätt att se, men mycket svår att leva efter. Ideligen invecklar jag mig i processer om livets mål och mening, processer som inte har någon annan verkan än att uppskjuta försoningen. “Ingen hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt framtränger”, står det i psalmboken, och det förhåller sig verkligen precis tvärtom. Själva strävan efter själens frälsning motverkar sitt eget ändamål, även det hör till den religiösa människans dilemma.

Och om några kan lära oss detta, så är det de religiöst oskyldiga. För dessa enkelt helhjärtade människor är problemet löst, därför att det inte finns för dem. Med att framhålla dem som förebilder för alla frälsningsbehövande skall jag sluta denna betraktelse, som inte så mycket är en bekännelse till religionen som en apologi för den religiösa oskulden.

Ingemar Hedenius


Dela artikeln
Taggar

Lämna kommentar

Your email address will not be published. Required fields are marked *