Debatt: Skolan är en vetenskaplig institution – ett upprop för svensk laïcité

När man i Frankrike 2004 klubbade igenom lagen om förbud mot religiösa symboler och religiös klädsel i skolan var det många i Sverige som höjde på ögonbrynen. Sarkozys dåvarande regering använde ofta en retorik som då saknade motsvarighet i svensk politisk diskurs, och förslaget framstod på sin tid som extremt och osmakligt för det dåvarande politiska etablissemanget i Sverige, liksom för stora delar av den svenska väljarkåren.

Nästan 20 år senare har L-kvinnor tagit ställning för ett förbud mot slöja i förskola och på lågstadiet, och lyckas man få igenom det på Liberalernas landsmöte (vilket i skrivande stund ännu inte ägt rum) så torde det därmed finnas politisk majoritet för att utreda ett slöjförbud även inom svensk skola.

Individens frihet, religionsfriheten och yttrandefriheten kontra jämställdheten, den icke konfessionella skolan och varje individs rätt till fria val utan religiöst tvång eller hedersrelaterade påtryckningar – listan på argument för respektive sida i debatten kan göras lång.

Och visst är det utifrån jämställdhetsmässiga såväl som demokratiska aspekter svårt att försvara de religiösa påbud och det (i många fall kulturellt snarare än religiöst betingade) regelsystem som tvingar barn från förskoleåldern och uppåt att bära heltäckande kläder och dölja sitt hår för att inte locka till sig vuxna mäns blickar. Det är så mycket som skaver utifrån ett sekulärt, vetenskapligt och demokratiskt synsätt.

Dessa klädregler innebär en sexualisering av barn och en perverterad bild av vuxna män blir otvivelaktigt en logisk följd av denna sexualisering. Dessa regler var säkerligen ett av få skydd som fanns att tillgripa i ett relativt laglöst samhälle på arabiska halvön för 1600 år sedan. Det föreligger dock en absurditet i att dessa regler (som tydligt förskjuter ansvaret från förövare till offer) skulle ha någon som helst form av bäring i en modern, sekulär rättsstat. Påbudet om att kvinnors kroppar ska täckas för att inte väcka mäns lustar står i bjärt kontrast till det sekulära samhällets och rättsstatens fundamentala värdegrund. I ett modernt samhälle bär insinuationer om offrets skuld, på grund av hennes klädval, en unken stank av patriarkal medeltid.

När vi talar om religion i skolan så blir debatten ofta centrerad kring punktinsatser snarare än helhetsgrepp. Svensk skoldebatt är så pass upptagen med dessa punktinsatser att den, för att parafrasera Lukasevangeliet, är oförmögen att se bjälken i sitt eget öga. Vissa förslag till punktinsatser, till exempel de som går ut på att utfärda förbud mot enskilda företeelser, plagg, ceremonier, eller andra religiösa företeelser inom skolan, är viktiga. För elever som växer upp i hem präglade av religiösa normer och/eller hederskultur kan skolan vara den enda plats de kommer i kontakt med under sin uppväxt som faktiskt erbjuder ett alternativ till religiös dogmatism. Att dessa elever kommer i kontakt med sekulärt tankegods och icke religiösa människor torde vara närmast ett måste för att undvika enklavisering av samhället, samt för att ge dessa elever en uppfattning om vad ett begrepp som ”fritt val” faktiskt kan innebära.

Klyftan mellan de religiösa respektive vetenskapliga idévärldarna är dock betydligt mer mångbottnad än så, i synnerhet när det kommer till vilken information och vilka verktyg för kritiskt tänkande man förser barn och ungdomar med. I hela den stundtals problematiska och extremt polariserade debatt som uppstått kring begrepp som mångkultur och integration i skolans värld, så är just vetenskap och evidensbaserade hållningar det enda vi med säkerhet kan luta oss mot. Anledningen är självklar – skolan är ju till syvende och sist en vetenskaplig institution.

Det är vetenskap vi ska lära ut – teser som tål vetenskaplig granskning, och som kan komma att kompletteras eller omvärderas i takt med att ny forskning och nya rön överbevisar det vi igår höll för sanning.

