LADDAR

Skriv för att söka

Tags:

Avhopp ger hopp

Dela artikeln

Första helgen i september gick konferensen/festivalen ”Celebrating dissent” av stapeln i Oslo. Det är en intensiv helg för muslimska avhoppare och deras allierade. Janna Aanstoot var där som redaktör för Humanistens räkning tillsammans med Humanisterna Syds ordförande Magnus Timmerby.

 

Det är svårt att med ord beskriva den kraft som finns i den här gruppen av exmuslimer från hela världen. Här har alla förlorat något på grund av att de valt att lämna en religion man inte får lämna. De har förlorat människor som betytt något, trygghet, sitt land och sin tro på mänskligheten. Under några få dagar möter jag människor som fått sina könsdelar avskurna, som överlevt mordförsök med machetas, gruppvåldtagits för att de gått ut utan manligt sällskap, torterats, fängslats, folk som inte fått sjunga, visa håret eller fängslat för att de försvarat barn från barnäktenskap. Jag har träffat modiga, rädda, arga, kloka, ledsna, sakliga, emotionella, starka och roliga människor.

Motstånd kan ta sig olika uttryck. Ibland vill man pröva på allt det man förvägrats. Många nakna kvinnobröst och hud blir det när man slängt sin slöja all världens väg. Det blir vikta origamivaginor av koranverser. Det blir arg, vacker, innerlig och outhärdlig musik och sång. Humor (för när man skrattar kan man inte samtidigt vara rädd). Filmer som retat män till hat och hot. Brända slöjor, rivjärnrivna koraner, censurerade sånger om mänskliga rättigheter. Hopp om revolution, flykt i natten, falska pass och polismisshandel, lejda mördare, ilskna mobbar, trasiga liv och förlorade kontakter med vänner och familj.

Jag golvades. Inte för att detta var nytt för mig, men för att de personliga historierna var oerhört starka. Jag hoppas att jag lyckas förmedla ett uns av dessa upplevelser till er.

 

Rebellen från YouTube
Jag minns den klara blicken, den raka ryggen och lugnet han visade där i TV när klippet blev viralt 2018. Mohammad Hashem var en ung man som ställde upp i lokal-TV i Egypten och försvarade sin ateistiska ståndpunkt. Han tillhörde ett ateistiskt undergroundnätverk som växt fram i Egypten och de fick en förfrågan från TV-studion att delta i en intervju. Hans argument i klippet var tydliga och enkla och mestadels av vetenskaplig, agnostisk natur. Han visade under hela intervjun respekt både mot den intervjuande programledaren och den inbjudne muslimska representanten och uttolkaren, sheiken Mahmoud Ashour. Ändå blir han utslängd ur TV-studion och sheiken rekommenderar honom psykiatrisk vård.

Jag träffar Mohammad på Celebrating Dissent-konferensen i Oslo där exmuslimer från hela världen samlats för att diskutera samarbeten, stärka varandra och bara hänga med likasinnade under några soliga höstdagar i september. Jag blir lite starstruck. Det här är en äkta rebell, inte västvarianten som riskerar en arg insändare utan en riktig rebell som riskerat sitt liv och jag vet att jag måste intervjua honom. Hans ögon är lite vaksamma och det är allmänt en lite blygare, lite eftertänksammare, lite äldre ung gentleman jag träffar denna dag.

Min stora fråga blir: – Hur vågade du? Jag ser ju nu att du ser betydligt sårbarare och vekare ut än du framstod i Youtube-klippet, vad gjorde att du ställde upp i egyptisk TV?
– Ska jag vara ärlig så var det ingenting annat än ungdomlig naivitet! blir svaret. Jag har inte alls ändrat uppfattning, utan är idag mer än någonsin övertygad ateist, men om jag vetat då vad jag vet nu så hade jag nog inte ställt upp. Jag har aldrig haft någon önskan om att bli influencer. Jag trodde att jag skulle vara med i lokal-TV, jag hade ingen tanke på att ett sådant klipp skulle kunna gå viralt. Efter bara en vecka hade miljoner människor världen över sett mig och jag fick gå under jord och i förlängningen fly från mitt land. Idag bor jag i Tyskland där jag äter, jobbar och sover. Jag har till stora delar behövt säga adjö till hela mitt liv. Jag vet inte om det var värt det. En dag som den här när man träffar likasinnade muslimska dissidenter är det det, men kanske inte alltid till vardags.

