Kaj Fölster: “Jag förstår att religioner vinner mark när människors grundtrygghet raseras”

Jag tror att jag tidigt blev skeptisk mot allt som var dogmatiskt, oavsett varifrån det kom. Dogmer har att göra med makt. Dogmatisk tro har att göra med ångest och fruktan. Ju svagare man är, eller ju mer man vill försvaga andra, desto större behov har man av ett allsmäktigt väsen, tron på någon eller något som kan ta ansvar för ens existens.

Jag insåg tidigt i mitt liv hur viktigt detta var – att inte luras in i makstrukturer som kunde få mig att känna mig svag.

Dina föräldrar, Gunnar och Alva Myrdal, vad hade de för relation till Gud?

Mina föräldrar var uttalade ateister och verkliga upplysningsmänniskor. Det var inte mycket tal om religion. De djupare frågorna rörde i stället demokrati, moral och mänskligt ansvar – Gud fungerade helt enkelt inte i den bilden.

Jag blev mobbad i folkskolan på grund av mina föräldrar. När vi läste historien om Kain och Abel, och lärarinnan berättade att Kain senare gifte sig med en av ”landets döttrar”, så frågade jag alldeles förbluffad hur det kunde ha gått till. Kain och Abel var ju de första människorna på jorden. Då blev jag utkörd i korridoren: ”Du ska inte tro att vi är ateister som dina föräldrar!” sa hon till mig, jag som inte ens visste vad ordet ateist betydde. Sådana saker hände många gånger.

Jag var ju liten under krigstiden. Radion gav ständiga krigsrapporter och de diskuterades hemma varje dag. Nazism, fascism och kommunism blev ord för hemska brutaliteter, hot mot den framtida freden och mot människors liv. Det lärde jag mig tidigt. Genom dessa samtal fick jag min moraliska kompass. Därför har jag aldrig förstått kristna som hävdar att etik är någonting man bara kan få genom gudstro. Jag upplever det som absurt.

Efter din tid i Paris reste du till Tyskland vid mitten av 50-talet. Hur kom det sig?

Det var på grund av min tyska kärlek Horst Fölster, som senare blev min man. Han var också den som fick mig att börja reflektera över religion på allvar. Han kom från en protestantisk prästfamilj och blev ateist först som vuxen, efter att ha brottats länge med dessa frågor. Han var gediget påläst och tvivlande.

Vid denna tid var Tyskland ett land dit få reste frivilligt. Samhället var så förstört, och dessutom hade fjorton miljoner tyskspråkiga människor från öst flytt dit. Jag blev väldigt tagen av allt detta. Hur kan människor genomleva sådana katastrofer, sådan skuld? Varför gör somliga motstånd och andra inte?

I byn där vi bodde hade två bröder inkallats, medan den tredje brodern vägrade och blev skjuten. Varför insåg han att det var fel, men inte de andra? De hade ju fått samma uppfostran. Det krävs en oerhörd styrka för att gå i döden för sin övertygelse.

I Tyskland lärde jag mig diskutera sådana existentiella frågor, men jag upplevde att det var svårt att tala öppet om sin ateism. Under Hitlers regim var människor tvungna att ange sin religiösa bekännelse, och nazister skulle ju vara ”gudlösa”. Samma sak gällde för övrigt i det kommunistiska DDR, där alla partitrogna måste förneka Gud och kyrka. Efter kriget förknippades ateismen just med nazism. Det är en association som fortfarande ofta görs i Tyskland.

Ändå vurmade ju Hitler och nazisterna i viss mening för kristendomen.

Ja, partiet gjorde mycket för att få kyrkorna på sin sida. Men kristenheten delades under Hitlertiden – inom den protestantiska kyrkan fanns både de som vägrade att erkänna regimen och de som organiserade sig på dess sida, medan katolska kyrkan under Vatikanens ledning anpassade sig. Än idag finns det s.k. rikskonkordatet kvar från Hitlers tid, ett förbund slutet mellan Nazityskland och Vatikanen för att garantera rätten till katolska skolor.

Antisemitismen och det patriarkala perspektivet var inbyggt både i nazistpartiet och i kyrkans lära.

Förändrades din syn på religion av det du upplevde som ung i Tyskland?

Jag lärde mig i Tyskland att man måste se till människors historia, lyssna efter deras livserfarenheter, vara lyhörd för vad de har gått igenom. Man måste möta troende där de faktiskt står, och försöka övertyga dem att använda sin tro till att verka för människors
befrielse.

Under denna tid förstod jag också betydelsen av begreppet rättsstat som garant för social rättvisa och mänskliga rättigheter, som alltid måste gå före religiösa lagar. Jag engagerade mig så småningom politiskt för det.

Men först levde du en tid i Indien?

Ja, jag reste till min mor som hade utnämnts till ambassadör. I Indien studerade jag filosofi, historia och socialpolitik under tre år på femtiotalet, i en miljö där många religioner fanns representerade. Jag lärde känna hinduer, muslimer och sikher, men även jainister och zoroastrier – också ett fåtal kristna. Att diskutera religion i detta sammanhang var riktigt uppiggande! I hinduistiskt perspektiv var Jesus bara en reinkarnation bland andra, inget konstigt att missionera om.

