Enligt mitt sätt att se finns det tre stora livsfrågor, nämligen (i) hur jag ska få ett gott liv för egen räkning, (ii) vad moralen kräver av mig, och (iii) hur jag ska få ett meningsfullt liv. För att kunna besvara den första frågan måste vi inte bara undersöka vad det är som gör ett liv till ett gott liv (för den som lever detta liv), utan även hur ska bära oss åt för att få ett sådant liv. Den andra livsfrågan är vad moralen kräver av oss, vad det innebär att leva ett moraliskt gott eller anständigt liv. Den tredje livsfrågan är vad som gör ett liv till ett meningsfullt liv, och hur vi ska bära oss åt för att leva meningsfulla liv.
Det meningsfulla livet
Först några ord om hur frågan om det meningsfulla livet ska förstås, och hur det meningsfulla livet skiljer sig från det goda livet. Den centrala livsmeningsfrågan (enligt mitt sätt att se) är vad som gör ett liv meningsfullt för den som lever detta liv. Detta innebär bland annat att jag tar avstånd från två vanliga tolkningar av livsmeningsfrågorna: syftestolkningen och uppgiftstolkningen. I den första tolkningen handlar frågan om huruvida det finns något högre syfte med livet, och vilket detta syfte i så fall är. I den andra tolkningen är frågan om jag har eller kan finna någon livsuppgift, och vilken denna livsuppgift i så fall är. Jag förnekar inte att saker som högre syften eller livsuppgifter kan ha stor betydelse ur meningssynpunkt (om de finns), men det är orimligt att förutsätta att livets mening måste handla om dessa saker. Det är därför bäst att formulera livsmeningsfrågan i termer av meningsfullhet, eftersom frågan då blir så pass öppen att den kan passa både troende och ateister. En annan fördel med denna formulering är att meningsfullhet är något som kommer i grader, medan högre syften och livsuppgifter är något vi antingen har eller saknar. Våra liv är mer eller mindre meningsfulla, helt enkelt, och de kan variera från full meningsfullhet till total meningslöshet, men befinner sig nog oftast någonstans där emellan.
Det finns flera skäl till varför vi bör skilja meningsfullhetsfrågan från livskvalitetsfrågan (frågan om vad som gör ett liv bra för den som lever det). Vi kan till exempel inte förutsätta på förhand att frågan om det meningsfulla livet måste handla om vad som gör mitt liv bra för mig själv. Det är också fullt möjligt att ett liv kan vara meningsfullt i kraft av vad man gör för andra eller för världen i stort, oavsett om detta gör ens eget liv bättre eller inte. De saker som ger en person en hög livskvalitet behöver inte heller vara meningsskapande. Att ligga och slappa på en sandstrand, äta god mat och sitta på barer och dricka alkohol kan till exempel vara behagligt för vissa, men ett sådant liv kan knappast betraktas som meningsfullt. (Detta gäller antagligen också personerna själva, för en person som bara fokuserar på att ha det skönt struntar antagligen i om detta är meningsfullt eller inte.) Att leva ett meningsfullt liv verkar helt enkelt handla mer om vad vi gör, vad vi strävar efter och hur vi aktivt förhåller oss till olika saker än om hur bra vi mår. Livsmeningsfrågan handlar också i högre grad än livskvalitetsfrågan om hur vi bör leva våra liv, den ligger betydligt närmare frågan om hur vi bör agera, fatta beslut och förhålla oss till saker och ting. Men detta betyder inte att frågan om det meningsfulla livet kan betraktas som synonym med frågan om det moraliskt goda livet. Att jag lever ett moraliskt gott liv är antagligen meningsskapande, men vi kan inte utesluta på förhand att moraliskt torftiga liv också kan ha mening, till exempel om de innehåller en massa stimulerande aktiviteter eller framgångsrika strävanden. Vi måste också skilja mellan vad som gör ett liv meningsfullt och vad som gör att jag upplever mitt liv som meningsfullt: hur kopplingen ser ut mellan livsmening och upplevelsen av livsmening är tills vidare en öppen fråga.
Vad gör livet meningsfullt i största allmänhet?
Det finns åtminstone fem vanliga tankar om vad som gör våra liv meningsfulla i största allmänhet vid en viss tidpunkt (utan någon hänsyn tagen till ålder), nämligen (1) att de verksamheter, projekt och relationer som utgör livets innehåll är meningsfulla eller värdefulla, (2) att detta livsinnehåll är organiserat eller strukturerat på ett visst sätt, att livet uppvisar ett inre sammanhang, (3) att man har ett centralt livsmål eller en central livsuppgift, något man brinner eller lever för, (4) att man ingår i ett större sammanhang samt (5) att livet framlevs med ett visst förhållningssätt, exempelvis på ett äkta och genuint sätt eller med medveten närvaro.
