Att kritisera religion är något av det viktigaste människan har gjort för vår egna utveckling. I och med att vi började kritisera religiösa dogmer gjorde vi oss fria från mentala fängelser som höll oss tillbaka gällande såväl vetenskapliga framsteg som personlig lycka och inre frid. Att vi fortsätter kritisera religion är av yttersta nödvändighet för att inte hindra den mänskliga utvecklingen. Men att göra det, är inte helt oproblematiskt. När kritiken spiller över och blir vad som kallas för hate speech (på svenska hatpropaganda) har vi slutat att vara förnuftiga och själva blivit dårarna.
Hate speech är ett kommunikativt uttryck riktat mot exempelvis en folkgrupp i form utav hatbudskap. Ett vanligt missförstånd är att hate speech måste uttryckas verbalt, så är det i själva fallet inte. Hate speech kan vara tryckt material, någonting publicerat, en affisch eller någonting skrivet på internet. Och det är nu det börjar bli lurigt, för Jeremy Waldron skriver i sin bok The Harm in Hate Speech att ett av syftena med hate speech är att förminska en persons eller grupps värdighet, respekt och/eller rykte i samhället. Enligt Waldron kan därför ett sätt att utöva hate speech mot muslimer vara att attackera Koranen. Hur kan det bli så? Därför att om en person identifierar sig med sin åsikt blir attackerna mot åsikten en attack mot personen själv och dennes värdighet. I faktisk mening behöver inte ens personen själv identifiera sig så, utan det räcker med att omgivande samhälle förknippar personen med gruppen, vilket föranleder att omgivningen kan projicera sina fördomar mot denne, vare sig denne tillhör gruppen eller ej.
Att rita hakkors på synagogor är inte religionskritik, utan hatbrott mot judar. Att skriva en välnyanserad artikel om legitim kritik gällande religion, är inte hatbrott utan samhällsdebatt. Men vad är koranbränning? Hate speech är ett sätt att säga till en grupp att ‘ni är inte välkomna här’. Det handlar alltså inte om nyanserad religionskritik utan om en attack mot en grupp. Avsändaren vill att mottagaren ska bli rädd. Därför blir frågan om handlingen riktar sig mot en utsatt minoritet viktig, för det påverkar sannolikheten för att handlingen ska väcka rädsla. Vem avsändaren är, är också viktigt i sammanhanget då till exempel en nazist sannolikt kan väcka just rädsla. Vad som också därtill är skadligt är att de attribut som avsändaren av hate speech vill att gruppen ska förknippas med börjar bli just det omgivningen förknippar gruppen med. Vilket i sin tur lätt leder till avhumanisering som rättfärdigar övergrepp och våld. Om man avfärdar muslimers reaktion med att ‘de är för känsliga’, kommer omgivningen börja se dem som just det. Vilket i sin tur gör att tröskeln för vad muslimer ska behöva tåla har höjts. Nu kan avsändaren behandla dem ännu värre.
“He who destroys a good book destroys reason itself” sa John Milton. Religionskritik är en “slippery slope” som man måste vara varsam med. Det är ansvarslöst att avfärda detta med att säga ‘man får inte vara så känslig’, för det är inte så enkelt. Förslagsvis bör man alltid ställa sig frågor som, är detta ett välformulerat och sakligt argument? Kan detta på något vis ställa en grupp i dålig dager? Vad är min avsikt med den här handlingen? Utövar jag materiellt, verbalt eller psykologiskt våld? Finns det ett mindre provokativt sätt som jag kan framföra kritiken på? Kan en minoritet känna sig rädd eller hotad? Utifrån dessa frågor är i min mening koranbränningar en felaktig handling. Handlingen är inte ett välformulerat argument gällande Islam utan endast ett uttryck av förakt. Handlingen innehåller därtill materiell förstörelse vilket skulle kunna ses som materiellt våld. Det ställer därtill muslimer i en dålig dager, en grupp som redan är en utsatt minoritet i samhället. Handlingen är helt enkelt onödigt våldsam.
President Lyndon B. Johnson sa att en människa har rätt att inte bli förolämpad eller förnedrad framför sina egna barn. Det är viktigt att vi fortsätter att problematisera och kritisera religion, men religionskritik får aldrig bli ett förtecken för hate speech, för då har vi alla misslyckats.
Vera-Linn Lanängen
