FAKTA
Bidragen till studieförbunden har minskat med 0,5 miljarder under perioden 2024-2025.
30% av landets studieförbunds-lokaler har stängts ner.
85% av alla studieförbund har tvingats avskeda personal under denna period.
Detta har drabbat kulturhus, replokaler, studiecirklar och kulturprojekt runt om i landet.
Källa: Folkbildningsrådet.
Jag står och håller krampaktigt i min namnbricka, den har varit min ständiga följeslagare i alla dessa år som passerat. Guldfärgen blänker inte längre och texten med mitt namn har näst intill nöts ut. Ändå kan man läsa sig till titeln “kulturvärd” och jag har burit den med den äran.
åde titeln och brickan. Om några månader kommer den bli en raritet, titeln kommer att upphöra, målas över och glömmas bort. Den senaste tiden har jag funderat väldigt mycket på rätt och fel, jag har fått smaka på den bittra smaken av något vi kallar orättvisa och jag har känt mig oerhört besviken men framförallt väldigt ledsen. Jag kommer ihåg den dagen jag fick reda på att tomten inte fanns, denna innerliga sorg som vällde över mig i att allt var en lögn. Den känslan uppstod på nytt för inte så länge sedan. Men denna gång var det som att någonting annat gick sönder i mig. Något mer skört och väldigt ömtåligt. Kulturen har varit i krig länge, stått på knäna och inväntat sin avrättning. Kanske var det naivt av mig att tro att allt det där mörka inte skulle kunna ta över min fluffiga regnbågsidyll men det var förgäves.
Jag har tappert försökt leta efter någon form av lindring i allt det här omvälvande kaos som kastats i knät framför mig. Försökte så innerligt att pensla på, intensivt kastat alla färger på min världsbild. Men när man blandar alla känslomässiga stormar i färger uppstår endast en brun-grå sörja. Kulturen är en livsviktig organism som pulserar ut liv, likt en nyköpt färgtub som låter färgen glida ut på min palett som den enklaste lilla sommarbäck skjutsar fram det porlande vattnet. Kultur är som den allra vackraste vårdagen du kan tänka dig. Jag målar upp det framför mig som en Monet-tavla. Softa dämpade tilltalande färger i rosa-blå som smeker sig sakta fram likt solstrålarna på kinden en varm och glittrande dag i april. Efterlängtade och innerliga. Kultur är för mig är livsviktig för min överlevnad precis som solens kyssar är för tillväxten i vår värld.
I ett småskaligt decennium har jag vattnat för tillväxten i vår samhälle, målat dess inre och lagat mat i all världens färger med en innerlig värme och kärlek. Jag har ägnat mitt liv till detta underbara kulturarv likt en nyfödd bebis som älskar mig lika mycket som jag älskar den. Men allting har sitt slut och som Lovis säger “vi föds och vi dör” så kom den dagen som vi jobbat så hårt för. Dagen som man sett fram emot och på något sätt också bävat inför. Vårt allra största arrangemang. Jag har försökt kapsla in allt känslovimmel, fokusera, inte stanna upp. Men just där bland alla glada besökare, utställare och kollegor slog det mig. Det här är sista gången jag gör det här, sista gången jag är med och genomför just detta arrangemang, sista gången just vi står på den här platsen och får uppleva det här fina tillsammans. Uppsägningspapperna är påskrivna och allting har blivit verklighet. Den här platsen har givit mig så otroligt mycket och det kanske är just därför det gör så innerligt ont inom mig att gå med vetskapen att allting jag gör nu är för sista gången.
Min största rädsla inför alla dessa snedsteg som leder till uppsägningar inom kulturvärlden handlar inte om att jag blivit uppsagd. Jag är en mindre viktig del i ett stort sammanhang och jag fruktar för kulturens överlevnad. Jag står likt Mattis och skriker “han fattas mig, han har funnits jämt och nu finns han inte”. Jag känner att kulturen har övergivit mig och samtidigt som jag upplever att slaget om min överlevnad är över. Så ser jag en gnista tändas i mina medmänniskor och det ger mig en strimma hopp. Kanske kan kulturen aldrig dö precis som minnet av en närstående aldrig kan försvinna, då det alltid finns människor där som är villiga att restaurera bilden om färgerna bleknar.
Angelica Allén