1. Meningsfullt och värdefullt livsinnehåll
Den första tanken – som också är den vanligaste sekulariserade uppfattningen om livets mening – är att det är ”innehållet” i ett liv som bestämmer hur meningsfullt detta liv är. Det livsinnehåll man fokuserat mest på i detta sammanhang är vad vi sysslar med och vilka projekt vi har, men det kan även ha betydelse hur våra relationer ser ut, och kanske hur vårt känsloliv är beskaffat. Tanken är alltså att vi kan göra våra liv meningsfulla genom att engagera oss i meningsfulla projekt – till exempel i kampen för mänskliga rättigheter –, genom att ägna oss åt värdefulla verksamheter – som att resa eller spela tennis – eller genom att se till att de nära relationer vi har är värdefulla, exempelvis djupa och varaktiga. Exakt vad som gör ett projekt meningsfullt eller en aktivitet värdefull återstår att se, men det ”innehållsliga” synsättet innebär i alla fall att frågan om vad som gör våra liv meningsfulla kommer att handla om vad som gör våra verksamheter, projekt eller relationer meningsfulla eller värdefulla. Alla är inte så noga med att skilja mellan meningsfulla och värdefulla aktiviteter – eller mellan meningsfulla och värdefulla relationer – men jag är långt ifrån ensam om att tycka att denna skillnad är viktig i detta sammanhang.
För att fånga denna skillnad kan man dela upp innehållsteorierna i två huvudtyper. Enligt värdevarianten av teorin är ett liv meningsfullt om det innehåller mycket värdefulla saker, exempelvis värdefulla verksamheter, relationer eller upplevelser. Enligt meningsvarianten av teorin är ett liv snarare meningsfullt om det innehåller mycket meningsfulla verksamheter eller projekt, där även relationer kan betraktas som projekt. Ett liv kan till exempel betraktas som meningsfullt om personen som lever detta liv har ett meningsfullt arbete och dessutom ägnar sig åt meningsfulla fritidsaktiviteter. Denna tanke ger förstås upphov till frågan vad det är som gör en verksamhet meningsfull. Vad är det för egenskaper hos ett arbete, ett projekt eller en fritidsaktivitet som bestämmer hur meningsfull eller meningslös denna verksamhet är (för den som ägnar sig åt den)? De vanligaste svaren är antagligen att en verksamhet kan vara meningsfull i kraft av att den är riktad mot ett värdefullt mål (helst ett moraliskt värdefullt mål), i kraft av att man ägnar sig åt den tillsammans med andra eller därför att den ger personen en möjlighet att bruka och utveckla sina förmågor.
2. Inre sammanhang
Enligt detta synsätt är ett liv mer meningsfullt om det är enhetligt snarare än fragmentariskt, eller om det utgör en biografisk helhet. En variant är att våra liv måste uppvisa ett inre sammanhang – till exempel en viss typ av narrativ struktur – för att vara fullt meningsfulla.
Att vi tänker på oss själva och våra liv med hjälp av berättelser kan ha goda effekter, i alla fall om våra livsberättelser är någorlunda enhetliga och sammanhängande. Sådana berättelser kan inte bara göra våra liv mer begripliga för oss själva, utan de kan även ger oss en upplevelse av mening och sammanhang. Och dessa upplevelser kan mycket väl bidra till att själva livet blir mer meningsfullt, i alla fall om berättelserna är någorlunda förankrade i verkligheten.
Vi måste också komma ihåg att livsberättelser inte bara är något vi konstruerar i efterhand, genom att tolka det som har hänt och det som vi har gjort i berättelseform, utan att vi också kan framleva våra liv som om de vore enhetliga berättelser. Detta förklarar delvis varför våra syftemål och projekt kan bidra till att vi uppfattar våra liv som mer sammanhängande och begripliga, för vi betraktar ofta våra projekt som små framstegsberättelser. Det kanske bästa sättet att skapa enhetlighet i tillvaron är annars att försöka hitta ett stort och centralt livsprojekt som är riktat mot ett mål som vi uppfattar som oerhört viktigt och värdefullt, för ett sådant projekt ger ju struktur åt hela vår tillvaro.
