Georg Klein: “Psykoanalytiker menar någonting annat med ”sanning” än naturvetenskapen”

I cellvärlden är den isolerade cellens död en absolut livsnödvändighet. När cellen inte fyller någon funktion måste den dö. Celldöden är till och med viktig på fosterstadiet hos en människa, då den överflödiga huden mellan fingrarna måste försvinna så att fingrarna kan separeras. Fenomenet finns också i växtriket: när höstlöven faller till marken, sker det genom programmerad celldöd. Överallt i naturen finns samma komplicerade mekanism, hos både växter och djur.

Något liknande händer vid isolation och ensamhet. Jag insåg det när jag började studera de sociala insekterna, som myror och bin. Faktum är att om dessa djur förlorar kontakten med kolonin, så dör de. En enskild myra, ett bi eller en geting är fullständigt beroende av sin sociala kontext.

Att jag reflekterat över isolerade människors död beror på att jag blev ombedd att skriva en text till en fotobok med bilder av tomma rum där människor har dött i ensamhet. Jag började fundera över varför ensamma människor dör utan klara medicinska orsaker.

Du menar att människor kan dö av isolering, ungefär på samma sätt som myror och bin?

Ett faktum är att isolerade människor har högre dödlighet än uteliggare, trots att uteliggare i fysisk mening har det mycket sämre än människor som bor i ombonade rum eller lägenheter. Men uteliggare har sitt sociala nätverk, de står i kommunikation med varandra och i det sammanhanget kan de få både respekt, uppmuntran och kärlek. Det är också därför kyrkorna kan göra nytta – eftersom de arbetar med sociala signaler och bekräftelser.

Att dö av ensamhet kan nog i viss mån jämföras med voodoo-död.

Du menar när s.k. häxdoktorer ”förhäxar” människor i Afrika, så att de blir sjuka?

Just det. Om någon dömer någon annan att dö och om vederbörande tror på häxdoktorns magiska kraft, så dör han och man hittar ingen orsak vid en obduktion. Den västerländska medicinen kan inte rädda dem, om de inte tvivlar på häxdoktorns makt. Då finns det en chans, annars inte.

I vissa sjukdomsförlopp kan man få stark försämring om man upplever något psykologiskt negativt. En kollega till mig berättade hur han som ung medicinare gick rond med en ung och ganska okänslig läkare. En patient som hade vätska i hjärtsäcken frågade doktorn vad det kunde bero på, och doktorn svarade att det antagligen var cancer. Sedan gick de därifrån. Min vän återvände senare till patienten för att se hur han mådde. Då var han inte längre kontaktbar. Han låg bara och stirrade upp i taket. Så låg han några dagar, sedan dog han. Men han hade ingen cancer. Detta är noceboeffekten, motsatsen till den positiva placebo. Nocebo är verklighet. Häxdoktorer är verklighet.

Så häxdoktorer kan faktiskt kan ta livet av en människa på detta sätt?

Ja, i extremfall. Det finns belagt både från Afrika och från Australien. När vi arbetade i Nairobi såg jag själv flera fall. Ett slående exempel var en mycket trött ung man som sökte upp oss, efter att ha vandrat från landet in till staden. En bussbiljett motsvarar ungefär en månadslön. Han berättade att han var sjuk – man säger inte att man blivit dödsdömd, eftersom man tror att djävulen finns i ens kropp och om han hör en nämna honom, så biter han sig ännu hårdare fast. Att den här mannen sökte sig till sjukhuset visar att han trots allt hade hopp om att mediciner skulle hjälpa. Man lade in honom och undersökte honom, men hittade absolut ingenting.

I Nairobi är det ju tropiskt klimat, så sjukhuset är byggt som lager av våningar ovanpå varandra, med öppna väggar. Det är också ett bullrigt ställe, patienterna sjunger och skriker och pratar. När min kollega kom tillbaka till sjukhuset efter sin middagsrast och gick eftermiddagsronden klockan tre, märkte han att det var tyst. Fullständigt dödstyst. Patienterna låg i sina sängar med lakanen dragna över ansiktena. Det var en enda röst som hördes – från den unge mannen som befann sig i delirium. De som kunde hans språk berättade att han talade med tre röster. Den ena rösten är hans egen röst, som vädjar till hans fars och farfars andar att de ska försäkra honom om en bra plats. De två andra rösterna är hans fars och farfars röster som försöker lugna honom. Detta pågick i två dygn, och sedan dog han. Obduktionen avslöjade ingenting. Flera sådana fall finns beskrivna i litteraturen. Det är den psykosomatiska döden.

Vad är då dödsorsaken? Det måste ju finnas en orsak! Även om det börjar som ett psykologiskt tillstånd måste det resultera i någonting fysiskt, som gör att man slutar andas. Eller slutar man bara att andas?

Det vet man inte. Jag vet inte hur man ska få veta det heller.

Motsatsen till nocebo är placebo. Det är en mer omtalad effekt, men hur stark är den egentligen?

