PÅ TVÄRS: ”Kön och könsidentitet ur ett kristet perspektiv”

Share
Dela artikeln

Under rubriken På tvärs ges en inbjuden skribent möjlighet att berätta varför Humanisterna har landat fel i något ställningstagande. Den här gången handlar det om kön och könsidentitet.


Jag har blivit ombedd att redogöra för min syn på kön och på den utveckling som på senare tid har skett i synen på könsidentitet. Det gör jag gärna.

Faktum är att jag tror att många av Humanistens läsare kommer att hålla med mig. Som kristen vill jag visserligen leva med Bibeln som auktoritet, men de frågor som vi här talar om handlar i grunden om det som på teologispråk kallas ”skapelseplanet”. De är helt enkelt gemensamma för alla människor, oavsett tro eller icke-tro, och grundar sig på fysiska och sociala realiteter.

Intressant nog innebär detta att det finns en brygga mellan ett kristet och ett sekulärt evolutionistiskt perspektiv på kön. Båda dessa grupper tror nämligen att vi är där vi är av en orsak. För mig som kristen finns ett telos nedlagt i skapelsen för att Gud vet vad han gör; det finns en orsak till att vi är skapade som män och kvinnor. Men även ur ett sekulärt evolutionistiskt perspektiv finns någon form av logik kring hur vi blivit utformade som människor. I någon mening måste det ju gagna oss som art att vi är uppdelade i två kön och att de båda könen kompletterar varandra.

Som kristen tror jag på en objektiv sanning. En sådan hållning kan i värsta fall göra en stursk och fyrkantig, men som Åsa Wikforss skriver i sin bok Alternativa fakta kan det också vara tvärtom: att det gör en ödmjuk och nyfiken på omvärlden. Eller med Wikforss ord: ”Att vara objektiv innebär att basera sina övertygelser på evidens – att noga ta in all tillgänglig evidens och väga den på rätt sätt. Den som låter känslorna ta över, eller som bortser från en del evidens och bara plockar fram det som passar henne … är inte objektiv i den här bemärkelsen.”

För mig innebär detta att även våra övertygelser om kön behöver vara grundade på evidens. Och här menar jag att huvudproblemet med mycket av dagens ”genusvetenskap” ligger: man är låst utifrån en given överideologi och man är ointresserad av andra forskningsdiscipliners input. Inga av de böcker jag har läst från queerhåll har till exempel gått i dialog med den biologiska forskningen om kön.

Så, vad anser jag att vetenskapen har att säga om detta? Bland annat följande:

  • Djurvärlden är i allt väsentligt binär. Det finns två kön som båda behövs för att föra släktet vidare. Det finns inte något tredje kön.
  • Människans kön manifesteras i yttre könskarakteristika, men grundar sig på våra XX- och XY-kromosomer, som finns i varenda cell i vår kropp.
  • Det typiskt ”manliga” respektive ”kvinnliga” har stark koppling till våra olika hormonsammansättningar. De senaste decenniernas hjärnforskning har även visat på flera signifikanta skillnader mellan könen.

Med detta sagt bör vi alla vara försiktiga med stereotyperna. Det typiskt ”manliga” respektive ”kvinnliga” ska förstås utifrån normalfördelningskurvor, och på de flesta områden finns betydande överlappningar mellan könen. Inte heller är det någon tvekan om att ett samspel finns mellan det (skapelse)givna och det sociala. Vissa könsroller får sin primära förklaring utifrån biologin, medan andra är mer eller mindre sociala konstruktioner.

Min uppfattning är att detta även rimmar med Bibelns budskap, som å ena sidan betonar vår manlighet och kvinnlighet som grundläggande, å andra sidan är väldigt sparsam med vägledning kring ”manligt” respektive ”kvinnligt” beteende.

Mycket av vår tids feminism har dock kantrat över till att enbart betona det sociala könet, genus. Essentialism är i det närmaste en svordom och många ifrågasätter att det finns en genuin ”manlighet” respektive ”kvinnlighet”. Därmed har man också banat väg för vår tids radikala trans- och queerideologier.

Transideologin står i detta sammanhang för en metafysisk syn på kön, helt och hållet frikopplad från biologi, reproduktiva organ, kromosomer och hormonnivåer. I praktiken har vi därmed det kön som vi själva ”känner” att vi har.

Queerideologin, i sin tur, talar om både identiteten och sexualiteten som något flytande. Man betonar att det varken finns något ”normalt” eller något ”naturligt utgångsläge”, utan att vi alla kan vandra fram och tillbaka mellan olika sexuella identiteter.

Själv oroar jag mig för vad detta gör med den unga generationen. Jag tror att företrädare för trans- och queerideologin skapar en obefogad osäkerhet hos många unga, som i sin tur leder till ett experimenterande som i backspegeln kommer att framstå som väldigt onödigt. Och som i värsta fall kan leda till att unga kommer in i transvården och i onödan går igenom en behandling som de hade kunnat vara utan.

Olof Edsinger
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och författare till ett antal böcker, däribland Olika och jämlika: Manligt och kvinnligt ur ett kristet perspektiv (Apologia 2020)


Dela artikeln