För mycket, mycket länge sedan klättrade några varelser ned från apornas träd, ställde sig på två ben och rätade på ryggen. Med händiga fingrar tände de en fackla som upplyste deras fortsatta vandring på jorden.
Den biologiska evolutionen utrustade Homo med sapiens. Den mänskliga intelligensen gav oss självmedvetande, fantasi och språkförmåga som i kombination med sinnrika talorgan gynnade samvaro och samarbete. Efter några hundra tusen år hade vi blivit fullödiga berättare, uppfinnare och organisatörer.
När den biologiska evolutionen spelat ut sin människoskapande roll tog kulturen över som den viktigaste drivkraften bakom vår arts fortsatta öden och äventyr. Detta innebar att vi överförde ackumulerat vetande och gemensamma erfarenheter genom inlärning och traditioner. Den bibliska myten om syndafallet kan ses som en tidig kulturell avspegling av detta viktiga steg i vår historia.
Alldeles nyligen – för ungefär 5 000 år sedan – uppfann vi skriftspråket och fick på så sätt tillgång till ett externt minne som gjorde kunskapen fysiskt bestående och berättelserna tidlösa. Vi behövde inte längre belasta vår intelligens med att komma ihåg utan i stället komma på.
ch så mycket som vi kom på! Jordbruk och boskapsskötsel, ordbruk och bokstavsskötsel, siffror och storgudar, handel och sjöfart, konst och kanoner, boktryck och förtryck – allt möjligt och omöjligt på himmel och jord. Vi förökade oss – som Biologin instruerat oss, och lade jorden under oss – som Kulturen manat oss. Vi uppfann ångmaskinen och löpande bandet, mänskliga rättigheter och demokrati, humanism och fascism, atombomben och Förenta Nationerna. Till slut krönte vi skapelseverket med artificiell intelligens.
Läget?
Detta har jag snappat upp från det senaste samtalet mellan den Biologiska och den Kulturella evolutionen:
– Jag är inte utslagen, sa Biologin, bara tillfälligt nedslagen, inte uträknad. Jag förlorar aldrig på teknisk knockout!
– Tillfälligt nedslagen känner jag mig också, sa Kulturen. Allting gick så fort! Det var inte riktigt så här jag tänkt mig det hela…
– Tänka är inte min grej, sa Biologin. Jag är en doer.
– Tänka fritt är stort, tänka rätt är större, sa Kulturen. Ibland tänker jag faktiskt på att emigrera och börja på ny kula.
– På Mars? frågade Biologin. Då kan jag ta över röran på den här planeten. Finns det liv finns det strid!
– Finns det liv finns det hopp, rättade Kulturen, som ville ha sista ordet eftersom den fått det allra första i begynnelsen.
Bo Renberg, Luleå
Text och teckning
