Sverige är i mycket landet annorlunda. Det bör ofta påpekas. Vår svenska välfärdsstat vilar på en tät väv av överenskommelser, förtroenden och tillit, en del fixerade i lagparagrafer, andra lagrade under åren i vår kultur. Att inte förneka denna nationella kultur är viktigt, inte minst för att kunna åstadkomma en god integration, eftersom det måste finnas en inhemsk kultur att kunna bli integrerad i. Polariseringen ökar i dagens ödesmättade värld och så även i Sverige. Antalet segregerade skolor och stadsdelar ökar i vårt land och partier på ytterkanten har stärkt sin ställning. Svart eller vitt, rätt eller fel, för eller emot. Den Andre ses inte längre som en välmenande person med annan åsikt utan som en fiende som måste nedkämpas och tystas till varje pris. I olika Tv-debatter ställs ytterligheter mot varandra för några minuters pajkastning som Tv-underhållning. Den Andre demoniseras. Denna polarisering motverkar alla tankar på att lyssna, överväga, ta till sig något och kanske kompromissa. Och den leder till växande motsättningar inom politiken och i samhället. En god regel är att alltid tänka efter om meningsmotståndaren kanske kan ha rätt i något avseende. Att som orienteraren i skogen ibland lyfta blicken från sin egen karta. Att inte hysa tolerans mot intoleransen. Att kort sagt söka det som kan förena. Den farligaste polariseringen sker inte mellan länder eller mellan ideologier utan inom oss själva. Den är giftig. Den måste vi se upp med och motverka.
Vi människor är flockvarelser, liksom många andra djur. Under den helt övervägande delen av vår arts drygt 200000-åriga tillvaro har vi levt som samlare och jägare i grupper om några tiotal individer. När grupper möttes var man förmodligen avvaktande och försiktig. Vad hade de andra för avsikt? Ville de ta något från oss eller byta varor med oss som mat, verktyg eller kvinnor? Till detta sätt att leva och tänka är våra hjärnor evolutionärt anpassade. Att förskjutas och hamna utanför den egna gruppen var en katastrof. Ingen kunde klara sig och överleva utan kontakter med andra människor. Sådana är vi ännu i dag, och i vår tid har vi nu även fått tillgång till digitala kontakter på nätet med sina större eller mindre nätbubblor att vistas i, där vi kan få bekräftelse på att vi finns till. Bekräftelse är ett alltid närvarande behov hos oss alla. Här är jag – se mig! Utanförskap och ensamhet är vår tids gissel. Det visar sig inte minst i vårt förbunds utmärkta verksamhet i form av ”Humanistisk medmänniska”. Men de så kallade ”ensamvargarna” då? De finns inte. De sitter alltid i en liten nätbubbla någonstans, där de ger och hämtar stöd och inspiration. En del bubblor är tyvärr fyllda av den vanliga sörjan av rasism, antisemitism och kvinnoförakt, där hatet alltid är drivkraften. Varför stänger man in sig i en sådan språkvärld? Varför blir en del hatare, och vad gör man åt det?
I grupper som dessa uppstår ofta ett hatspråk – en språklig hårdvaluta eller ett slags ”språkspel” – där det gäller att övertrumfa varandra med nedsättande vokabulär gentemot andra grupper. Så bygger man status inom gruppen och finner gemenskap i en hatspråksvokabulär, som i värsta fall kan övergå till våldshandlingar – vi mot dom. Rasism? Jo, det är så man blir en sann rasist – en hatare. Så när blir du då verkligt farlig lille vän och fastnar i detta? Kanske när du inte längre vill eller förmår reflektera över vad dina ord kan leda till. När du nöjer dig med din egen grupps bekräftelse. När du undviker risken att bli utsatt för andra språkvärldar med andra sätt att tänka och tala om vad som pågår i världen. Språket betyder. Du är vad du säger. Tryckfrihet och yttrandefrihet är inte bara vackra ord som hör till varje sann demokrati, utan kan även ses som en säkerhetsventil för att inte fastna i dessa onda och farliga bubblor. Att tänka efter före. Att reflektera över ords betydelse och alla dess möjliga tolkningar. Hatet är rasismens moder. Den som kan besinna sig och reflektera hatar inte.
Sture Boström
Humanist och naturvetare i Uddevalla