I den indiska filosofin utvecklades väl de första principerna om medkänsla och mänsklig etik?

Ja, vi läste mycket om det. Axialtiden är nu beteckningen på den brytning som skedde mellan år 2 000 och 200 före vår tideräkning. Under den tiden formulerade filosofer på olika håll i världen likartade teorier: Konfucius, Zarathustra, Buddha, även Sokrates. Det var inte gudsläror utan etiska principer: att utplåna våldet, söka sanningen, lära sig att skilja mellan gott och ont, lära om sig själv i relation till omvärlden – detta var väl huvudpunkterna. Flera skrifter från denna tid förklarar att gudsbegreppet leder till oreflekteradlydnad.

Konfucius sa något som du förmodligen har hört tusen gånger, men kanske inte vet är hans ord: ”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.”

Också Kants berömda sats ”Gör inte mot andra vad du inte vill att de skall göra dig” härstammar från Konfucius. Hela vår upplysningstid bygger på den andan.

När jag studerade vid University of Delhi skrev jag mitt examensarbete om småskaliga industrier i de indiska byarna, som grundades för att människor skulle ha något att leva av. Vinoba Bahve hade på femtiotalet grundat en rörelse, Bhoodan movement. Han själv gick barfota runt i Indien till rika landägare och sa: ”En sjättedel av alla indier är landlösa – skänk en bit land till dem!” Så startade en organisation för att fullfölja arbetet med fördelning, krediter för jordbruksmaterial och liknande.

Genom indiska vänner i denna organisation fick jag veta att hela byar i delstaten Orissa hade skänkts bort till icke-hinduer, s.k. Santal eller Adhivasis som levde uppträngda i bergen, och jag bestämde mig för att resa dit. Det var en lång resa. Sista biten färdades vi med jeep över flodbäddar utan broar. Jag möttes av ledaren för projektet, Nagin, som skulle bli min lärare och tolk under två månaders tid. Han var en fantastisk människa – mild, mångspråkig och kunnig, och helt övertygad om att Indiens gissel var religion. Han kom från en rik familj, och som  ofta i sådana miljöer sågs det med blida ögon att en medlem anslöt sig till kampen mot fattigdom.

I byn gick jag från hydda till hydda och talade med människorna, både män och kvinnor, om jordbruket och deras livsvillkor. De hade traditionellt stammässigt ägande och ingen privat egendom.

De var alltså inte hinduer. Vad var deras religiösa tro?

De hade en stamreligion av ungefär samma slag som jag senare mötte i Västnigeria, en förfäderskult i förening med tron på andliga mellanhänder i form av olika djur och naturtecken. Hit hade ännu inga skolor eller andra moderniteter nått, så de var ganska opåverkade av hinduistiskt tänkande, och någon europé kunde de inte minnas att de sett innan jag kom dit.

Den Gandhistiska organisationen såg till att inget missionerande fick fäste. Det gällde i stället att visa människorna vägen till bättre ekonomiska möjligheter genom frihet, förtroende och kunskapsförmedling

Hur ser du på Guds återkomst och fundamentalismens framväxt i ljuset av dina många internationella erfarenheter?

Spontant känner jag en stor skräck. Jag trodde att världen var på väg mot större förnuft och en djupare respekt för mänskliga rättigheter. Jag undrar hur mycket av detta som blir bestående.

Kommer de fundamentalistiska strömningarna att växa sig starkare, de som vill ta över politiken och makten?

Det är något så paradoxalt med landet Sverige, som påstås vara världens mest sekulära! Tydligen anses det fult att ifrågasätta kyrkan. De söta psalmerna, de lövsmyckade kyrkorna är väl inget att orda om, verkar många mena. Då tänker jag att Svenska kyrkan inte vill ta del av sin historia och att man blundar för det hemska som fortfarande sker i kristendomens namn.

Många av dem som invandrar till Sverige idag har flytt från religiöst förtryck. Andra bryr sig inte alls om religionen, och så finns fundamentalisterna, som vi måste bekämpa gemensamt. Risken är att de som inte lyckas smälta in som samhällsmedborgare i sitt nya land söker sig till religiösa grupper, där man inte erkänner de rättsstatliga grunderna. På den vägen hamnar många förmodligen i fundamentalistiska rörelser.

Jag förstår att religioner vinner mark när människors grundtrygghet raseras. De som lever i ångest tar lätt till sig sådana idéer. Men jag är i grunden optimist.

Tror du att en ny upplysning är på väg?

Jag tror att många människor idag verkligen vill söka kunskap och upptäcka världen, och jag tror att tilltron till förnuftet kommer att bestå. Jag tror att vi alla vill värna om människans unika värde och ta ansvar för det.

Varför skulle vi ge upp människovärdet för ett högre väsen?

Intervju med Kaj Fölster
Utdrag ur boken Personligt: samtal med
fritänkare (Fri Tanke 2008).
Intervjuare: Christer Sturmark