Samtalet om rasism i Sverige har blossat upp återkommande de senaste åren. När man går ut i samhället och träffar vanligt folk, så verkar de flesta personer respektabla och hyggliga, så varför växer sig då dessa rasistiska krafter starkare? En del av detta tror jag är omvärldsläget, men sen tror jag också det handlar om ett glapp mellan samhällets utsatta och medmänsklighetens förkämpar, som leder till desillusion.
Fattigdomen och utsattheten i Sverige har ökat sedan år 2000. Detta påverkar långtidsarbetslösa, invandrare, och vanliga arbetare. Klyftorna mellan de som är socialt väletablerade i samhället, och de som står vid sidan av, växer från dag till dag. Den kaotiska migrationen 2014 blev en katalysator som tydliggjorde redan existerande utanförskap i samhället. Detta tillsammans med uppgivenhet, och ett bristande finansiellt intresse från riksdagen att bryta upp detta utanförskap, har lett till att samhällets särskilt utsatta allt mer börjat bli samhällets dissidenter.
Podden Lunchbox Envy diskuterade nyligen varför folk ogillade vegetarianer, och nämnde flera studier som påvisat att majoriteten av frustrationen riktad mot vegetarianer grundade sig i moralfrågor. Det rörde sig inte om ett missförstånd kring vegetarianers argument, eller ens att man inte höll med vegetarianer. Istället verkade det som att majoriteten av de personer som uttryckte förakt mot vegetarianer kände sig som dåliga människor på grund av att de äter kött, och inte ser någon bra väg för att ändra sin livsstil. Att möta denna frustration med argument, menade poddarna, var en dålig ide. Det skulle inte lösa problemet, och kan dessutom upplevas som skuldbeläggande. Istället menade de, måste man bemöta kärnan i frustrationen.
Många argument runt återvandring och invandring rör kostnaden. Detta argument håller sällan i längden, då pengar inte är ett nollsummespel. Argumentet faller sönder ytterligare om man jämför kostnaden av samhällsintegration, och alternativkostnaderna. En effektiv samhällsintegration minskar brottsligheten, ökar social tillit, och om resurserna tilldelas efter behov, istället för grupp, så lyfter det hela samhället. Därutöver sätter den folk i arbete i hela landet, och stärker därigenom den lokala finansiella förmågan.
Dock tror jag att det är med kostnadsfrågan, likt vegetarianfrågan i ett samhälle där de fattigaste 50% av befolkningen förlorat sitt grepp om samhället. Sedan 80-talet har hushållens ägandeskap på aktiemarknaden sjunkit från 30% till dryga 3%, och huset, om man har råd med ett, har blivit den största tillgången. Det sociala skyddsnätet har bantats ner. En betydande andel av befolkningen ser idag invandrare som en konkurrent om bidrag och offentligt stöd, något den vanliga arbetaren blivit allt mer i behov av desto relativt fattigare de blivit. Rasism ser jag alltså som en följd av ökad press på samhällets särskilt utsatta, vilket leder till att stressen och social isolering trycker bort all plats för empati, och solidaritet. En ökad mängd särskilt utsatta i befolkningen, leder i sin tur till ökad misstro mot makten, och en ökning i antalet dissidenter, som vill störta den rådande maktordningen.
Det finns en del intressant forskning på vad som bäst botar hat, och de flesta studier på området brukar kunna summeras som “när den som hatar bemöts med empati av den de hatar så blir det svårt att fortsätta hata.” Vi kan se denna princip i Ukraina, där homosexuella har gått från ogillade till tolererade under kriget mot Ryssland. Varför? Jo för att många homosexuella har tagit striden mot Ryssland. Det är helt enkelt svårt att hata någon som står upp för din sak.
Nyckeln till framgångsrikt antirasistiskt arbete tror jag är just att ge rum för empati och minska den sociala stressen för dem som faller in i rasism. Detta arbete måste börja med att lyssna på rasister. Inte på deras syndabocksutpekningar, utan på vad som stressar dem. Är det pensionen? Då måste vi säkerställa en pension som går att leva på, och ett värdigt liv. Är det arbetslösheten? Då måste vi öka sysselsättningen, och stimulera tillväxt. Är det levnadsförhållanden? Då måste vi lyfta levnadsstandarden, både genom andrum för återhämtning, men också genom att bygga ett samhälle värt att leva i.
När politiken hamnar i otakt behöver moralens förkämpar ta upp fanan, men genom att låta rasism dela samhället faller en skugga över landet. I denna skugga växer misären, och fascismen blomstrar. Rasismen måste besegras genom att lyfta de som allra mest kommit att hata vårt land, ut ur deras misär, och in i samhällsgemenskapen. Medmänsklighetens förkämpar vinner ingen kamp genom att slåss mot medmänniskor. Nej, vi vinner kampen, genom att se till varje persons behov, och sträcka ut en solidarisk hand. Därigenom sätter vi världen i rörelse mot en bättre framtid.
Mot rasism, för humanism!
Eric Alariksro
