Humanisternas förbundsstyrelse har fått tre nya medlemmar: Robert Fux, Jörn Green och Ulf Schyldt. Övriga styrelsemedlemmar sedan tidigare är: Janna Aanstoot, Caroline Birkehammar, Ulf Gustafsson, David Rönnegaard och Magnus Timmerby.
ROBERT FUX
Robert Fux. Foto av Peter Knutson
Vem är du och vad har bidragit mest till den du är? Jag arbetar huvudsakligen som skådespelare i fasta ensemblen på Kulturhuset Stadsteatern men är också dragartist sedan länge. Man kan säga att jag älskar att utforska människans olika masker och möjligheter när jag försöker ställa frågor om vår existens genom det sceniska uttrycket. Gästspelar då och då på andra scener och har synts på alltifrån Kungliga Operan och Riksteatern till mindre scener som Strindbergs Intima Teater eller Teater Brunnsgatan Fyra mfl. Driver och engagerar mig ett flertal olika projekt som rör inkludering och representation.
Varför gick du med i Humanisterna? Att värna det sekulära samhällets ställning och konsten som samlande kraft har alltid varit viktigt för mig. Jag är uppvuxen i en till största delen ateistisk familj med många vänner omkring oss som har varit en blandning av icketroende och troende från olika religionsinriktningar. Som barn var jag ofta befriad från religionsundervisningen och vi läste istället olika skrifter hemma, på det sättet blev det möjligt att förstå texternas kraft på människan genom tiderna men också enklare att ifrågasätta bokstavstro och fanatism. I Humanisterna har jag varit engagerad i stödtelefonen Humanistisk medmänniska men också lett den sekulära högtidsstunden i samband med Riksmötets öppnande, båda har varit bra sätt att skapa möten och samtal. Fundera på det stora, underbart märkvärdiga i att vara människa. Utan religionen som förklaringsmodell. Under våren har jag också påbörjat resan mot att bli officiant vilket är en otroligt viktig del av Humanisternas för att kunna uppmärksamma medmänniskors viktiga stunder i livet.
Vad tror du att du kan bidra till i styrelsen? Det finns mycket att göra! Lokalavdelningarna är viktiga och det viktiga arbete de gör, där behöver vi ge förutsättningar för ett starkt engagemang för att hålla dem vitala. Medianärvaro är också något vi kan arbeta mer med, att göra oss relevanta i aktuella diskussioner och samhällsdebatter. Jag brinner för att göra Humanisterna till en självklar plats i Sverige för levande samtal om existens och livsåskådning. Mellan alla människor, oavsett vilka de är eller var de kommer ifrån.
Vilken är din humanistiska drömaktivitet? Humanisterna har mycket att erbjuda som jag uppskattar. Allt från pubkvällar till diskussionsforum. Att sitta i styrelsen och kunna påverka arbetet i positiv riktning är redan en drömaktivitet, men att fira kärleken mellan människor genom att få leda en humanistisk vigsel är nästa dröm.
Ange tre sätt att vara en vettig humanist. Nyfikenheten, öppenheten, medvetenheten. Att våga lyssna men också att våga ställa frågor i en tid fylld av enkelspåriga svar.
Vad tror du händer efter döden? Vi försvinner, förmultnar men i bästa fall finns vi kvar bland människor på andra sätt. Saknaden finns, sorgen finns, en lättnad ibland, det kan vara så olika för de som lever kvar. Döden är en del av livet. En ändlighet som sätter allt på sin spets och kan ge oss skäl att försöka fortsätta leva här och nu på ett sätt som skapar positiva virvlar.
Vad vill du ska hända innan döden? Äventyret finns mitt ibland oss och att få dela det med de som lever just nu kan vara lika omtumlande som vackert. Vi kan inte ta någonting för givet annat än att så länge vi lever finns det hopp. Inte i religiös bemärkelse utan mänskligt, sant och alldeles fullt möjligt!
JÖRN GREEN
Jörn Green. Foto av Jörn Green
Vem är du och vad har bidragit mest till den du är? Jag heter Jörn Green och har arbetat större delen av mitt liv med att bygga organisationer, team och människor. Jag kommer från teknikvärlden och har arbetat internationellt inom bland annat spelindustrin, telekom och AI, där jag haft ledande roller inom strategi, produktion och transformation. Men det som kanske har format mig mest är inte titlarna utan mötet med människor, konflikter, ansvar och frågan om vad som faktiskt gör ett samhälle mänskligt. Jag kommer från en helt sekulär och icke-religiös bakgrund och har sedan yngre år intresserat mig för filosofi, särskilt epistemologi och frågor om hur vi egentligen avgör vad som är sant.
Varför gick du med i Humanisterna? Anledningen till att jag gick med i Humanisterna var egentligen väldigt praktisk och mänsklig. Under en period i livet kände jag mig inte särskilt värdefull och letade efter ett sätt att skapa värde för någon annan människa. Då hittade jag Humanistisk medmänniska. För att vara volontär behövde man vara medlem i Humanisterna och på den vägen blev det. Där lärde jag också känna Magnus Timmerby som introducerade mig till mycket av det Humanisterna gör.
