Det är en kreativ och välartikulerad kvinna som tornar upp sig framför mig i platåskor höga som en TV-bänk. Iklädd kimono och gul ögonskugga är hon högst iögonfallande och som hon själv säger: punk as fuck. Hennes namn är Victoria Gugenheim och hon befinner sig just i ett kreativt flow där hon kroppsmålat i åtta timmar på den humanistiska världkongressen i Köprnhamn. Hennes energi kommer från adrenalin och ett glas cava. Hennes fokus är på sin canvas, målarduken, som just idag är Humanisterna Sveriges före detta ordförande Anna Bergström. Victoria kan det här med kroppsmålning, det är hennes profession. Hon har vunnit åtskilliga priser i tävlingar som World Body Festival och hon har arbetat som make-up artist åt bland annat Marvel-filmerna. För den riktigt nördiga kan man se henne som kallusisk fånge i Kiln-fängelset i Guardians of the Galaxy.
– Det är ju underbart att folk gillar mina kreationer, konstaterar hon. Men en dag kom tanken: Vad är meningen?
– Jag är ett stort fan av ditt arbete! säger folk. Men kommersiellt och aktivistmässigt är det ju två väldigt olika saker.
Att du bara gillar det du ser och köper det är inte allt för en konstnär, ibland kanske du inte alls ska gilla det du ser utan bli provocerad och lyssna på budskapet. Som människa vill man ju också göra skillnad. Den politiska aspekten av hennes målande kom genom hennes engagemang i den brittiska humaniströrelsen.
Vid en konferens hörde hon Richard Dawkins nämna Maryam Namazies namn. Maryam är en sekulär iransk människorättsaktivist som engagerat sig i apostasifrågan, rätten att få lämna sin religion. Det här väckte något av en ”empathy itch” i Victoria och hon måste agera.
– Här kan jag ju faktiskt göra någonting!! tänkte hon och kontaktade Council of Ex-Muslims of Britain (CEMB) där Maryam är drivande. Sedan 10 år tillbaka har Victoria nu varit deras ”husartist” och stått bakom alla deras kampanjer.
Hon är engagerad kring kvinno-misshandel i allmänhet men i den exmuslimska kontexten blir dessa frågor än mer skarpa och utmejslade. Den kurdiska sloganen Kvinna, Liv, Frihet! som används frekvent i den iranska frihetskampen gäller förvisso i alla länder. Hon nämner förutom Maryams fall även Amina Tyler – den tunisiska kvinnan som var startpunkten för “The Topless Jihad movement”. Amina gjorde en postning av sig själv, topless, på Facebook med texten: “Min kropp tillhör mig och är inte någon annans heder!” Och i en artikel senare poserade hon för en annan bild med “Fuck your morals” skriven på kroppen. Tunisiska myndigheter ansåg att detta beteende måste kväsas i sin linda eftersom sådan aktivism har en tendens att smitta och en fatwa utfärdades mot henne. Amina flydde till Frankrike och har varit engagerad i exmuslimska feministprotester på flera håll i Europa sedan dess.
Victoria anser att det är viktigt att som vit kvinna i västvärlden stödja de sekulära muslimernas och exmuslimernas kamp. Bristen på demokratiska rättigheter i de muslimska länderna får inte bara bli ett problem för ”de där, där borta”.
I en rapport initierad av “One Law for All”, en kampanj i Storbritannien som arbetar emot sharia-lagar varnar man för risken att den yttersta högern i västvärlden tillåts kidnappa islamkritiken för sin egen agenda. Rapporten har fått namnet Enemies Not Allies: The Far-Right och betonar hur viktigt det är att de sekulära muslimernas och exmuslimernas kamp för en sekulär utveckling i sina länder får ett brett stöd av politiska krafter i västvärlden tvärs över det politiska spektrat.
Både tuttar och tanke
Det är mycket nakna kroppar i Victorias kampanjer, men hon är ingen hetlevrad aktivist som bara reagerar och agerar med sina, eller andras, tuttar. Hon har genomtänkta tankar bakom sitt agerande och använder kroppar som verktyg för att skapa rubriker, lyfta frågor och protestera mot livsviktiga problem.
Hon betonar vikten av att inte reagera med sin identitet ”Jag är vit/kvinna/från västvärlden, jag ska tycka så här” ”Jag är vänster/höger och bör tycka så här” Istället rekommenderar hon att vi möter världen genom sokratiska frågor och försöker bena upp den information vi ser och hör och ta beslut utifrån det. Det finns tillfällen att vara aktivist och andra där man lyssnar och förstår andra. Man måste möta människor där de är och lyssna in dem för att förstå argument och tankar bakom folks tänkande och agerande.
På frågan hur man nu håller den emotionella temperaturen nere i diskussioner med oliktänkande skrattar Victoria och påpekar att:
– Det finns ju alltid whiskey.
Men hon blir snabbt seriös igen och tydliggör att för att genuint lyssna på en annan person så kan man ju inte hela tiden ”vänta tills det blir min tur att pissa”. Verktyg som hjälpt henne är exempelvis Edward de Bonos sex tänkarhattar. De representerar olika sätt att observera verkligheten och olika perspektiv på frågor. Man kan i varje givet ögonblick byta hatt och välja sina tillfällen när man är aktivist och använder känslohatten eller när man lyssnar och använder informationssamlarhatten.
Ögonblicket av struktur är borta och det konstnärliga yrvädret är tillbaka. Victorias målning är klar och på hennes modells rygg finns nu ett porträtt av Mahsa Amini, kvinnan som dödades av iransk sedlighetspolis för att ha burit sin slöja slarvigt. Det är dags att samla ihop alla konferensdeltagare till ett stort gruppfoto och Victoria stampar iväg på stabila platådojor mot nya färgrika aktiviteter.
Janna Aanstoot
Photos: Pavel N. Storozhuk