Det beror på vad patienten har för sjukdom. Bakterieinfektioner botas naturligtvis inte med sockerpiller, men placebo har en egen farmakologi – den är verksam trots att den är overksam.

I en klassisk artikel, The pharmacology of placebo, refereras ett experiment som man inte skulle kunna göra idag av etiska skäl. Ett antal magsårspatienter fick besök av samme unge, mycket sympatiske och entusiastiske läkare, som gav dem en hög med sockerpiller och förklarade att detta var en helt ny medicin, som alldeles säkert skulle bota magsåret. Sedan fick varannan patient besök av en sköterska, som var väsentligt mera sur och skeptisk och som frågade: ”Vad är det där för någonting?” Patienterna svarade: ”Vet ni inte det? Det är en ny underbar medicin!” ”Äsch”, replikerade sköterskan, ”vem har sagt det? Det där det ska ni inte tro ett ord av.”

Sedan röntgenundersökte man patienterna, och det visade sig att de som endast hade mött läkaren fick en objektiv förbättring – minskat sår i 85 procent av fallen. De som också hörde sköterskans kommentarer efteråt fick bara en förbättring på 12 procent. Det är en otrolig skillnad. Men ett magsår är ju påverkbart av psyket.

Du menar att falskt penicillin inte kan döda bakterier, men att kroppen skulle kunna få ett bättre immunförsvar med hjälp av placebo.

Det kan tänkas. Det är frågan om i vilken mån bakterien måste dödas för att du ska överleva. Har du sepsis, alltså en blodförgiftning, så hjälper inte placebo. Det som hjälper är att döda bakterien. Men är det en vanlig infektion kan det mycket väl fungera, det är hela tiden ett samspel.

Du har berättat om en rolig incident då du höll föredrag för ett psykoanalytiskt sällskap i London. Jag har för mig att de missförstod den programmerade celldöden?

Det var egentligen inte ett föredrag, utan snarare en dialog. Jag har för vana att tacka nej till föredrag, men om det handlar om dialoger kommer jag gärna. Dels för att jag är nyfiken på vad den andra personen ska säga till mig, dels för att jag tycker om samtalet mellan olika hjärnor. Dessutom slipper jag förbereda mig så mycket. Jag är lat och jag har faktiskt mitt arbete att sköta.

Att vara lat är kanske inte vad man förknippar med dig i första hand?

Nej, kanske inte! Detta var i alla fall en dialog på det brittiska psykoanalytiska sällskapet i London. Min motpart var en manlig psykolog i 60-årsåldern som just hade upptäckt ordet apoptos, det vill säga programmerad celldöd. Han ville fråga mig om detta inte är ett stöd för Freuds teori om dödsinstinkten.

Jag fick tala om för honom att det var rent nonsens. Han var vilseledd av ordet död. Apoptosen är en mekanism där cellen visserligen dör, men det sker i livets tjänst. Freuds teori om dödsinstinkten är ju för övrigt utomordentligt tvivelaktig. Nå, begreppsförvirringen kring programmerad celldöd hade vi rett ut på fem minuter, och sedan satt vi där inför en stor publik och visste inte vad vi skulle tala om, eftersom hela dialogen var upplagd på att apoptosen stödde Freuds teori om dödsdrift.

Då frågade min dialogpartner vad uttrycket ”sanning” innebär för en naturvetenskaplig forskare, och jag berättade om Poppers kriterier för falsifierbarhet. Men falsifierbarhet är omöjligt inom psykoanalysen. När en analytiker kommer överens med en patient om en viss tolkning av ett visst beteende eller ett visst problem, då bör man enligt min dialogpartners mening respektera detta som deras sanning, även om det inte kan falsifieras.

Jag menar att man naturligtvis kan respektera det, men man kan inte acceptera det som objektivt sant.

Kanske det hela är ett semantiskt problem? Psykoanalytiker menar någonting annat med ”sanning” än naturvetenskapen, och om det kallades något annat än sanning skulle vi kanske också acceptera deras resonemang. Vi kan betrakta deras ”sanning” som en funktionell överenskommelse mellan läkaren och patienten.

Tror du att definitionen av sanning i en analyssituation kan vara till nytta för patienten, oavsett om det man hävdar är sant i Poppers mening?

Vad jag vet, så finns det många som tvivlar på analysens terapeutiska effekter över huvudtaget.

Vissa patienter anser själva att den har effekt. Men en del menar ju också att psykoanalysen närmast kan liknas vid en modern religion.

Inom naturvetenskaperna är det viktigaste att experimenten kan upprepas och verifieras av andra. Vi skiljer mellan hårda fakta och mjuka fakta. Hårda fakta etableras oftast gradvis. Det finns inte någon viss tidpunkt när man säger ”detta är nu sant”, utan övertygelsen växer fram.

Intervju med Georg Klein
Utdrag ur boken Personligt: samtal med fritänkare (Fri Tanke 2008).
Intervjuare: Christer Sturmark