LADDAR

Skriv för att söka

Tags: ,

Jesus – självgod och arrogant

Dela artikeln

2005 var Lena Andersson sommarpratare i P1. Hennes program som hade rubriken “En ateists predikan – om och med Jesus” skapade ett “herrans liv” och anmälningarna strömmade in till Granskningsnämnden. Programmet fälldes inte. Lena Andersson tilldelades Hedeniuspriset samma år. Följande text av Lena Andersson har tidigare publicerat i Humanisten 2005 nummer 3.


Jesus – självgod och arrogant

Jesus anses god. Han personifierar rent av godheten. När man läser evangelierna är det svårt att förstå hur den bilden har uppstått. Går man bara efter texten, och vad ska man annars gå efter, är Jesus inte god. Ibland är han det givetvis och mot vissa, men vem är inte det. Självgod är han däremot, och arrogant. Inte sällan uppvisar han maktfullkomliga och tyranniska drag. Bara den som redan bestämt sig för att Jesus är god kan läsa in den betydelsen i texten.

Lena Andersson

Fast det börjar bra. Jesus håller bergspredikan i kapitel fem till sju av Matteusevangeliet. Den innehåller alla de fina saker vi fått lära oss hör ihop med honom. Vänd andra kinden till, älska era fiender, hyckla inte, om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig etc. Men genom berättelsen som sedan följer lever han inte upp till sina egna föresatser utan ägnar sig åt att hämningslöst bestraffa, fördöma och håna andra som inte heller klarar det.

När han samlat lärjungarna sänder han ut dem för att bota sjuka och förkunna att himmelriket är nära. ”I varje stad eller by ni kommer till”, säger Jesus till dem, ”ska ni ta reda på vem som är värdig där och stanna hos honom tills ni skall vidare. […] Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter. Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad”.

Josef Stalin? Nej, Jesus från Nasaret som värvar proselyter. Han medger också strax: ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender”. Stora offer är nödvändiga för det framtida himmelriket förstår vi. ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig”.

Så talar diktatorn till sina kreatur. Som alla envåldshärskare tystar Jesus kritik. En dag frågar han fariséerna vems son Messias är. De svarar fel förstås för de tror ju inte på Jesus så som man måste om man vill undkomma hans förakt. Jesus ger fariséerna en ny kuggfråga, varefter vi lär oss följande: ”Ingen kunde svara honom, och efter den dagen vågade heller ingen längre ställa frågor till honom”.

Är detta en god människa? Har vi inte fått lära oss att vara kritisk mot auktoriteter? Att ingen är viktigare än någon annan? Att använda förnuftet och ställa frågor? Varför har vi då samtidigt lärt oss att Jesus är god när han i själva verket uppvisar alla de drag vi fördömer hos ledare?

Den som förnekar Jesus begår som vi vet det värsta av brott. Det gör lärjungen Petrus tre gånger strax innan tuppen gal. Honom finner vi ömklig. Jesus själv däremot får förneka vem han vill när som helst eftersom det alltid är han som bestämmer vad som är rätt i den givna situationen. När Jesus står och talar till folket kommer hans mor och hans bröder och ber att få tala med Jesus. ”Vem är min mor, och vilka är mina bröder?” säger Jesus och visar på lärjungarna. ”Det här är min mor och mina bröder”.

Hur var det nu? Skulle man inte hedra sin fader och sin moder, var det inte ett viktigt bud? Jo, men först om några sidor när fariséerna frågar Jesus varför lärjungarna bryter mot ”fädernas regler” och inte tvättar händerna innan de äter. Jesus vet att anfall är bästa försvar och frågar dem genast varför de själva bryter mot Guds bud. ”Gud har sagt: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva, då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor”.

Varför kom då Jesus undan med att förneka sin mor alldeles nyss och säga att den som älskar sina föräldrar mer än de älskar honom inte är värda att följa ledaren? Ja varför inte när Jesus signum är nyckfullheten.

Strax innan han ska dö ligger han till bords och en kvinna kommer fram med en flaska dyr balsam som hon stänker över hans hår. Lärjungarna blir upprörda, menar att det är slöseri med den dyra oljan. För den kunde man ha fått mycket pengar att ge åt de fattiga. Jesus tänker på de fattiga ibland, när han känner för det. Men just nu vill han ha det här balsamet i håret (kanske vill han ha kvinnan också). Mållös blir han i vilket fall inte utan tillrättavisar beskäftigt. ”Varför gör ni kvinnan ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid”.

Det var precis det man misstänkte. Ett: Jesus är viktigare än de fattiga. Två: Jesus har ingen ambition att få bort fattigdomen; de fattiga kommer alltid att finnas, så att de som vill lätta sitt hjärta genom att ge till dem ska må bra.

I resten av litteraturen motsvaras denna uppblåsthet bara av Karlsson på taket. Båda kunde ha fällt yttrandet ”lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta”. Det är inte Karlsson som säger det.

Lena Andersson


Dela artikeln
Taggar

Lämna kommentar

Your email address will not be published. Required fields are marked *