3. Centrala livsmål
Den tredje tanken är att våra liv blir mer meningsfulla om vi har något att leva och kanske till och med dö för, om vi kan finna ett centralt livsmål eller en viktig livsuppgift som vi kan lägga mycket tid och energi på att försöka uppnå. Att närvaron av ett sådant livsmål eller en sådan livsuppgift är något som gör våra liv mer meningsfulla ligger väl i linje med våra intuitiva åsikter. Många av oss betraktar ju Moder Teresas, Nelson Mandelas och Dalai Lamas liv som typexempel på meningsfulla liv. Men vi måste nog inte ha ett centralt livsmål för att våra liv ska vara fullt meningsfulla, och det är antagligen få förunnat att finna ett sådant livsmål. Jag tror inte heller att det passar oss alla att leva på ett så fokuserat sätt, för många av oss fungerar det nog bättre om vi lever mer mångsidiga liv där det inte finns något centralt eller dominerande livsprojekt.
4. Att ingå i ett större sammanhang
En central tanke om livets mening är att våra liv blir mer meningsfulla om vi ingår i ett större sammanhang eller större helhet, om vi är förbundna med ”något större” utanför oss själva. Men vilken koppling som helst till vilken helhet som helst är naturligtvis inte tillräckligt för att göra våra liv meningsfulla: helheten måste vara meningsfull eller värdefull och kopplingen måste vara av rätt slag, man måste ingå i den relevanta helheten ”på rätt sätt”. Ett vanligt exempel på ett större sammanhang som kan vara meningsskapande för dem som ingår i dem är större gemensamma projekt. Att ingå i ett större kollektiv som har ett övergripande mål, till exempel ett ”vi” där alla drar åt samma håll, är oftast betydligt mer meningsskapande än att ägna sig åt privata projekt på sin kammare. Exempel på sådana större gemenskaper är mindre företag, fotbollslag, orkestrar, körer, fackföreningar och andra intresseorganisationer samt religiösa grupper. Det romantiska vi:et är ett annat exempel på en sådan allians, men bara om det finns ett gemensamt syfte av ”projektkaraktär”, som att bilda familj eller uppfostra barn.
Hur meningsfullt det är att ingå i en handlande gemenskap av detta slag beror dels på vilket det övergripande syftet är, dels på hur den egna rollen eller funktionen är beskaffad. Att jag som individ har en funktion i ett större projekt kan bara vara meningsskapande om detta projekt självt är meningsfullt, om dess mål är tillräckligt värdefullt. Det är också viktigt ur meningssynpunkt vilken roll man har i den större helheten eller vilken funktion man har i det kollektiva projektet. Ju mer central den egna rollen är och ju mer betydelsefull den egna insatsen är, desto mer meningsfullt är det att ingå i projektet. Detta innebär inte att det är meningslöst att jobba som materialvårdare i ett fotbollslag, som personaladministratör på ett universitet eller som städare på ett sjukhus. Men det är vanligtvis mer meningsfullt att jobba som coach, forskare eller överläkare. Det finns ofta en viss spänning mellan kravet på att målet ska vara värdefullt och kravet på att den egna rollen ska vara betydelsefull. Det mål man tillsammans försöker uppnå är ofta mer värdefullt om sammanhanget är stort, men då riskerar man att själv få en mindre betydelsefull roll. Om sammanhanget är litet blir man själv mer betydelsefull, i vissa fall till och med oersättlig – till exempel som del i ett romantiskt vi –, men då tenderar också de gemensamma målen att bli mindre värdefulla.
5. Hur vi framlever våra liv
Den femte och sista tanken om livets mening är att det kan ha stor betydelse ur meningssynpunkt hur vi framlever våra liv, på vilket sätt eller i vilken anda som vi – från ögonblick till ögonblick – förhåller oss det vi möter, hanterar de svårigheter som dyker upp och fattar beslut om vad vi ska göra härnäst. Men framlevandeprocessen innefattar inte bara hur vi handlar och fattar beslut, utan även hur vi uppfattar saker, hur vi tänker och resonerar, hur vi reagerar känslomässigt och hur vi samspelar med andra.
Det är rimligt att anta att våra liv blir mer meningsfulla om de framlevs på vissa sätt snarare än andra, till exempel om de framlevs på ett autentiskt och autonomt sätt, eller med uppmärksamhet, omtanke och närvaro. Buddhismen och existentialismen är exempel på livsåskådningar som lägger stor vikt vid hur vi, från ögonblick till ögonblick, framlever våra liv. För en buddhist är det till exempel viktigt att framleva sitt liv med en värderingsfri medvetenhet eller medveten närvaro, ibland kallad mindfulness. Våra liv kan antagligen bli mer meningsfulla om vi från ögonblick till ögonblick uppmärksammar våra tankar, känslor och förnimmelser som de är – utan att värdera dem vare sig positivt eller negativt – och medveten närvaro är även en central del av den moderna sekulariserade andligheten. Den kan också användas både som en coping-strategi (ett sätt att hantera svårigheter) och som en lyckostrategi. En mer detaljerad beskrivning återfinns därför i nästa kapitel, som handlar om olika självhjälpsstrategier.
