Transfrågan handlar om allt möjligt, utom om transpersoner. Men det förstod väl alla efter att ha läst Mats Reimers artikel i förra Humanisten med en någorlunda kritisk grundinställning? Vi upptäcker det ju redan i första stycket, som är förslagen men alldeles falsk: ”Kön är som biologiskt begrepp strikt binärt”.
För den som kanske läste slarvigt ska jag förklara. Reimers, liksom en massa andra människor på sistone, kräver att naturen inrättar sig efter mänskligt tänkande. Och fungerar inte det, så höjer man rösten eller stampar med foten. Insisterar. Naturen skiter ärligt talat i det, som den alltid gjort. Den bara är, i all sin underliga komplexitet. Former som vi ägnat generationer och åter generationer att försöka beskriva och förstå.
Människan indelar, kategoriserar och systematiserar vad som ofta inte låter sig indelas, systematiseras eller kategoriseras. Det är vi som behöver dessa kryckor för att något hjälpligt förstå både oss själva och världen omkring oss. Men så fort vi zoomar in från de abstrakta höjderna där teorierna existerar, till den granulära verkligheten faller de fina, räta linjerna ofta sönder.
Kön bestäms inte av kromosomer. Ingenting bestäms av kromosomer, utan av gener. Det är ett exempel på ett av våra tidigare torftiga försök till förståelse som dröjt sig kvar långt efter att vi förstått att det var lite förhastat. Det verkade ju så bra till att börja med. En kromosom i två varianter, som vissa av oss har men inte andra. Två procent av det genetiska materialet som finns i en digital uppsättning. Av eller på, ett eller noll. Man eller kvinna. Fast sen var det inte så. En person kan ha en Y-kromosom där gener saknas eller inte fungerar. En annan person kan ha två Y-kromosomer. Eller två X och en Y. Och ja, bland gnagarna finns det ett par arter som klarar sig fint utan någon Y-kromosom alls. Och det finns minst ett dussin olika gener som påverkar våra könskategorier. Vilka organ som bildas, vilka hormoner dessa producerar, i vilken mängd. Det finns primära, sekundära och tertiära egenskaper associerade med ”kön”.
Granulärt, komplext. Inga räta linjer.
Dessutom: I dagligt tal kan ordet ”kön” stå för en mängd olika saker, beroende på sammanhang. Sammanhanget kan handla om juridik, sociala grupper eller regler, kulturella fenomen. Det kan också handla om biologi förstås, men förvånansvärt ofta gör det inte det. Eller bara lite. Det är därför det är så förslaget – och så falskt – att antyda att det bara finns en giltig definition, och bara ett giltigt sammanhang den kan hämtas från.
Det som står i en persons pass, eller på ett körkort eller annan handling, handlar ju inte särskilt mycket om biologi. Det handlar om vilka yttre könsorgan en ansvarig läkare eller barnmorska såg vid födseln och registrerade in. Något annat undersöks ytterst sällan där och då. En ytterst liten del av oss har någon gång under vår livstid anledning att ens ifrågasätta att denna beteckning stämmer. Men för dem som har det, och där den inte överensstämmer, följer ofta stora besvär. Och en del av dem är transpersoner.
Men det handlar som sagt inte egentligen om trans. Det handlar om kontroll.
Fråga lesbiska Kady Grass, i Carpenterville utanför Chicago, som misshandlades svårt och hamnade på sjukhus när hon – som har kort hår och inte ett särskilt ”typiskt kvinnligt” utseende – försökte gå på toaletten. De män som misshandlade henne antog helt felaktigt att hon var en transperson. I den stämning som har trissats upp i länder som USA och Storbritannien, sker detta tyvärr allt oftare.
Det är som sagt inte en fråga om gener eller kromosomer. Det är samma fråga som det alltid varit, om vem som får bestämma över vilka kategorier som är giltiga. Många av dem vill dessutom få bestämma att våra kroppar ska foga sig efter dessa.
Det handlar om kontroll och om makt. Inte om biologi.
Ulf Schyldt
Humanisterna Stockholm