Vi använder bara 10% av vår hjärna. Man kan bota förkylningar genom att äta C-vitaminer. Mässlingsvaccin leder till autism. Människor kan delas in i biologiska raser. Ibland tror vi saker som inte är sanna. Det kan ha olika orsaker. Det kan handla om att en teori är dåligt underbyggd eller om att vi slarvar i vårt tänkande. Det kan handla om ren manipulation och desinformation. Men det kan också handla om att våra känslor tar över och slår ut förnuftet – om att vi tror det vi vill tro och inte det vi har skäl att tro, att vi slår ifrån oss tillgänglig kunskap. Då är vi kunskapsresistenta.
Detta händer förstås inte i största allmänhet, då skulle det gå illa för oss. Vi måste vara mottagliga för den information som våra sinnen levererar (till exempel om var faran lurar, var det finns mat och vatten) och för att lösa problem och samarbeta måste vi ta till oss vad andra människor säger. En helt kunskapsresistent varelse skulle inte överleva länge.
Det är bara i vissa situationer som vi slår ifrån oss kunskap – när faktaövertygelser som är centrala för vår självbild utmanas. Det kan handla om att vi är fåfänga. Jag tror att jag är en riktig stjärna på att köra bil (de flesta tror att de är bättre än genomsnittet). Evidensen hopar sig att jag är slarvig och ouppmärksam. Om då någon försöker berätta för mig hur det är finns det en stor risk att jag blir arg, slår ifrån mig evidensen och avvisar den andre som ogin.
Men det handlar också om farligare mekanismer, om att vi ibland bryr oss mer om att tro det andra i vår grupp tror än att tro det som det finns skäl att tro: Ideologisk eller politisk tillhörighet styr vilka faktapåståenden vi accepterar. Amerikanska forskare kallar detta för det politiskt motiverade tänkandet. Experiment visar att när det gäller påståenden som fått politisk betydelse (till exempel om klimatet eller om invandring) så tenderar vi att vara kunskapsresistenta. Vi ser inte evidens som tydligt går att se. Vi läser tabeller fel. Vi avfärdar experter. Att skydda gruppen blir viktigare än att ta till sig kunskap.
Ju mer polariserat samhället blir, desto starkare blir grupptänkandet. Detta samverkar med dagens splittrade medielandskap, där alla har sina källor och falska nyheter sprids med blixtens hastighet. Och desinformation fastnar: Försök att korrigera kan till och med leda till baktändning – till att vi tror det falska ännu starkare. Den gemensamma bilden av verkligheten undermineras och det demokratiska samtalet omöjliggörs.
Den farligaste typen av desinformation är den som riktas mot demokratins grundpelare – desinformation om rättsväsende, medier och forskning. Trump ifrågasätter domstolars neutralitet, utpekar etablerade medier som ”falska” och avfärdar experter som en maktelit. Även i Sverige sprids påståendet att etablerade medier har en agenda och tilltron till forskning faller. När förtroendet för medier, forskare och rättsväsende undermineras lämnas banan fri för auktoritära krafter att lura på människor en förvrängd världsbild och demontera demokratin – att försvaga oberoende domstolar, att inskränka den fria forskningen och begränsa press- och tryckfriheten.
Som historikern Timothy Snyder har sagt: ”Post-sanning är pre-fascism.” För att stävja den här utvecklingen krävs det att vi tar kunskapen på allvar. Vi måste alla se till att inte bidra till att sprida desinformation. Vi måste tro på sanningen och ständigt ställa oss frågan: Har jag goda skäl för mina övertygelser?
Åsa Wikforss
Ledamot i Svenska Akademien
Professor i Teoretisk filosofi vid Stockholms universitet
Texten har tidigare förekommit i SVT:s Idévärlden. Återpubliceras med författarens tillstånd.
Mårten och Åsa Wikforss bok Därför demokrati: om kunskapen och folkstyret utkommer i maj 2021.
