Tankereda i moraliska dilemman: Ska jag prata med en psykolog eller en filosofiguide?

I många kulturer har det varit naturligt att vända sig med moraliska dilemma till någon religiös ledare för att få ett bollplank i livsfrågor. Men i det terapeutiska samhället har psykologerna blivit det nya prästerskapet. När det gäller moraliska dilemman är dock den filosofiskt skolade personen bättre utbildad att erbjuda guidning. Filosofer är inte experter på att besvara etiska eller existentiella frågor, men har en expertis i hur vi kan använda vårt tänkande för att få klarhet i frågorna. Därför kan det vara bra för den som brottas med moraliska dilemman att vända sig till en filosofisk praktiker, eller “filosofiguide” som jag brukar säga.

Filosofisk praxis, ”philosophical counseling”, eller ”therapy for the sane” som det också kallats, kan erbjuda guidning i moraliska dilemman, i kunskapsfrågor, i politisk villrådighet eller andra värderingsfrågor, svåra beslut, livskriser och existentiella frågor. Psykologen/psykoterapeuten kan validera känslor inför ett moraliskt problem och detta kan vara i allra högsta grad terapeutiskt. Men när någon vill närma sig problemet i sig, så är inte en psykolog mer kunnig än vem som helst (även om psykologer sällan drar sig för att ge råd i moraliska frågor som ställs i tidningars psykolog-spalter). Psykologen kan inte hjälpa mig med frågan ”vad bör jag göra?” och den psykologiska vetenskapen kan inte svara på frågan om hur vi bör leva. Vetenskaperna kan guida oss med empiriskt bränsle i moraliska frågor, men kan inte avgöra moraliska dilemman där olika intressen ställs mot varandra. Filosofin kan däremot göra moraliska dilemman och val mer hanterliga, utan att stirra sig blind på den ångest som kan vara dilemmats symptom. I en sokratisk dialog är det ordens betydelser och associationer som står i centrum. Begreppsanalys är ett viktigt verktyg för tankeklarhet.

Psykologer har en normativ agenda; psykologen vill hjälpa till förändring och förbättrat mående, och har verktygen att göra så. Men psykologiska metoder riktar sig mot individens upplevelse och riskerar alltid att falla i det relativistiska spåret när psykologen hjälper patienten att finna en värderad riktning och frågar: “Vad är viktigt eller värdefullt för Dig?” Eller kanske till och med: “Vad är sant för Dig?” Filosofen kan å andra sidan förutsättningslöst stanna i frågor om vilken förändring en bör vilja och önska. Detta kanske också “hjälper”, det kan ha en terapeutisk effekt, men de filosofiska samtalens syfte är inte att lindra utan att erbjuda platser där frågorna får ställas och tas på allvar. Filosofiska samtal är inte i sig normativa. Psykologyrket är dock ett normativt arbete där en behandling syftar till att göra något bättre.

Filosofen har kunskap om olika perspektiv i normativa frågor och löper mindre risk att vara blind för egen normativitet. Inom fältet filosofihistoria och modern filosofi ingår kunskap om spektrat av olika positioner i filosofiska frågor som kan intas. Även de psykologer som själva intresserat sig för någon specifik filosofisk inriktning saknar ofta denna bredare grundutbildning. En “filosofiguide” kan peka på vilka tidigare tänkare som tagit sig an liknande problem eller moraliska dilemman som det som någon står inför.

Att hjälpa en person att se vilka värderingar hen har är en sak. Att guida någon i frågor om hur en bör göra eller leva är en annan. Därför är det precis som det är viktigt för den filosofiska praktikern att känna till gränsen för sin expertis, viktigt för psykologen att känna till gränsen för sin.
Lou Marinoff, författare till bland annat boken Philosophical Practice och Plato, Not Prozac! skriver:

I have seen many clients who are refugees from psychiatric and psychological camps, who have simply not been helped by these modalities because, self-evidently their problems were neither psychiatric nor psychological.
If you have a psychiatric problem, consult a psychiatrist.
If you have a psychological problem, consult a psychologist. If you have a legal problem, consult a lawyer.
If you have a philosophical problem, consult a philosopher.

En filosofisk praktiker behöver veta när någon ska rekommenderas att söka hjälp för psykisk ohälsa och ska inte hobby-terapeuta psykologiska problem. Men vet psykologer när de möter ett filosofiskt problem snarare än ett psykologiskt? Vet psykologen när hen bör remittera någon till en filosofisk praktiker?

Kort sagt, som jag brukar säga: Vi ska inte medikalisera psykologiska problem, och inte heller psykologisera filosofiska problem.

Ida Hallgren
filosofisk praktiker/filosofiguide, leg. psykolog & doktorand i praktisk filosofi