Att växa upp i en sekt är att växa upp i ett parallellsamhälle. Beroende på samfund kan det vara olika extremt. I samfund som Maranata eller Plymouthbröderna kan det vara fråga om ren geografisk avskärmning, medan i samfund som Mormonkyrkan eller Jehovas vittnen kan det vara fråga om kulturella gemensamheter samt sociala koder liksom normer. I vissa samfund vill man inte ens att barnen ska vara en del av det sekulära skolväsendet. Men oberoende av vilket samfund det gäller har de en sak gemensamt: att majoritetssamhället ses som något farligt och att det måste hållas på minst en armlängds avstånd.
Detta skapar problem när barn som växer upp i sekter senare i livet väljer att lämna samfundet. Barn med erfarenhet av samhällsvård behöver inte sällan hjälp med allt från att förstå hur utbildningsväsendet fungerar, till hur sjukvårdssystemet fungerar eller hur det demokratiska systemet fungerar. Något som börjat uppmärksammas mer på sistone varav program riktat mot målgruppen startats för att hjälpa dem att integreras in i samhället. Sådan hjälp ges dock inte till personer som lämnar slutna religiösa samfund. Dessa personer förväntas klara sådant utan hjälp och stöd trots att de kan ha levt betydligt mer avskärmat.
Sektavhoppare beskriver inte sällan sig själva som “invandrare i sitt eget land”. Under mina studier fick jag förmånen att intervjua flera med den erfarenheten när jag skrev en uppsats gällande sektavhoppare och integration. Respondenterna berättade om hur de exempelvis inte förstod hur man får samtalskontakter inom vården, andra vittnade om att de inte kände till socialtjänsten och åter andra berättade hur de kände sig utanför när de inte kände till popkulturella referenser som tas för givna av människor i samma åldersgrupp. Flera pratade dessutom om problematiken gällande sociala koder i samband med dejting, vilket gjorde att de hade svårt att skapa kontakt med eventuella partners. Men av alla jag intervjuade kommer jag aldrig glömma den kvinna från Maranata som berättade att hon vuxit upp under så isolerade omständigheter, att när hon ca 10 år gammal för första gången besökte en svensk småstad blev hon alldeles fascinerad av människornas “konstiga kläder”. Hon hade aldrig sett vanliga kläder förut då hennes församling hade en särskild klädkod och geografiskt avskärmade sina barn. Så utanför samhället kan man vara även om man vuxit upp i Sverige.
Av denna anledning är det dags att sjukvårdssystemet erhåller specialistvård för avhoppare från slutna religiösa samfund. För att göra det behöver yrkesverksamma såsom socionomer och psykologer studera ämnet under sina utbildningar. Därtill måste religiösa friskolor vara något som hör till det förgångna. Missionerande religioner etablerar inte friskolor för att öppna upp barnen gentemot omvärlden, skolorna skapas för att avskärma dem, vilket i sin tur segregerar dem. Detta sker genom att man vinklar kunskap till att passa in i det religiösa narrativet liksom gentemot de religiösa dogmerna. Kunskap är frihetens moder, och det är vad som skrämmer troende som vill kontrollera sina barn.
Inga barn ska växa upp i parallellsamhällen, vare sig religiösa eller i annan form. Och det är upp till samhället att åtgärda detta genom att motverka parallellsamhällenas tillkomst men också underlätta utgången därur. Vilket vi kan göra, så länge det finns politiska incitament! Något det sällan gör för nedprioriterade målgrupper.
Vera-Linn Lanängen
