Begrepp som används för att kritisera religioner är hädelse, eller blasfemi. Man anses häda om man kritiserar en gud, dess företrädare, byggnader eller böcker.
Den 30 september är det Internationella blasfemidagen. Den finns för att kasta ljus över att det än i våra dagar finns många stater där människor döms till döden eller fängelse för att de uttalat sig kränkande om något som anses heligt. Har de tur blir de “bara” utfrysta.
I de länder där hädelse inte är tillåtet finns inte yttrandefrihet så som vi menar, liksom tydliga lagar för att skydda yttrandefriheten. Här finns blasfemilagar, som förbjuder kritik av det heliga. Politiken är baserad på, eller starkt knuten till konservativ religion. Hädelse ses som ett mycket allvarligt brott eftersom det kritiserar de värderingar samhället byggts på.
Ett högaktuellt exempel på det här är sedlighetspolisen i Iran som häktade Jina (Mahsa) Amini. Inte för att hon vägrade bära slöja, utan för att hon brutit mot Irans hijabregler och lät bli att täcka hela håret. Att Jina häktades och senare ”dog” är resultat av den politiserade islam där en förolämpning av Allah eller Muhammed uppfattas som tecken på avfall från religionen eller kätteri, vilket är uttryckligen förbjudet och straffbart med döden enligt många muslimska lärde.
I demokratiska länder kan kritik mot det heliga kan resultera i ändring. Exempelvis när Stephen Fry blev utredd för blasfemi 2015, då han i irländsk tv påstod att Gud var både ”nyckfull” och ”illasinnad”. Dessutom, enligt Fry, en ”fullkomlig galning”. En utredning inleddes mot Fry men lades ned sedan Gardaí, den irländska polismyndigheten, konstaterat att inte tillräckligt många människor blivit upprörda av uttalandena. Utredningen i sig blev dock en påminnelse till Irlands regering om att lagstiftningen är tämligen ålderstigen på vissa områden och kanske behövde en översyn. 2018 tog Irland bort basfemilagen.
Det här med kritik är ju svårt. Någonstans tänker man att den skulle framföras sakligt, nyanserat och hänsynsfullt. Men vi kan inte ställa sådana krav på våra medmänniskor, och är du själv alltid förmögen att framföra dina tankar och åsikter nyanserat? Och det verkar inte heller fungera, beaktat att Sahlman Rushdie har en dödsdom på sig trots att hans bok Satansverserna inte alls var avsedd som kritik av islam. De som lyckas bäst med sin kritik, och som definitivt inte är nyanserade, är nog komiker och ståuppare . Slutligen finns vissa som helt enkelt vill konfrontera, de som ser själva kontroversen som nödvändig för att skapa debatt, eftertanke och kanske på sikt – en förändring. Här finns exempelvis tidningen Charlie Hebdo, konstnärerna Lars Wilks, Elisabeth Olsson Wallin och varför inte politikern Rasmus Paludan.
Och även i demokratiska länder som har yttrandefrihet så blossar det då och då upp krav att återinföra dem. Det kommer då någon känner sig kränkt och är ute efter hämnd. De som tycker att hädelse borde vara förbjudet lyfter fram “men tänk om jag skulle häckla det du håller för heligt”. Självklart skulle det kännas om prideflaggan brann under pågående festival, men betyder det att jag behöver straffa den som häcklade? Det finns ju enklare grepp. Snyggast är väl att man bara ignorerar utspelet, så som hände när Rasmus Paludan talade i Örsköldsvik, Karlstad och Karlskrona. Eller också tillrättavisar man det felaktiga sakligt och informativt.
Fram till 1970 hade vi i Sverige lagen om trosfrid. Den togs bort med motiveringen att och att religionsfriheten inte behövde skyddas på något särskilt sätt eftersom yttrande- och tryckfrihetslagen redan fanns. Att tillåta kritik av det som någon annan anser heligt måste vara tillåtet. Allt annat eroderar demokratin.
Ingrid Domingues
