Det högsta goda – ur Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv”
Martin Hägglund skriver i sin bok Vårt enda liv om sekulär tro och andlig frihet.
Vad jag söker visa är att vår djupaste omsorg är sekulär snarare än religiös. Buddismen är i sig ett belysande exempel. Buddistiska meditationstekniker kan mycket väl användas för sekulära syften, med goda resultat. Framför allt har man framgångsrikt anpassat diverse former av meditation till kognitiv terapi och även praktiska former av empatiträning. Om du lär dig buddistiska meditationstekniker för sådana terapeutiska syften – eller helt enkelt för att få mer kraft och energi – anpassar du teknikerna till ett sekulärt projekt. Du ägnar dig åt meditation som ett medel för det sekulära ändamålet att fördjupa din förmåga att känna omsorg om andra och förvalta ditt liv på ett bättre sätt.
Buddismens religiösa syfte är emellertid att ”befria” dig från livet självt, så att du inte ska behöva födas och leva i en kropp. Detta är anledningen till det asketiska avskiljandet från kroppsliga begär i buddistiska meditationsövningar. I sin studie av buddistiskt klosterliv återberättar Collins hur ”den asketiska ansträngningen för att behärska kroppsliga begär inte endast uttrycks genom celibatet; alla sexuella tankar, till och med i drömmar, är för munkarna en form av dålig karma.” När en munk mediterar över kroppen bör han därför börja med att recitera listor över kroppsdelar (det finns trettiotvå) för att understryka hur frånstötande de är. Som Collins förklarar: ”Kroppen delas mentalt upp i sina respektive delar, som alla beskrivs som orena och frånstötande, till stor del men inte endast för att de är utsatta för förfall och död.” Av samma skäl bör munkarna sträva efter ”att helt behärska alla sexuella begär och tankar, och inte endast undvika direkt sexuell aktivitet.” Genom en sådan avhållsamhet föreställer man sig att ”den avsexualiserade, och därmed i en mening avsocialiserade individen, kan förkroppsliga den immaterialitet som buddismens doktriner postulerar.”
Idén om en avsocialiserad och immateriell individ underminerar dock sig själv. Även den mest avancerade buddistmunk måste i praktiken förstå sig själv som en social individ och utöva sin andliga frihet för att kunna välja att ägna sitt liv åt rigorös meditation. Mitt argument bekräftar hans frihet att göra det valet, men inbjuder honom att fråga sig om nirvanas eviga salighet är ett önskvärt tillstånd, eftersom det skulle utsläcka allt liv. Han kan förstås svara att det högsta goda verkligen vore att frigöras från livet och vila i en tidlös frid. Det skulle innebära att målet med hans liv är att befrias från alla levande ändamål. Att vara levande – att födas och dö – innebär ett lidande som det inom buddismen ytterst handlar om att övervinna. Detta negativa begrepp om det levande är vägledande för både mahayana- och theravadabuddismen, om än i olika former. Inom mahayanabuddismen föresätter sig bodhisattvorna att återfödas för att hjälpa andra att befrias från livet, så länge det fortfarande finns varelser som är fångade i en cykel av födelse och död. Målet är dock att ”frigöra” alla varelser från livet och när detta mål är uppnått (vilket kan ta en omätligt lång tid) kommer även bodhisattvorna att överlämna sig till ett evigt nirvana. Den slutgiltiga befrielsen – det högsta goda – är att befrias från livet självt till förmån för en tidlös frid.
Ur ett sådant religiöst perspektiv vore ett liv som slutar med döden meningslöst och utan syfte. För att livet ska ha mening och syfte måste det i slutänden uppgå i någonting som är evigt – någonting som aldrig kommer att dö. Mitt argument är tvärtom att varje syfte förutsätter att livet är dödligt. Detta innebär inte att döden är syftet med livet. Döden är inget syfte, inte en fullbordan eller ett uppfyllande av någonting, utan endast den obönhörliga förlusten av liv. Poängen är dock att ingenting kan stå på spel i ett liv – att inget syfte kan ha någon betydelse – utan risken att dö.
Alla våra individuella och kollektiva ansträngningar för att upprätthålla livet vittnar om vår inneboende relation till döden. En central aspekt av våra andliga liv är att vi minns de döda, precis som det är en central aspekt av våra andliga liv att vi söker bli ihågkomna efter vår egen död. Denna form av fortlevande bör inte förväxlas med en religiös idé om ett evigt liv eller ett tidlöst medvetande. Vår trofasthet till tidigare generationer livnärs av vetskapen att de endast lever vidare i den mån vi upprätthåller deras minne. Om vi känner oss manade att bevara minnet av de döda – om vi ålägger oss ansvaret att hålla dem vid liv genom oss – är det för att vi inser att de faktiskt är döda. Likaså, om vi är måna om att bli ihågkomna efter att vi själva har gått bort, är det för att vi inser att vi kan dö. Utan dödens horisont – utsikten att våra liv kan gå förlorade för alltid – skulle det inte kunna finnas något syfte med att upprätthålla våra liv och ställa oss frågan om vad vi borde göra med vår tid.
Vi måste därför ta oss an det ändliga livets materiella villkor, som är förutsättningen för att vi ska kunna utveckla vår andliga frihet. Syftet med våra praktiker (inklusive våra meditativa praktiker) bör inte vara en frigörelse från vår sociala, materiella tillvaro utan en frigörelse av vår sociala, materiella tillvaro. Det högsta goda ligger inte bortom oss, i någon evig frid. Det högsta goda består i vår förmåga att erkänna vårt ömsesidiga beroende av varandra och bygga ett samhälle som förverkligar vår frihet. Vi söker inte en befrielse från det ändliga livet, utan en befrielse av det ändliga livet.
Martin Hägglund, utdrag ur Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet. Volante 2020. Översättning av Andreas Vesterlund. Köp boken här.
Publicerad med förlagets tillstånd.