Vad tror du att du kan bidra till i styrelsen? I styrelsen hoppas jag kunna bidra med erfarenhet av kommunikation, organisationsutveckling och medlemsengagemang. Jag tror Humanisterna behöver bli synligare, öppnare och bättre på delaktighet, både genom sociala medier, folkbildning och genom att ge mer plats åt lokala initiativ och människors eget engagemang. En sak jag funderar mycket på är att humanismen egentligen inte definieras som en motkraft till något annat. Den är någonting i sig själv. Någonting positivt, mänskligt och praktiskt.
Vilken är din humanistiska drömaktivitet? Min humanistiska drömaktivitet vore att skapa humanistiska mötesplatser där människor kan diskutera livsfrågor, etik, filosofi, vetenskap och samhällsutveckling tillsammans. Ett slags modernt folkbildningsrum för existentiella frågor.
Ange tre sätt att vara en vettig humanist. Att våga tänka själv, även när det är obekvämt.
Att försöka förstå innan man dömer. Att våga ta ansvar för världen och människorna omkring sig.
Vad tror du händer efter döden? Efter döden vet jag att medvetandet upphör. Samtidigt kan våra handlingar leva kvar i andra människor, i relationer, minnen och konsekvenserna av det vi gjorde medan vi levde.
Vad vill du ska hända innan döden? Innan döden vill jag gärna bidra till att människor känner sig mindre ensamma, mindre rädda, mer sedda och lite friare att vara just människor.
ULF SCHYLDT
Ulf Schyldt. Foto av Ulf Schyldt
Vem är du och vad har bidragit mest till den du är?
Ja, efter att jag hade passerat 50 och förstått att jag är en person som har adhd, så har min bild av mig själv ändrats väsentligt. Jag förstår till exempel varför jag fullkomligen hatar sådana här övningar, att presentera mig själv. Som så många icke-neurotypiska personer gör det ibland nästan ont att behöva rikta blicken mot sig själv. Men det är också sådana påminnelser om att vi alla faktiskt är väldigt olika som människor. La Condition Humanine, om vi ska använda lite pretentiösa uttryck, kan se väldigt olika ut. Ett starkt skäl att vara humanist, är ju att vilja bredda hur samhället ser ut och vidga våra normer så att de många, många av oss som tillhör en av många, många minoriteter på olika sätt kan delta på lika villkor och med lika inflytande i samhället.
När och varför gick du med i Humanisterna?
Det var så länge sen att jag inte ens gick med i ”Humanisterna” utan i ”Human-Etiska förbundet”, i slutet på 1980-talet. Det var i samma veva – på gymnasiet – som jag också valde en partitillhörighet och lite smått började komma ut som hbtq-person. För mig hänger de sakerna ihop och den övertygelsen har bara blivit starkare.
Vad tror du att du kan bidra till i styrelsen?
Jag tror att jag kan bidra med erfarenhet. Jag satt i styrelsen i några år i början av 2000-talet. Jag var med och byggde vidare på det som är dagens konfaverksamhet, hjälpte till att ge den den form den haft sedan dess. Det var en annan tid, när vi började prata – visionärt – om saker som vi idag har förverkligat eller står i begrepp att göra verklighet av. Samtidigt är det tufft ekonomiskt och att axla ansvaret som förbundskassör i det här läget är förstås ingen drömsits. Men det är ju det som är utmanande också. Vi har alla möjligheter, nu måste vi se till att det vi kämpat för också kan bli verklighet utan att vi snubblar på målsnöret.
Vilken är din humanistiska drömaktivitet (existerande eller framtida)?
Jag tror inte att jag har någon sådan ”drömaktivitet” som jag direkt förknippar med humanism. För mig känns nog inte humanismen som något särskilt ”performativt”, utan mer som en form av tillstånd. Det kan i lika hög grad vara att dricka kaffe i solen, som att reflektera över mänsklighetens långa och invecklade historia, i någon sal på British Museum.
Ange tre sätt att vara en vettig humanist.
Finns det ens tre olika sätt? Eller för att vända på det, just nu finns det väl potentiellt åtminstone åtta miljarder olika sätt? Men vill vi försöka renodla några slags principer, så handlar det ju till väldigt stor del om att inte vara en skitstövel mot andra. Men det är klart, ibland handlar det väl också om att vi ska ha civilkurage nog att också stå upp när andra blir utsatta för de många, många sätt som människor kan vara skitstövlar på. Och sen att ha självinsikt och ödmjukhet nog för att inte i tid och otid blanda ihop våra egna böjelser med någon slags allmän moral.
Vad tror du händer efter döden?
Ja, för mig som för alla andra betyder det väl att några av våra anhöriga och vänner kanske känner lite sorg över vår bortgång – något vi kanske i alla fall innerst inne hoppas på, att vi berört någon annan människa under vår livstid. Sen får vi ju inte uppleva det, men alla ceremonier och åthävor vi har kring döden, handlar ju om att det är de efterlevande som vårdar sina minnen och tar han om sina känslor. Och det är ju alldeles rimligt, för vi själva har ju vid det laget inga sådana längre.
Vad vill du ska hända innan döden?
Resten.
