Musik har genom historien fungerat som ett av människans viktigaste redskap för att skapa och uttrycka mening. I den tidiga musiken hade religionen en framträdande roll: från antikens hymner (religiösa dikter till gudar och hjältar), via medeltidens klostermusik med den gregorianska sången i centrum, till renässansens polyfoni och barockens koraler har musik och religion varit nära sammanflätade. I det kyrkliga rummet användes musiken för att framkalla känslor, stärka gemenskapen och uttrycka tro. Genom liturgisk sång och hymner i olika traditioner har musiken fungerat som ett medel för människans strävan att närma sig det gudomliga.
Under medeltiden utvecklades dock även profana musikaliska uttryck parallellt med kyrkomusiken. Trubadurer och kringresande musiker framförde visor och ballader som skildrade vardagslivet och kärleken. Musiken följde människan och speglade hennes erfarenheter, drömmar och behov av både underhållning och reflektion. Redan här kan musiken ses som ett uttryck för människans försök att förstå och tolka sin tillvaro.
Under 1800-talet kom dock denna meningsskapande funktion att ställas inför nya utmaningar. År 1882 formulerade den tyske filosofen Friedrich Nietzsche för första gången uttrycket ”Gud är död” i verket Den glada vetenskapen. Han vidareutvecklade senare begreppet i Så talade Zarathustra, utgiven 1883–1885. Påståendet innebar inte ett enkelt förnekande av Guds existens, utan snarare en kritik av den kristna gudsbilden och de absoluta värden som vilade på den, vilka enligt Nietzsche inte längre upplevdes som trovärdiga. När dessa värden förlorade sin kraft stod människan, enligt Nietzsche, inför uppgiften att själv skapa mening, moral och värderingar. Han varnade för den nihilism – en känsla av tomhet och meningslöshet – som kunde följa, men såg samtidigt denna omvälvning som en möjlighet till mänsklig förnyelse och kreativitet.
Det är i denna idéhistoriska brytningstid som Gustav Mahler (1860–1911) verkar. Mellan cirka 1884 och 1910 komponerade han sina nio fullbordade symfonier samt påbörjade den tionde. Mahler var väl förtrogen med Nietzsches tankar om religion, mening och världsåskådning. Även om många forskare menar att han hade en ambivalent relation till Nietzsche, tycks han ha delat uppfattningen att inga föreställningar borde undantas från kritisk granskning.
I sin tredje symfoni använde Mahler exempelvis texter ur Så talade Zarathustra och kallade ett av avsnitten ”Gud! Eller, om ni så vill, Övermänniskan”. Samtidigt finns det mycket som tyder på att Mahler inte okritiskt anammade Nietzsches filosofi. Snarare använde han den som ett existentiellt verktyg: genom musiken undersökte han livets motsägelser, dess skönhet och dess lidande.
Musikens roll som meningsskapande kraft blir här särskilt tydlig. När det traditionella gudsbegreppet förlorade sin självklara position öppnades nya möjligheter för kompositörer att använda musiken som ett sätt att bearbeta och formulera existentiella frågor. Hos Mahler blir symfonin en plats där människans erfarenheter – tvivel, hopp, förtvivlan och längtan – får samexistera utan att lösas i enkla svar.
Mahlers musik är både skön och komplex. Han uttryckte själv att hans musik rymde allt: världen, människan, känslorna och livets mening. Kanske är det därför hans verk fortfarande upplevs som relevanta och hans symfonier framförs regelbundet över hela världen. Som Karl Aage Rasmussen skriver i Att närma sig Mahler: ” (…) hans musik, efter ett århundrade präglat av kolossala omvälvningar på alla livsområden – tekniska, materiella och tankemässiga – uppenbarligen ännu kan upplevas som existentiellt trovärdig av lyssnare i ett nytt årtusende”.
Vad säger då Mahlers finalsatser om livets förgänglighet och människans strävan efter mening? De gestaltar det sårbara och mörka, men också längtan efter ljus, skönhet och något bestående. Just genom sin öppenhet och sin rika klangvärld erbjuder Mahlers musik inget färdigt svar, utan ett rum för tolkning.
I detta ligger också verkens existentiella kraft. Vi humanister menar att meningen med livet ytterst är individuell och måste skapas av var och en. Och vad är Mahlers svar på människans existentiella behov av mening? Han ger oss musiken – och vad vi finner i den avgör vi själva.
Lilian Fernández Hall
Humanisterna Syd