Det är också demokrati vi ska lära ut – principer om alla människors lika värde, och om människovärdets okränkbarhet. Det är vi som jobbar inom skolan som ska tillhandahålla de verktyg som eleverna behöver för att kunna ta del i demokratiska processer i samhället, samt för att tillskanska sig information om hur ett sådant samhälle fungerar.

Att alla elever i skolan, oavsett bakgrund, har rätt till en sådan grund torde vara självklart i ett demokratiskt samhälle. Att det som lärs ut inom skolan ska vara vetenskapligt grundat likaså. Ingen NO-lärare skulle komma på idén att likställa den nuvarande världsbilden av jorden som en rund planet som kretsar kring solen och samtidigt roterar kring sin egen axel med Platons 10 kristallsfärer, världsbilden inom asatron eller Flat Earth-teorier.

Dock är det fortfarande på många skolor kutym att lära ut den bibliska skapelseberättelsen innan man lär ut evolutionsteorin. På många skolor är det också vanligt att personal från trossamfund kommer till skolan för att prata om sina respektive religioner, och såväl religiösa sånger som traditioner och ceremonier på religiösa platser förekommer frekvent under hela skolgången. Detta behöver i sig inte vara problematiskt, så länge dessa redogörelser efterföljs av en vetenskaplig granskning av de religiösa berättelser man just pratat om. Jag har dock under mina dryga 20 år inom skolan aldrig hört någon personal ställa religiösa myter mot vetenskapliga fakta på det sättet, vilket är synd. Det är naivt att tro att en åttaåring som under ett par månader får arbeta med bibelns skapelseberättelse och berättelser om Jesus ska vara källkritisk nog att förstå att det inte finns minsta bevis för att något av det de just lärt sig egentligen har hänt. Eleven, som nyss lärt sig läsa, skriva och räkna av sin lärare kommer givetvis att tro på det läraren berättar om religion på samma sätt som hen litade på sin lärare då denne undervisade om stavning och räkning.

Just därför bör det åläggas lärare att vid undervisning om religion ställa religiösa myter gentemot vetenskapliga fakta. Elever har rätt att få veta skillnaden mellan myter och fakta. För en institution som säger sig syssla med evidensbeprövad vetenskap så duger det inte att ducka för diskussioner om huruvida människan härstammar från Adam och Eva eller är ett resultat av evolution. Det duger heller inte att tillskriva Muhammeds månklyvning, Moses havsdelning, Marias jungfrufödsel eller det avsnitt i koranen där myror talar till kung Salomo på arabiska något slags sanningsvärde genom att hänvisa till att ”det får man tro på om man vill”. Det får man förvisso i en demokrati, men i likhet med den som tror att 2+2=5 så är det skillnad på att tro i en situation där olika svarsalternativ väger lika tungt, gentemot att tro på ett svar som är vetenskapligt överbevisat av andra teser för vilka det finns oändliga mängder bevis. Att inte tala klarspråk om detta är att förneka de elever som bäst behöver det vetenskapligt korrekt information.

Därför bör vi enligt undertecknad ta efter Frankrike gällande att:

• Förbjuda religiösa symboler i skolan på såväl barn som personal.
• Utfärda ett förbud gentemot religiös propaganda inom skolan.

I övrigt bör religion underordnas andra SO-ämnen. Religionens betydelse som historisk, social och politisk faktor ska absolut inte förnekas, men rent vetenskapligt finns det lika lite incitament för att tillfullo kasta sig in i religions idévärld som det skulle finnas för att ingående studera olika kulturers syn på spöken eller kryptozoologi. Precis som vid undervisning om extrema politiska ideologier bör man tala öppet om de brott mot mänskligheten som begåtts i religionens namn och på vilket sätt religiösa påbud står i kontrast till den värdegrund som stipuleras i skolans läroplan. Att tillskriva religiösa förklaringar någon slags vetenskaplig tyngd, eller att likställa dem med vetenskapliga förklaringsmodeller bör inte heller vara tillåtet.

• Olika former av tro upphör vid skolans ingång, sade Vincent Peillon, dåvarande fransk utbildningsminister 2013. Det kanske de inte nödvändigtvis bör göra, men propaganda såväl i ord som symboler för något annat än vetenskapliga förklaringsmodeller hör definitivt inte hemma innanför skolans väggar.

Martin Shukevich
Humanist, fritidspedagog och lärarstudent