Existentialismens kanske mest centrala budskap är att vår huvudsakliga livsuppgift är att vara autentiska eller äkta, att framleva våra liv på ett autentiskt sätt. Detta uttrycks ofta i termer av ”att vara sig själv”. Meningen med livet handlar i hög grad om att bli sig själv, förverkliga sig själv eller skapa sig själv. Detta ska emellertid inte uppfattas som att det finns ett ”sant jag” som ligger och väntar på att bli avtäckt. Att leva autentiskt handlar i hög grad om att leva autonomt i ordets ursprungliga betydelse, att följa sin egen lag. En autentisk människa är en människa som lever ”inifrånstyrt”, efter sina egna värderingar och ideal, önskningar och behov. Hon kommer själv fram till vilka ideal och värderingar hon vill leva efter, och hon lever också i enlighet med dessa värderingar. Om man delar upp steget från värdering till handling i mindre delar kan man säga att den autentiska människan är en person som väljer och fattar beslut utifrån sina egna värderingar, och som sedan handlar i enlighet med de beslut hon själv fattar. Hon gör inte det hon gör därför att hon ”måste” eller därför att någon annan vill det, utan därför att hon själv har beslutat sig för att göra det. Kort sagt, att leva autentiskt innebär dels att man lyssnar till sin inre röst, och dels att man följer den. Detta ska emellertid inte uppfattas som att man först finner sina egna värderingar och därefter handlar och fattar beslut i enlighet med dessa. En autentisk och innerlig person är i ständigt vardande, hon utvecklas hela tiden, och det gäller även hennes värderingar och ideal.
Våra liv kan onekligen bli mer meningsfulla om de framlevs på ett autentiskt sätt. Men att komma fram till sina egna autentiska värderingar och ideal är inte alltid lätt, och det kan också vara svårt att faktiskt leva i enlighet med sina självvalda värderingar och ideal. Det är också svårt att förutsäga exakt vilken riktning våra liv kommer att ta om vi börjar leva mer autentiskt. Jag tror emellertid att man ganska snart kommer att inse att livet inte handlar om att tjäna pengar, konsumera, ha kul, skaffa sig en högre status eller samla ägodelar. Men vart man tar vägen när man har insett detta är svårt att säga. Existentialismens fader, 1800-talsfilosofen Søren Kierkegaard, rörde sig i en andlig och religiös riktning, medan 1900-talsexistentialister som Jean-Paul Sartre och Albert Camus i stället slog in på det sociala och politiska engagemangets väg. Den stora likheten mellan dessa två livsvägar är att de rör sig bort från självupptagenhet och egennytta och mot att man i allt högre grad riktar in sig på något bortom det egna jaget, oavsett om det rör sig om en kamp för frihet och rättvisa, om att försöka leva i gemenskap med allt och alla eller om att förenas med den andliga dimensionen. Man kan också notera att vissa försöker förena den andliga vägen och den socialt engagerade vägen, exempelvis inom den socialt engagerade buddhismen eller kristendomen. (Läkaren Denis Mekwege, som fick Nobels fredspris för sin kamp mot det sexuella våldet i östra Kongo och som även är en djupt troende kristen, är ett gott exempel på detta.) Det är möjligt att det allra mest meningsfulla livet står att finna i just denna kombination, men det finns inget som säger att ett autentiskt liv måste vara beskaffat på detta sätt. Vissa av oss skulle nog välja att rikta in sig på andliga mål eller att arbeta för en bättre värld, medan andra snarare skulle välja att flytta ut på landet för att ägna sig åt trädgårdsarbete eller att börja måla eller skriva böcker.
Dessa fem punkter kan betraktas som en väldigt grov skiss av hur ett meningsfullt liv kan tänkas se ut, en ganska allmänt hållen form som vi själva måste fylla med konkret innehåll. Vi måste till exempel själva finna de mål som är värda att engagera sig i, de aktiviteter som vi trivs bäst med och de större sammanhang som passar just oss.
Bengt Brülde
professor i praktisk filosofi, Göteborgs universitet
Texten återfinns i sin fulla form i boken Lev hela Livet utgiven av Fri Tanke, 2019.
