Vi har försökt få svar från Försvarsmakten om hur de hanterar själavården för icke-troende och soldater med annan livsåskådning, något som visade sig lättare sagt än gjort. Janna skickade mail med frågor (och påminnelser) till ansvariga, men fick bara helbyråkratiska svar tillbaka. Jag tog över arbetet och skickade istället mail med frågor till alla fältpräster som jag lyckades finna kontaktuppgifter till via nätet – drygt tio personer. En (!) svarade. En annan hänvisade till den huvudansvariga Fältprosten Jenny Ahlén, som till slut faktiskt ringde upp.
Problemet Försvarsmakten har att hantera, enligt Jenny Ahlén, är att de är medvetna om problemet att de inte räcker till för alla soldaters behov, vill göra något åt det, men är mitt i utredningsprocessen för hur detta ska gå till. Ahlén leder detta arbete och har sökt samarbete med Myndigheten för stöd till trossamfund. Den som är bekant med denna myndighets arbete vad gäller stöd till en del minst sagt problematiska trossamfund blir förstås inte lugnad av ett sådant besked. Dessutom är Humanisterna inte ett trossamfund, så icke-troende blir utan själavård – igen – om arbetet skulle fortskrida på det sättet. Jag vädjade därför till Fältprosten om att involvera Humanisterna i arbetet. Vi får hoppas på positiv samverkan.
Ett av de byråkratiska svar Janna fick på sina frågor via försvaret officiella kanaler var dock detta: ”Försvarsmakten har för närvarande inga planer på att involvera externa aktörer i den planerade översynen av den militära själavården.” Nähä? Vad är då Svenska kyrkan?
Så här står det på Svenska soldathemsförbundets hemsida om Fältpastorer: ”Förutsättningarna för militär själavård har skiftat beroende på internationella intressen, militär hotbild samt ekonomiska och politiska orsaker. Fram till år 2000 hade Svenska kyrkan som statskyrka en särställning. Idag bereds samtliga inom nationens godkända trossamfund samma möjlighet att stödja den militära själavården på olika sätt” (min kursivering). Det där sista verkar inte vara med sanningen överensstämmande. Och återigen, om man väljer att organisera Försvarets själavård enligt den principen blir den icke-troende majoriteten utan.
Så här beskriver å andra sidan Svenska kyrkan själva sin militärpastor Igge Alenius verksamhet på kyrkans hemsida: ”Militärpastorn finns till för alla inom Eksjö garnison, civil som militär, för kristna och andra troende samt ateister. Militärpastorn kan vara behjälplig med samtal, råd, undervisning med mera. Det kan handla om tro, familj, ensamhet, etik, med mera som berör oss människor” (min kursivering). Inga andra trossamfund är involverade, något som förstås medför ett problem. Vem vill i en stund av djupaste sorg behöva tampas med en präst?
Prästerna som arbetar praktiskt inom Försvarsmakten gör förmodligen så gott de kan utifrån de förutsättningar de har. Eftersom regelverket inte är helt klart kan det här ibland få olyckliga konsekvenser, något vi skriver om i andra artiklar i det här numret. Plötsligt kan en rekryt eller hemvärnssoldat befinna sig i en religiös ritual, helt utan förvarning eller eget val. Det är förstås oacceptabelt och faktiskt något som strider mot grundlagen – ingen ska behöva skylta med sin tro eller o-tro, till exempel genom att tvingas lämna en sådan sammankomst.
Vissa präster hanterar situationen bättre än andra. Så här skriver den enda fältpräst som svarat på mitt mail: ”Själavården får en mer allmän karaktär vid samtal med någon som inte delar en kristen livsåskådning men är samtidigt ett samtal som är informerat av mina utgångspunkter. Därför behöver jag dels klargöra hur jag tänker och ännu mer bidra till att den jag samtalar med får formulera sig och ibland undersöka sina egna synsätt. En utgångspunkt från min sida är att olika synsätt kompletterar mer än de konfronterar varandra och därför behöver vårdas. […] Att leda en begravning i en annan ordning än den jag är dedikerad för är inte möjligt. Det blir nödvändigt att hitta en annan lösning. […] En som i livet inte vill befatta sig med kyrkans tro och traditioner ska respekteras för det. […] Samtalspartners behövs. Många och olika.”
Det sista är vi helt överens om och något vi får hoppas förändringsprocessen leder till. Ett problem är dock att Svenska kyrkan betalar fältprästernas lön i den nuvarande ordningen. Det här är något till exempel Humanisterna inte har möjlighet till. Svenska kyrkan fick enorma landegendomar då kyrkan skildes från staten och har således gott om resurser. Andra samfund har skralare möjligheter att själva finansiera själavård inom Försvarsmakten, något som behöver beaktas när man organiserar om verksamheten.
Patrik Lindenfors, styrelseledamot i Humanisterna
