När jag var student fick jag möjligheten att intervjua statsministerns statssekreterare som skulle beskriva arbetet på Rosenbad. Han förklarade att ”makten utgår härifrån”. Hade han försagt sig? Jag undrade då lite pikant om det inte var så att makten utgår från folket.
Statssekreteraren instämde, men menade att i det dagliga arbetet så utgår makten från regeringen, och han har förstås helt rätt.
Makten i demokratin utgår från folket, men det gör den bara vart fjärde år.
Däremellan utgår makten från Rosenbad. Det är därför det är så viktigt att de som sitter i regeringen representerar folkets vilja.
Detta kräver en välfungerande och vital demokrati.
Ett styre av folket kan utformas på många olika sätt, och kan följaktligen fungera mer eller mindre bra. Ofta kan det framstå som mindre bra. Winston Churchill sa: ”Demokrati är den sämsta styrelseformen, förutom alla andra som har prövats”. Den representativa demokratin är det verktyg vi idag har för vårt självstyre, och till dess att vi kommer på något bättre sätt att företräda medborgarnas vilja så får vi se till att försvara vår demokrati.
Hot mot demokratin har lyfts på många håll, inte minst med tanke på den utveckling vi har sett i USA. Då det politiska landskapet på andra sidan Atlanten skiljer sig markant från den svenska kontexten så kan vi inte dra direkta paralleller, men visst finns det hot även här. Jag vill lyfta två hot: desinformation och åsiktspolarisering, som på många sätt hänger ihop.
Grundtanken i demokratin är att medborgarna väljer sina ledare eftersom de vet vad som är bäst för dem själva. Detta förutsätter dock att medborgarna är rätt informerade om hur verkligheten är beskaffad. Är klimatförändring en bluff? Vill ett visst parti förstöra vårt land? Om medborgarna inte vet vad som egentligen händer eller vad partierna står för, då representerar inte valet folkets vilja. Det är här som en tilltagande desinformation spökar.
Att politiker genom tiderna har gett en missvisande bild av verkligheten är inget nytt. Inte heller är det nytt att svartmåla sina opponenter på ett vilseledande sätt. Internet, har dock möjliggjort att vem som helst kan sprida vad som helst. Det innebär att utöver de traditionella politiska aktörerna och medierna, så kan en bred allmänhet bidra till obefogade rädslor och svartmålning. Detta är ett stort hinder för att allmänheten ska bilda sig en rättvis uppfattning, men när desinformationen är ensidigt selektiv blir den förödande.
Om medborgarna får motstridig information (korrekt och felaktig) från olika håll så finns ändå en möjlighet att jämföra och bedöma vad man tycker verkar rätt. Om man i stället får desinformation utan motvikt är det svårt att få en balanserad uppfattning om läget. Medielandskapet på internet är dock på många sätt uppbyggd på selektiv ensidighet.
Sociala medier, som Facebook, och videotjänster, som Youtube, föreslår innehåll baserat på vad varje individ troligast kommer att klicka på, eftersom hela affärsmodellen går ut på att hålla kvar åskådarens uppmärksamhet. Problemet är att dessa förslag, som görs av algoritmer, är utformade för att underhålla oss, inte för att informera oss.
De som skapar algoritmerna vet att alarmistiska budskap lockar, och de vet att så även är fallet med budskap som bekräftar förutfattade åsikter. Om du läser en artikel om hur klimatförändring är en bluff, eller att en viss politiker är en dåre, så kommer du att föreslås flera sådana artiklar. Detta leder ofta till bestörthet utifrån en ensidig informationsbubbla.
Konsumtion av ensidig information, som inte sällan är felaktig, gör att vi hamnar i oinskränkta åsiktskorridorer. Sådana korridorer befäster en åsiktspolarisering mellan medborgarna som är skadlig för demokratin. Förutom att väljarna då gör val baserat på missvisande information, så skapar det ett onödigt konfrontativt debattklimat. En väl fungerande demokrati kräver inte bara bra politisk representation, den kräver även kompromisser mellan oliktänkande, och det försvåras avsevärt när polerna står långt ifrån varandra.
Att så nu är fallet är uppenbart i den amerikanska politiska kontexten. Det är inte lika uppenbart i Sverige, ännu. Vi ser dock redan tydliga problem bortom det politiska. Trots att vi befinner oss mitt i en pandemi, så finns det en alldeles för stor andel som är skeptiska till vaccinet, till och med bland vårdpersonal. Detta kan nästan uteslutande härledas till uppskrämmande desinformation på nätet. Om vi ser detta hända med livräddande mediciner, så är det inte omöjligt att det kan ske inom politiken.
Jag sitter dessvärre inte på några färdiga svar på hur vi löser den polariserade desinformationen. Att medialandskapet på internet är i behov av reformer känns rimligt, men hur? Att var människa bär på ett personligt ansvar för att kritiskt granska sin konsumtion av information verkar också rimligt, men hur uppmanar vi till detta? Det är mycket lättare att belysa problem än det är att tillhandahålla lösningar, men det är ett första steg. Vår demokrati är ung och fyller hundra i år. Vi måste vårda de grundläggande förutsättningar som håller den vid liv. Om medborgarna förlorar tilliten till vår demokrati, då är det vanmakt som utgår från folket.
David Rönnegard
