”Konsten gör livet större än konsten”* står det i stora bokstäver på kulturhuset Skylten i Linköping. Det är en rätt relevant beskrivning av vad konsten gör med oss människor.
I det här huset såg jag våren 1994, en blyg, tonårig Lars Winnerbäck i långt rött hår sjunga sina visor som förband åt Stefan Sundström. Här har jag gått på vernissager och märkliga jazzkonserter, här träffar jag och mina vänner varandra under gapskrattande improvisationsteatersessioner och här har jag fikat, fikat, fikat. Här dansas det lindyhop och swingdans och i källaren har musiker av varierande intensitet och kvalitet repat och gjort inspelningar.
I detta nummer av Humanisten kan ni läsa mitt försvar för fulkulturen, och det är en ärlig betraktelse, men bara en liten del av min relation till Konsten. För mig är kulturen ofta gatans kultur: Blåvita kakelmönster på husväggarna i Portugal, dockteater och slitna ragtimeband på New Orleans gator, de bombade mosaikerna i Ukrainas ockuperade städer, den klichéartade mimaren nära Eiffeltornet och graffitin på husväggarna i Barcelona. Den är gatumusikerna i Västervik som spelade Ulf Lundell-covers bättre än originalet, den är eldsprutande cirkusartister och sminkade spöken på ett Halloweenmysigt Kolmården, den är suicidala vispojkar från vislinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och arga punkband med attityd. Den är kreativa bandaffischer på elskåp och pinsam nybörjarståupp på sjaskiga pubar. Den är också violinspelande naturvarelser, kulturnattsrundor och ett alldeles särskilt cellospelande svanstroll. Gator med osannolik arkitektur och polska tomtenissar i brons på Wrocławs gator och torg i Polen. Konsten är en av orsakerna till att jag är människa.
Vi har med detta nummer försökt ge plats åt all möjlig kultur. Här kan ni exempelvis läsa om Humanisterna Stockholms underbara kulturbesök på huvudstadens finaste kulturinstitutioner och ni kan läsa Patriks försvar för finkulturen. Vi har också gett plats åt flera artiklar som behandlar kulturens roll i mänskliga kriser: i pandemier, i krig och som ett redskap för protest. Kulturen sipprar sig in i alla delar av våra liv: Den lugnar oss och roar oss, irriterar oss och kämpar för oss. Den ger njutning och övar färdigheter. Den finns på gatorna och i finrummen, i förorterna och i barnkamrarna. Den är högljudd och subtil, vacker och banal, svår och skön och brokig. Den utförs av amatörer och skickliga kulturarbetare och lockar till skratt och tanke, avsky och rodnad, ro och kämparglöd. Kort sagt:
”Konsten gör livet större än konsten”*
Janna Aanstoot och Patrik Lindenfors
*Citatet är av den franska konstnären Robert Fillou, och har översatts till svenska av konstnären Gunilla Samberg som kom med idén till den 16 m långa skylten.
