Nej till integration! “Integration är en fråga om makt och kontroll”

Utdrag ur Integrationens svarta bok: Agenda för jämlikhet och social sammanhållning (2006). Slutbetänkande av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering av Masoud Kamali, Adrián Groglopo, Marcus Lundgren & Simon Andersson.

Integration är en fråga om makt och kontroll

Utredningens rapporter visar hur det etniska särskiljandet görs till grund för en hierarkisk uppdelning av befolkningen. Den som integrerar och de som ska integreras, de som vägleder och de som ska vägledas, de som lär ut och de som ska lära sig. Svenskhet framställs som ett mål för de som kommer utifrån Sverige men som en essentiell egenskap för de som anses besitta den av blodsband. Om särskiljande processer (se ovan stycke) skapar en essentiell andra är det underordningen som gör denna andra underlägsen. Underlaget till utredningen visar hur denna underordning markeras, legitimeras och naturaliserar. Invandrarskap associeras till en bristsituation både när det gäller kompetens, sociala färdigheter, kunskap om samhället och om arbetslivets villkor. Vidare markeras denna underordning genom ett ständigt ifrågasättande av rättigheter som är självklara för andra. Den skillnad som finns när det gäller for-mella och reella rättigheter är kännetecknande för den strukturella diskrimineringen.

Politiker, myndigheter och tjänstemän skapar ett ”integrationsfält”, genom att använda sitt monopol över de materiella resurserna, där bara de som delar deras åsikter och ideologier får plats. Aktörerna på fältet måste acceptera fältets spelregler och inte ifrågasätta dess konstitution och beståndsdelar. Detta gör att de som bidrar med att reproducera fältet och dess maktordning belönas genom positiva sanktioner och de som inte gör det exkluderas genom negativa sanktioner.

En fråga om makt och kontroll

Makten över språket och över problemdefinitionen är viktiga redskap i diskrimineringsprocesser inte minst genom att monopolisera rollen som subjekt under det att ”invandrarna” görs till föremål för undersökningar, definitioner och åtgärder. Objektivering av den andra och berövandet av hans eller hennes möjligheter att agera som subjekt är ett av de viktigaste kännetecken av de maktrelationer som finns bakom diskrimineringen.

Ett effektivt sätt att upprätthålla de privilegier som bygger på en hierarkisk ordning är att förneka att en sådan ordning existerar. I maktens verklighetsbeskrivning råder jämlikhet och meritokrati, diskrimineringen är en anomali och den etniska ojämlikheten ett övergående problem. Osynliggörande, nedtystanden och förringande identifieras av utredningens rapporter som viktiga komponenter i en förnekandets strategi som syftar till att bevara en privilegierad position.

Diskrimineringen opererar intersektionellt

Utredningens resultat visar också att diskrimineringens komplexitet och dess legitimering, genom den systematiska konstruktionen av människor, platser och relationer som ”olika”, inte kan förstås enbart utifrån etniska skiljelinjer eller rasismens logik. Den forskning som presenterats visar att rasistiska stereotypier i arbetslivet även är bekönade och tar sig skilda uttryck beroende på klassbakgrund och ålder.

Genom att använda ett intersektionellt perspektiv bidrar forskningsresultat i denna utredning att punktera föreställningar om ett harmoniskt majoritetssamhälle där varken klassmotsättningar, rasism, sexism eller homofobi existerar. På detta sätt öppnas det nya möjligheter att förstår hur makten utövas i Sverige.

Diskrimineringen väcker motstånd

Resultaten av denna utredning visar genom en rad exempel att den strukturella diskrimineringen lämnar djupa spår i människors liv. Somliga väljer att sätta ord på sina erfarenheter medan andra väljer att hålla tyst, att glömma och förtränga. Oavsett hur man hanterar diskrimineringen på ett personligt plan väcker diskrimineringen en mängd olika reaktioner mot det omgivande samhället och dess institutioner. För det första kan konstateras att förekomsten av diskrimineringen undergräver legitimiteten hos samhällsinstitutioner, lagar och reglerverk. För det andra är vetskapen om att vara undantagen samhällets skydd och rättsystem en faktor som kan bidra till att minska incitament att engagera sig i dessa institutioner. För det tredje bidrar den strukturella diskrimineringen till att göra sociala konflikter till etniskt baserade motsättningar. I detta sammanhang utgör erfarenheterna från kravallerna i Frankrike en viktig tankeställare.

Diskrimineringen väcker inte bara uppgivenhet utan också motstånd. Till detta räknas inte bara ifrågasättandet av samhällsinstitutioners legitimitet utan också kampen om problemdefinitionen och om hur den sociala verkligheten ska definieras och den diskriminerande ordningen förändras.

Mot en ny politik: hur kan diskrimineringen bekämpas?

Underlagen till denna utredning belyser en diskriminering som går bortom den juridiska definitionen och lagstiftningens räckvidd. Det visar på nödvändigheten av en vidare förståelse av diskrimineringens uttryckssätt, men även av åtgärder på institutionell nivå som motverkar förekomsten av rasism och diskriminering.

Den nuvarande integrationspolitiken och det nuvarande integrationsarbetet har visat sig ineffektivt för att motverka den strukturella/institutionella diskrimineringen och skapa förutsättningar för jämlikhet och social sammanhållning. Den bygger på åtskiljande mellan människor och ett kulturellt ”särartstänkande” där personer med invandrarbakgrund kulturaliseras genom att föreställas tillhöra säregna kulturella system och reduceras till bärare av vissa kulturella egenskaper. Därmed reduceras integrationen att gälla främjande av ”mångfald” som definieras i kulturella termer. Maktförhållandena i samhället neutraliseras och görs irrelevanta för social sammanhållning.

Den nuvarande integrationspolitiken har kontraproduktiva utgångspunkter och fel fokus. Utredningens rapporter och annan forskning visar att både den generella välfärdspolitiken och den etniska integrationspolitiken har motverkat sitt syfte och förstärkt segregationen. Båda dessa politiska system måste förändras. Integration gäller alla som bor i ett visst samhälle och utgör därför inte någon särpolitik. Därför måste den generella socialpolitiken, baserad på omfördelning av resurser för att minska de socioekonomiska klyftorna, få en tydligare ställning inom det politiska systemet.

Ingen hållbar utveckling och social sammanhållning är möjlig utan en politik för att minska de socioekonomiska klyftorna och skapa ett rättvisare samhälle. Faktum är dock att den nuvarande generella välfärdspolitiken saknar viktiga medel för att motverka etnisk segregation, diskriminering och rasism. Denna utrednings resultat kan förhoppningsvis bidra till att formulera en ny politisk agenda för jämlikhet och social sammanhållning.

Genomförandet av utredningens förslag

Den strukturella/institutionella diskrimineringen som drabbar många människor i deras vardag kan inte i huvudsak ”informeras” eller ”utbildas” bort. Den måste motverkas också med tvångsåtgärder. Det är en bitter sanning att inga privilegierade grupper frivilligt avstår från sina privilegier (Martin Luther King). Även om vi är fullt medvetna om de strukturella och institutionella hindren för genomförandet av dessa förslag, ser vi inget annat sätt att motverka den etablerade och seglivade strukturella/institutionella diskrimineringen som motverkar den sociala sammanhållningen och äventyrar vår välfärd och trygghet.

Ur Integrationens svarta bok: Agenda för jämlikhet och social sammanhållning. Slutbetänkande av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering av Masoud Kamali, Adrián Groglopo, Marcus Lundgren & Simon Andersson