Sedan långt innan jag visste vad existentialism var har jag haft en övertygelse om att varje människa själv får skapa sig en mening med sitt liv efter bästa förmåga, utan trygghet av en övergripande yttre mening. Samtidigt är jag ödmjuk inför att vi är ovetande om vidden av våra hjärnors begränsningar. Kanske uppfattar vi bara fragment av tillvaron. Rent biologiskt verkar vi levande varelser ha en medveten eller omedveten strävan efter överlevnad och fortlevnad, en balansakt i att mätta magar och minska avkommans framtida lidande. För att utvecklas som individer behöver vi stå ut med stunder av meningslöshet, existentiell ensamhet, skam, skuld och brist på kontroll. Att våga möta livet i det allra bistraste, möjliggör att bli överraskad åt det andra hållet.
Livet innebär också omprövningar av sådant som en gång givit oss mening, övergångar, kriser och behov av att se sig själv på nytt.
När jag själv började märka att det som drivit mig de senaste 35 åren inte längre kändes självklart, blev tankarna om livets mening mer påträngande, en existentiell kris. Jag sprang då av en slump på 1500-tals filosofen och essäisten Montaigne, och slogs av tillgängligheten i hans sätt att skriva och tidlösheten i hans betraktelser av mänskligheten och sin samtid. Läsningen av Montaigne fick mig att inse att mycket av de teman jag funderade över, och som jag trodde var samtida faktiskt var aktuella redan på 1500-talet, i alla fall hos Montaigne. Jag kunde dessutom relatera till hans behov av att dra sig undan i sitt torn efter en karriär som jurist, delvis påverkad av att hans far och en god vän gått bort.
För egen del hade bägge mina föräldrar och en god vän gått bort allt för tidigt, två av mina tre barn flyttat hemifrån och dessutom verkade klara sig fint utan min fysiska närvaro.
Nyfikenheten på mitt arbete som psykoterapeut mattades av, efter att tidigare girigt ha slukat all gammal och ny facklitteratur med ett aldrig sinande intresse och nyfikenhet. Nu infann sig i stället tankar om vad jag egentligen bidrar till, och ett behov av att dra mig undan och på nytt söka något som känns meningsfullt och utvecklande. Vi människor har i alla tider vänt oss till andra kloka och visa för råd och stöd som en naturlig del av att förstå världen och oss själva. Jag har känt mig så priviligierad över att ha ett arbete som ger mig själv och förhoppningsvis andra mening och hopp. Men…
Om man ska tro Roland Paulsen svensk sociolog och författare, intervjuad i ett avsnitt av P3-podden Dystopia (Terapisamhället, juni 2024) är psykoterapeuter tydligen det nya prästerskapet. Det bidrar inte till min ökade motivation direkt, att det i nästan alla tv-soffor och medier finns psykologer och psykoterapeuter som uttalar sig om allt. Vad gör alla ”expertråd” med människors självtillit och känsla av att kunna bedöma, hantera och stå ut med, egna och andras känslomässiga tillstånd och livets svårigheter. (Jag vill tillägga att jag inte pratar om svåra psykiatriska tillstånd som psykoser, djupa depressioner eller liknande).
Förhoppningsvis integreras råden och informationen så att människor gör dem till sina. Risken är annars att det blir ett utanpåverk, något som ska uppnås, vilket lätt leder till prestationsångest.
De flesta människor vill förstå sig själva, och min övertygelse är att inre och yttre utveckling är lika viktig som luften vi andas. En stor anledning till att jag en gång valde mitt yrke är att jag går i gång på människors nyfikenhet, önskan och driv att utvecklas på minsta lilla plan. Men nu har det liksom blivit något annat. Min farhåga är att experthysterin ökar människors rädsla att göra fel, välja fel, känna fel när ”svaren” finns där mitt framför näsan hos en ”expert”. Kanske finns en rädsla att missa något som kommer och biter en i baken längre fram i livet, informationen om hur du ska undvika att göra ”fel” finns ju tillgänglig. Visst är det både rimligt och mänskligt att försöka eliminera risker. Samtidigt är växande och utmaningar sällan eller aldrig riskfria, och livet i sig är ju faktiskt en risk, något i vår kropp riskerar att fallera, gå sönder varje dag.
Roland Paulsen problematiserar också att mycket ansvar läggs på individen och att kontexten och samhällets påverkan ofta glöms. Riskerar ett samhälle där tillgång till experter finns en knapptryckning bort att bli som en övercurlande förälder, där vi bygger en villfarelse att allt går att förbättra, förhindra och förebygga om vi bara är tillräckligt duktiga på allt det där. Eller har det blivit en drog mot känslan av maktlöshet och brist på kontroll inför livets förutsättningar, som i sin nakenhet kan upplevas rätt bistra.
Experterna är oftast både kloka, kunniga och bra, men jag blir matt av själva fenomenet. Ofrivilligt är jag en del av en strömning jag känner mig obekväm i. Jag kämpar med min motivation, som tack och lov fortfarande infinner sig i mötet med en modig människa, trots att psykoterapin har blivit en industri. Förändring är å andra sidan oundviklig och det kan kanske komma något bra ut av det försöker jag intala mig. Det står mig fritt att byta bana även om jag är 57, eller så fortsätter jag med blicken fäst rakt fram. Hinner jag med att byta bana frågar jag mig, jag börjar bli till åren och det är oåterkalleligen så att jag är den sista generationen i min familj?
Alltings förgänglighet som tidigare varit en mer teoretisk än känslomässig insikt har nu tagit sig in i varenda cell i min kropp och jag frågar mig om det är ett virus eller cellförnyelse. Jag söker febrilt efter mening för att inte lägga min dyrbara tid på ”fel” saker, i sig en omöjlig uppgift. Jag tröstar mig med en 1500-tals filosofs tankar och reflektioner och inser att allt och ingenting har förändrats. Det är svindlande och lite sorgligt på samma gång.
Jag säger som Montaigne ”Que sçay-je”, Vad vet jag?
Renée Grundström Ekdahl, Leg. psykoterapeut, Humanisterna Öst
Källor:
Mellberg Arne. Försök att läsa Montaigne. DejaVu förlag, 2020.
Montaigne Essayer. Bok I och II med översättning av Jan Stolpe. Atlantis Förlag, 2017.
