Rasism handlar sällan om biologi – den handlar om gränser. Gränser som vi människor drar för att skilja Vi från Dom. Och dessa gränser flyttar sig ständigt, beroende på tid, plats och makt.
Raslära är ingen exakt vetenskap. Mätning av huvudomkrets har visat sig hopplöst oanvändbart och vad som ska räknas in i begreppet ras är en gåta. Människan är genetiskt så lik att vi inte på något biologiskt sätt kan skilja oss åt. Ändå har vi genom historien försökt. Varför? För att skapa gränser.
Så är man då rasist om man inte hatar utifrån ras? Är man rasist om man hatar folk med svart hår? Räknas judarna som en egen ras? Och spelar det egentligen någon roll om vi talar om ras eller etnicitet? Poängen är inte utifrån vilket begrepp vi utgår ifrån när vi särskiljer människor utan det faktum att det alls finns människor som skiljer på Vi och Dom – och det är där rasismen börjar.
Måste någon vara född utomlands för att människor ska kunna vara rasistiska mot dem? Uppenbarligen inte. Det räcker med att man inte ser ut som om man kommer härifrån. Vi kan väl ändå enas om att om man är svart kille från Nigeria, ja då är man utlänning? Men om man är svart kille från Nigeria och adopterades till Sverige som ettåring, och pratar dalmål, är man utlänning då? Nej, kanske inte. Kan man utsättas för rasism? Ja, alldeles säkert.
När jag växte upp var min pappa ”svartskalle”. Ett tydligt begrepp. Han hade svart hår, om det nu på något väsentligt sätt fick honom att skilja sig från svenskar. Han kom inte från Sverige, så invandrare var han ju. Men det är ju inte bara utseendet som uppfattas annorlunda. Rasism förutsätter att man måste ha ett annorlunda beteende på något fundamentalt sätt – bara för att man ser annorlunda ut. Och jag? Jag var blatte. Halvblatte. Trots att jag var född i Sverige och inte kunde min pappas språk.
Men var det att min pappa var svarthårig som var poängen? Var det det som gjorde mig till en utböling? Ja, delvis. Visst spelade det stor roll att min pappa var invandrare, men ungefär lika stor anledning till att man tyckte att jag var en utböling var att min mamma var från Stockholm. Och att mina föräldrar båda var konstnärer var väl inte direkt förmildrande omständigheter. Vad som utgör grunden för vilka som är Vi och Dom är i hög grad kontextberoende.
På 70- och 80-talet när jag växte upp var det konstigt att vara svarthårig. Man behövde inte ens vara svart i hyn, det räckte med lite lagom ”olivfärgad” hy och svart hår och att man kom från de yttersta delarna av vårt närområde Europa – Spanien, Portugal, Grekland, Jugoslavien och bevare oss, kanske till och med Turkiet. Luktade man sedan olivolja och vitlök från sin utländska mat, då var man verkligen inte svensk.
Mycket av min identitet byggde under min uppväxt på att jag inte var helsvensk. Inte att jag var något annat än svensk – för någon sådan identitet har jag aldrig haft tillgång till – men svensk, det var jag aldrig. Nu är jag vuxen och samhället har förändrats. Att vara europé är inte längre speciellt udda. Idag är det den utomeuropeiska identiteten som anses udda, inte den inomeuropeiska. Min far hade kanske idag som värst varit lite exotisk. Turkarna ligger kanske dock fortfarande lite illa till där i gränslandet mellan Europa och Mellanöstern. Och jag? Jag räknas nog som svensk i mångas ögon, välutbildad, verbal och sekulär som jag är.
Gränserna flyttar sig. Svenskar är också barnen till de ungrare, tjecker, rumäner och polacker som kommit till Sverige. Flera av dessa barn har lämnat sitt utanförskap bakom sig och är idag högljudda rasister: Natalie Contessa af Sandberg, Katerina Janouch, Alice Teodorescu Måwe och Kent & Ted Ekeroth är alla kritiska till den utomeuropeiska invandringen till Sverige och förvägrar andra det stöd som deras föräldrar en gång fick. Vad gör att dessa individer upplever sig i högre grad ha en svensk identitet än att de känner igen sig i de människor som invandrar till Sverige? När Jackie Arklöv gick med i nynazistiska organisationer som svart ungdom – hur tänkte han då? Upplevde han inte ett utanförskap eller vad gjorde att han tyckte sig passa in där? Och hans kamrater i den vita kampen – tyckte de att han var en utböling?
En av de mest slående rasistiska påhoppen min far råkade ut för var från en adopterad koreansk kvinna som ropade åt honom: ”Åk hem därifrån du kom!” Ett fascinerande exempel på hur självidentitet inte nödvändigtvis är relaterat till utseende och biologisk härkomst.
Det här med rasläror är inte så lätt. Rasbiologiska institutet har ju forskat en hel del på saken, men knappast blev de något klokare. Samer är väl ändå en annan ras, tänkte de och mätte deras skallar. Och ett sekel senare hävdar Sveriges talman Björn Söder att samerna inte är svenskar. Fast vilka är svenskar då om inte just samerna som var de första att leva i det här landet, på den här marken?
Det finns otaliga exempel där det här att skilja på vem Vi och den Andre inte är så enkelt. Sverigedemokraterna försöker att få någon struktur på det här och har genom åren haft en viss förskjutning från hudfärg och hårfärg till kultur och värderingar och något de kallat ”inre essens”.
Rasismen har också bytt ansikte och arenor i Sverige och i världen. På 80-talet var det fortfarande lite fult att uttala sig nedvärderande kring människors härkomst, kultur och utseende. De mindre nogräknade gjorde det ändå, men det fanns en gräns som människor i offentligheten av ren hyfs vägrade gå över. Idag tävlar partierna om att definiera vilka som är värdiga nog att bo och verka i vårt land. Och när jag går på stan med mina utländska studenter händer det inte sällan att människor spottar på oss från balkonger.
Kanske är rasism just så enkelt som det är i min skånska hemhåla: Du är inte svensk om du helt enkelt inte är född i den här trakten och din familj inte heller är född här på många generationer. För många personer är svensk inget man blir genom integration och assimilering. Svensk är något man är. Och den som inte ÄR kommer heller aldrig att BLI. I en global värld är detta ett oerhört sorgligt scenario när vi nu har möjligheten att lära oss av varandra, att utvecklas och att respektera andra människor. Vi borde utvecklats enormt från tiden då grannbyn låg långt bort och de som bodde där var suspekta och sällan besökta främlingar.
Janna Aanstoot