 

Sjunger för de som tystats
FarAwaz är sångerska från Iran. Hon bryr sig faktiskt inte särskilt mycket om vare sig religion eller politik. Hon vill bara sjunga. Men när mullorna gör politik av kvinnors kroppar, av kvinnors hår och kvinnors röster då blir det mer än viktigt att sjunga. Då blir det politik. Hon har tagit sin tillflykt till Tyskland för att få finnas till som kvinna.

Hon är arg och trivs med att göra män arga. Hon är för mycket av allt, av bröst och kropp och fett, av röst och åsikter och ilska. Hon ler lite nedsättande när jag undrar om hennes budskap verkligen går fram, med all denna ilska. Hon är inte rädd för att skrämma bort folk med sin ilska, det är inte dem hon talar för. Hon sjunger för sin egen skull, för den flicka hon var som bara ville sjunga. Hon sjunger för männen som hatar att hon inte hatar sig själv. Hon sjunger för att mullorna är emot DET HÄR!! Hon visar med yvigt kroppsspråk mot sig själv, mot HELA sig själv.

– Mullorna är emot själva essensen av att vi är kvinnor.
Bara dagarna innan har talibanerna i Afghanistan meddelat att kvinnors röster inte längre är lagligt tillåtna att höras publikt. FarAwaz knyter nävarna. I Iran har det inte riktigt gått så långt. Men inte vilka röster som helst får höras. En gatusångerska hon blivit vän med på nätet har precis fängslats för sina protestsånger. Det är henne och hennes systrar som FarAwaz sjunger för. För alla dem som tystats.

 

Islam och dess följder
Jimmy Bangash är talesman för Exmuslim-rådet i Storbritannien och arbetar som psykoterapeut med inriktning mot exmuslimer, hedersvåld och HBTQ+-frågor. Som sådan stöter han ständigt på okunskap och missriktad hänsyn gentemot den muslimska populationen. I en samarbets- organisation där psykoterapeuter träffas blir hans röst ständigt tystad:

– ”Hedersvåld drabbar inte bara muslimska kvinnor.”, “Mäns våld mot kvinnor är ett patriarkalt problem och inte ett religiöst.”, “HBTQ-fördomar existerar överallt i samhället.” får han ständigt slängt i ansiktet. Detta är inget Jimmy på något sätt ifrågasätter, men bland hans klienter är islam ofta den underliggande orsaken till de problem som de upplever. Det gick så långt som att en muslimsk terapeut ansåg sig så “hotad” av Jimmy’s argumenterande att hon hoppade av samarbetet. Många exmuslimer under konferensen vittnade om hur stort samhällsproblem det är att deras upplevelser och vittnesmål inte tas på allvar när de försöker peka på den muslimska religionens systematiska förtryck mot kvinnor, minderåriga kvinnor och homosexuella.

Mer om de psykologiska processerna i samband med ett avhopp från islam kan läsas i artikeln Att lämna islam – en psykologisk analys.

 

Muslimska makten som en cancersvulst
En av de upplevelser som bitit sig fast längst från konferensen är Nadia El Fanis franskspråkiga film Même Pas Mal (No harm done), en dokumentär om den arabiska våren i Tunisien. Det är en konstnärlig, självbiografisk och ganska amatörmässigt filmad dokumentär som vunnit priser runt om i Frankrike. Den är filmad i tre ”lager”: Det första lagret beskriver den arabiska våren, aktivisterna och hoppet under den arabiska vårens revolutionära månader. Det andra lagret beskriver Nadias personliga kamp mot sin cancer och metaforiska jämförelser görs mellan cancersvulster som måste bort och auktoritära diktaturer där det sjuka måste ”skäras bort” av folkviljan.

Det tredje lagret är den råhet och brutalitet med vilken den muslimska makten och dess folkmiliser på gatan bemöter Nadia, hennes medaktivister och hennes filmers premiärer. Dessa ”Guds män” presenteras i all sin omänskliga barbariskhet när de skrattar åt Nadias sjukdom, hennes ”fulhet” när cancerbehandlingen berövar henne hennes hår och därmed i deras ögon hennes kvinnlighet. Det är en stark film och en sorg över de drömmar som föddes och dog bland sekulära aktivister i hela den arabiska vårens korta årstid.

Janna Aanstoot


Dela artikeln
Taggar