Finns det en mening med livet? Frågan är klassisk, och kan förstås på många sätt beroende på hur man tolkar begreppen ”mening” och ”liv”. Meningen kan avse mitt eget liv, den sociala meningen tillsammans med andra, eller den kosmiska meningen i tillvaron. Meningsfrågan kan besvaras objektivt, subjektivt, agnostiskt eller nihilistiskt och ordet mening kan tolkas som värde / livstillfredställelse, syfte/ändamål eller sammanhang/begriplighet. Begreppet liv slutligen kan avse mitt eget liv, hela mänsklighetens liv eller det biologiskt livet som helhet. Kombinationerna blir många och därmed svaren. Här några tankar som jag stött på i olika sammanhang.
Naturvetenskapen och evolutionsteorin kan ge svar på mycket om livet, men något syfte eller ändamål har den inte funnit annat än de tre grundläggande villkoren för allt liv; att äta, att överleva och att föröka sig. Denna insikt, att naturen och evolutionen format mig utifrån detta enda syfte att föra mina gener vidare, får knappast mitt liv att framstå som mer betydelsefullt än daggmaskens. Syftet är lika för oss båda. Någon egentlig mening med livet går kanske inte att finna, och jakten efter en sådan är nog meningslös, eller som Hasse och Tage formulerade saken; ”livet är som en påse, det är tomt och meningslöst om man inte fyller det med något.” Och så är det nog. Var och en får själv skapa sin mening. Med åldern får man ofta en mognare och mer klarsynt bild av vad som verkligen är värdefullt och viktigt i livet. Något speciellt ”humanistiskt svar” på frågan om livsmeningen fins inte annat än som en författare, Douglas Adams, skrev; ”Räcker det inte att vi ser att trädgården är vacker, måste vi också tro att det bor älvor i den?” Vårt fantastiska liv, vårt enda liv, är en slumpmässig tillblivelse att känna tacksamhet inför och att leva det här och nu. Det är gott nog.
Sture Boström
Humanist och naturvetare i Uddevalla