Det välkända citatet att “jag vill att AI ska tvätta min tvätt och diska mina disk så att jag kan ägna mig åt konst och skrivande, inte att AI ska göra min konst och mitt skrivande så att jag kan tvätta min tvätt och diska mina disk” (Joanna Maciejeweska) känner säkert många igen sig i. Låt digitaliseringen, automatiseringen och AI ta hand om det tråkiga men nödvändiga så att det “…gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill…” (Den tyska ideologin). Men vi lever ju inte i den bästa av alla världar och rationalitetens logik letar sig inte in i de världar där behoven är som störst utan där vinsterna är som störst.
Genom förbrukningen av levande arbete skapas ett mervärde, dvs ett värde som är högre än kostnaden för arbetet, råvaror och maskiner men det intressanta för valet av investeringar är inte nödvändigtvis där vinsterna är som störst, eller där mervärdet är som störst, utan där vinsten i förhållande till investerat kapital är som störst (den så kallade värdeförmeringen som mäts i profitkvot). Eftersom effektiviseringar i väldigt hög utsträckning baseras på teknikutveckling så kommer den andel som det mänskliga arbetet kostar att minska i relation till vad det kostar att köpa och utveckla teknik och maskiner. Exploateringen ökar helst enkelt genom bättre maskiner. Marx menade att vinsten i förhållande till investerat kapital därför har en tendens att minska; “kapitalets organiska sammansättning (investeringar i maskiner och råvaror) ökar snabbare än investeringar i arbetskraft”. Så vad har då detta med AI och digitalisering att göra?
Tendensen att maskiner ersätter mänskligt arbete så till den grad att det är svårt att se det mänskliga arbetet i produkten accelererar och går snabbare och snabbare; ju mindre mänskligt arbete desto effektivare men samtidigt lägre profitkvot. Det finns vissa områden där effektiviseringen genom AI är bättre än andra; självkörande bilar är säkert bra för chaufförerna men sparar än så länge inte så mycket arbetskraft; chatbotar eller automatiserade beslutsunderlag skapar i flera branscher mer jobb än det löser; men AI har också sparat enormt mycket arbetskraft genom att hantera automatiserande arbetsuppgifter hos offentliga myndigheter eller analyser av stora datamängder. Ofta sägs det att AI är bra där uppgifterna är repetitiva, datadrivna och det finns stora datamängder. Men är det så inom konsten? Konsten sägs ju vara autonom, unikum utan möjlighet att vara repetitiv. Men samtidigt är det inom konst och kultur där förbrukningen av det mänskliga arbetet är den största andelen av kostnaderna för produktionen och det verkar svårt att effektivisera genom ny teknik. Men kanske är det just här – inom konst och skrivande och inte tvätta och diska – där AI och teknikutvecklingen stått för de största förändringarna av produktionsprocessen.
Att skapa musik och film där man slipper kostsamma musiker, skådespelare och spelplatser och låter dessa ersättas av maskiner, gärna styrda av AI har blivit lösningen på de kommersiella krafternas krav på effektivisering. AI-genererade målningar, digitala skådespelare och automatiserad arkivhantering, förändras både produktionen och konsumtionen av kultur. Inom scenkonsten har AI börjat användas för att generera manus, regissera ljus och ljud, och till och med skapa digitala skådespelare. Detta kan ses som en förlängning av de kommersiella krafternas strävan att minska beroendet av mänsklig arbetskraft – i detta fall konstnärlig arbetskraft. Men scenkonsten är också en plats där kropp, närvaro och improvisation är centrala. När AI ersätter dessa element uppstår en estetisk och politisk spänning. Eftersom AI baseras på tidigare råmaterial – omvandlat enligt bestämda algoritmer och promtar – så finns en risk att det estetiska uttrycket homogeniseras.
Just i konsten och kulturens unicitet har många sett ett frö till uppror; genom konsten kan det omöjliga, fantasin och det annorlunda få plats. I den homogeniserade kulturen blir det mänskliga arbetet reducerat, det estetiska uttrycket homogeniseras och publiken och konstnärerna upplever frånvaron av mänsklig närvaro och gemenskap. Kan det öppna för nya former av performance som betonar det levande, det oförutsägbara och det kollektiva? Inom bildkonst, kulturarv och museisektorn används AI för att med befintlig konst skapa ny bildkonst samt att bevara och tillgängliggöra kulturarv – från att restaurera gamla filmer till att katalogisera museisamlingar. Detta kan ses som en positiv utveckling, men också som en del av företags försök att extrahera värde ur det förflutna – Picassos målningar skapar ännu en gång nytt värde utan att det tillkommer producenten eller när kulturarv digitaliseras och görs sökbart, blir det också möjligt att kommersialisera det – genom licenser, AI-träning eller turism. Levande konstnärer ersätts med sedan länge utdöda konstnärer, arkivarier och konservatorer.
Jens Lejhall
Regionutvecklare inom kultur